LKAB i Malmberget fortsätter sitt nervkrig mot dem som bolaget drabbar och de gör det med regeringens och departementens goda minne.

Det visar också på att inte ens kulturminnesmärkta byggnationer, eller uppväxande barn är fredade från statens diktaturfasoner!

http://www.nsd.se/nyheter/gallivare/julen-firas-med-hot-om-tvangsinlosen-8130254.aspx

Men den här följetongen om det blå huset i Malmberget är betydligt längre än så och det finns åtskilliga inslag från Nord-Nytt om hur prekärt detta är skött. Det är precis som jag i många år skrivit i min blogg, redan på den tiden den fanns i NSD, det är fråga om fördrivning av ortsbefolkningen och inget annat.

Det är många drabbade som tagit kontakt med mig genom åren och det är inga uppbyggliga historier som kommit till mig. En del har t.o.m. hunnit dö och fått sina sista år demolerade av det statligt ägda gruvföretaget LKAB. I ett av fallen håller jag dem ansvariga för hennes plötsliga död. Påfrestningarna blev helt enkelt för stora för henne pga. hennes ålder och den långvariga och allvarliga stress hon varit utsatt för av bolagets samhällsomvandlare. 

Må Elsas minne lysa över familjen Lundqvist och må de aldrig fördrivas från sitt hem, som Elsa gjordes under hennes sista år i livet. Min innerliga önskan är att familjen Lundqvist skall få ett likvärdigt boende och en ursäkt för vad de har utsatts för under alla dessa år.

OCH må de som drabbat familjen Lundqvist, själva tvingas hämta sitt dricksvatten i vattendunkar åtskilliga år framöver...

Arja Saijonmaa sjöng även på begravningen i Malmberget av en av de folkhjältar, som aldrig gav upp kampen mot LKAB:s misshandel av de drabbade boende. Det var hemskt att än en gång stå vid sidan om och inget kunna göra. Det är inte det sista en människas liv skall fyllas av, kampen mot ett statligt ägt bolag, som saboterat livsvillkoren. Han borde istället ha fått ägna sitt liv åt det han själv älskade som mest, fiske och miljövård.