Google+ Followers

lördag 31 maj 2014

Herr H och jag var på en trevlig dagstur med buss till Västgötabygder - kanske kan vara lite tips för den som tänkt sig till dessa trakter.

Första stoppet vad vid Hedareds stavkyrka med anor från medeltiden, den äldsta i sitt slag i Sverige. Innan vi gick på kyrktur blev det kaffe med smörgås.

Herr H och Rune skämtade med varandra, eftersom Herr H fick bära min handväska. De hade förevisning för varandra hur man bär en damhandväska.
Stavkyrkan hade mysko sebramönster målat runt väggarna, inget mönster som man direkt sammankopplar med medeltiden. Det var trångt om saligheterna i bänkraderna. Jag kunde inte sitta med benen raka, utan fick vika dem åt vardera hållet, men de kanske inte var så långa på medeltiden, inte så lång och reslig som jag: 165 cm i strumplästen. Altartavlan var också unik, som synes på denna bild så finns det en variant av den...

Den gick att vika undan och bakom den fanns ytterligare en altartavla målad direkt på väggen.
Läktaren med dess fondmålning, liksom delar av taket syns på den här bilden.
En del av takmålningen. Resten får du upptäcka själv....
Så åkte vi vidare med bussen till Bredared och Bredareds bygdegård. Där visade det sig att en man på flykt från Berlin under andra världskriget hade stått för vägg och takmålningarna. En flykt som varit nog så dramatisk.
Ja, så kanske det är "på fädernegrund skall det nya byggas". Ingen tanke som går hem idag, men som vid minsta tanke är nog så tänkvärd tanke att tänka. För hur skulle det annars gå till, att bygga något nytt, vare sig man är redan här eller på flykt från något krig eller diktatur.
Innan vi lämnade Bredareds bygdegård och gick över till Unos Museum med hela hans samling av träsniderier fick vi se en film där den numera döde Uno berättade om sitt eget liv och hur det kom sig att han satt i källaren sina sista 25 år och gjorde något av alla de vrilar, som han under ett helt liv i skogen hade samlat på sig.

Uno sa själv på filmen: "här nere gör man ju ingen skada" med hänvisning till, att han bara satt där i källaren och snidade på sina vrilar under så många år och under ålderns höst.
Det är ett imponerande arv han har lämnat efter sig!
I början på filmen berättade Uno, att till en början så gjorde han mest stora och små kåsor och skålar, men så småningom så tyckte han att olika djur också ville forma sig ur vrilarna.

Jag tar endast ett litet axplock ur museets samlingar för att inte ta glädjen ifrån den som vill se Unos unika arv på ort och ställe.
Denna jättesnigel imponerade mäkta på mig och Herr H.
Lite modern konst à la Uno.
Ormar som tagit sig ut ur vrilen.

Att Uno hade en räv bakom örat, det fanns det många bevis för. De efterlämnade texterna till hans sniderier vittnade om en man med huvudet på skaft och humorn ständigt närvarande.
Så åkte vi vidare till Vänga kvarn och potatismjölfabrik som ligger vid Sävenån, som driver kvarnens hjul. Säveån som  också passerar Göteborg med mera orter. Vänga kvarn där åt vi en superb lunch, som var tillagad av en trevlig och fryntlig kock.
Kvarnområdet saknade inte heller lite underfundiga inslag. Här en gubbe av björk, med pipan i munnen. Björkgubben satt och metade i Säveån

På väg till handesboden tillhörande Vänga kvarn fanns ett nappträd med en nappsamling. I handelsboden köpte jag ett flertal olika saft och äppelmust av olika sorters äpplen. Jag köpte också en osthyvel där skaftet var gjort i Brakved. Herr H investerade naturligtvis i hemkokta kolor, tandläkaren måste ju också få sina inkomster tryggade.
Så körde bussen vidare till Komlösa vagnsmuseum, det blev visserligen några varv inne i Fristads rondeller med bussen, eftersom det var dåligt skyltat till kyrkan, där man skulle svänga av för att nå till Komlösa Vagnsmuseum. Men så var det någon som upptäckte att en av vägarna hette något med kyrväg... så då var vi på G igen.

Det var en enorm samling som fanns i Komlösa vagnsmuseum. Där fanns den första elbilen, massor med rikt utsmyckade seldon och andra tillbehör till hästtranporter, vagnar från olika delar av världen, barnvagnar, dockvagnar och likvagnar. Här fanns även den sista hästdroskan, som kördes i Borås på 50-talet för att inte tala om museets ägare, som kört denna hästtaxidroska och hade en ordsvada om hela museets rariteter, där hade man kunnat spendera en heldag och fått höra om alla saker som fanns där. Mycket intressant hade han att berätta, synd bara att vi inte hade den tiden, som hade behövts. Men det går ju att resa dit enkom till detta vagnsmuseum.

Berghems likvagn var inlemmad i samlingen.
Med tidsenligt likkista där inredningen är gjord av papp och spetsen runt kistan är handvirkad.

En liten vy över en del av vagnarna,där varje vagn hade sin alldeles egen historia.

Mitt hjärta tog ett jätteskutt av glädje, när jag upptäckte en bob på övre delen av ladan. En sådan bob hade jag när jag var liten och bodde i Malmberget! Snacka om nostalgi vid minnet av hur jag susade nerför Konsum 6:an backen....

Mer likvagn. Men denna stod för dagen på utsidan. Pampig värre: sista färden.
Här ett annat ståndsmässigt åk med häst och vagn.

Men vi fick åka nöja oss med att åka hem i buss, efter en fruktansvärt solig och varm dag.Tur att bussen hade luftkonditionering. Vi gick hemifrån strax efter kl. 8 och återvände hem vid 17-tiden. Oj, vad trött man blir efter en hel dags kajkande runt som turist, även om det är himla roligt. Inte blev dagen sämre av att ha trevligt resesällskap.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar