Google+ Followers

onsdag 2 april 2014

Har du eller någon i din närhet drabbats av prostatacancer, bröstcancer, någon annan form av cancer, eller rent av AIDS?



Då tycker jag att du skall se den här föreläsningen, som nu ligger ute på youtube. Jag har skrivit om det tidigare, föreläsningen "Prostatacancer - nu och om 10 år" av professor av Ralph Peekers - på prostatacancerföreningens, Pro-Livs, årsmöte den 23 mars 2014.

Den föreläsningen visade sig inte enbart omfatta prostatacancer, utan visade sig bli yvigare än så. Nu finns hela föreläsningen på https://www.youtube.com/watch?v=2jG4Y0LvBQ8

Det var en rolig och ljus föreläsning mitt i allt elände, som detta trots allt handlar om.

50:52 minuter in på föreläsningen handlar det om testosteron. Han hade helt rätt Ralph Peekers, ingen i den salongen kommer någonsin att glömma vad testosteron är!

Tyvärr så har Åke, som spelade in föreläsningen haft så roligt, att han inte i tid svängt om kameran, när bilföraren kör rakt in i staketet. Bilföraren är ändå är helt fokuserad på damen, som står och hänger vid staketet ovanför vattnet. En bildruta eller två syns det, så man kan lämpligen stoppa filmen där för att få bilden klar för sig. Den är bra!

Cancer är ett ångestladdat ord i mitt liv. Jag har förbannat den sjukdomen mer än en gång. Därför kan jag inte nog tacka Ralph Peekers, den föreläsningen kom i rättan tid. Så här inför nya PSA prov, som åter finns alldeles bakom knuten, dvs. halvårskoll pga. en prostatacancer, som både opererats 2005, återkom och strålades 2011, kändes det som om jag törs andas en stund till. Vägen hit har varit kantad av många döda, som kan räknas in bland Herr H:s meddrabbade.

 
En farfar går här med lille barnbarnet i handen, på väg ut till koviken (badviken) på Vrångö. En ljuvlig sommarbild kan man tycka, om man inte känner till omständigheterna. Därför i mitt inre är det full kaos över vetskapen om att på hans kropp finns nu svarta märken inritade, som är uppritade för att strålningen skall träffa rätt. Han skall senare få "pricken" intatuerad på kroppen.




Det är inte enbart så, att det bara är Herr H:s prostatacancer, som tynger mig vid blotta tanken. Han är inte ensam om prostatacancer, jag kan räkna in en fd svåger och även en ungdomsvän, som balanserar på den eggen.

Jag kapitulerade nog mer eller mindre, när en av mina gamla väninnor från tingsrätten fick bröstcancer. På något sätt trodde jag, att livet nu hade blivit så skarp i kanterna, som det kunde bli. För naturligtvis trillade då upp i mina tankar min egen systers kamp mot bröstcancern. Förlusterna i bröstcancerns spår blev helt plötsligt väldigt bred: älskade vackra lilla Tuula, så ung du var! Tant Lola hur tomt det blev utan dig. Vivan, älskade saknade Vivan, ditt hjärta hann ta hem slaget före bröstcancern.


Så dumt att jag trodde att nu var jag ympad, nu kunde inte något mer slå mig ner i skoskaften. Men vad jag bedrog mig:

Min älskade lille Nenne, min lille virrpanna. Det var ingen urinförträning. Hans historik såg ut så här: våren 2013 fick han förhudsförträngning. Under hösten fick han problem att kissa. Det fanns förhårdningar på ollonet under förhuden. När man skulle omskära honom för urineringsproblemen såg man, att ollonet var svårt angripet av cancer. Enkla prover togs och de visade, att man var tvungen att operera bort hela penis.

Vad får du julen för betydelse helt plötsligt. När operationen väl kom till stånd plockades urinröret ut under pungen, så att kissandet blev sittandes. Det finns inte cellgifter för den här cancern, så kirurgi är enda alternativet. Först sedan man avlägsnat penis och undersökt lymfor, som också plockats ut, kunde man avgöra om cancern hade spridit sig. Så här långt ser det lovande ut, men det kommer att krävas fler operationer ändå, eftersom man bara inte plockar bort en penis. Det finns mycket som skall funka, när den inte längre finns på plats.

Beskedet om peniscancern kom som ett dråpslag även för Herr H, som gick omkring som i dvala i flera dygn. Själv grät jag inombords dygnet runt, eftersom jag måste hålla mig stålsätta mig. Leva tillsammans med någon som har en prostatacancer, som är oberäknelig kräver inte bara mod utan förstånd, även om man blir slagen av blixten till marken....

En av mina väninnor har behandlats för lungcancer under ett par års tid, den form av cancer som båda mina föräldrar avled i, har väckt gamla svårhanterliga minnen till liv, naturligtvis vad annars.

De sista åren för henne, en av mina nyare funna väninnor, har varit ett evigt pendlande, mellan hopp, förtvivlan och behandlingar. Halva mars månad hade gått, när våra utflyktsplaner fick ett plötsligt och abrupt slut. Några svarta rader i ett mail från henne där hon meddelade, att hon fått ett tråkigt cancerbesked, efter sista behandlingsomgången av strålning och dessförinnan injektioner. Hon orkade inte ringa och prata med mig och var glad över att hennes syster fanns på plats, därför att själv skulle hon inte klara av det praktiska.

I ett sånt läge vet kan knappt om man skall hoppa jämfota, eller bryta sig in hos henne, mot hennes egen önskan... Man känner sig rätt maktlös.

Det här är verkligen inte lätta saker, att bära omkring på med handen knuten i fickan. Speciellt inte som jag nätt och jämt tycker mig ha fått näsan ovanför vattenytan, efter ännu en cancerförlust som nästintill knäckte mig: http://gun-m-ek.blogspot.se/2012/03/lasseman-lasseman-min-lille-sockernasse.html

Livet är ju inte bara svåra sjukdomar och förluster, det är så mycket annat också, som följer i dess sköte.

Men det är mellan randen av det svåra och allt det som gör livet värt att leva, som jag inser, att min stund på jorden finns här och nu och än en liten stund.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar