Google+ Followers

söndag 15 september 2013

FiSK, MiSK, POSK och andra mysko benämningar....


Vad det är jag surrar om?

Kyrkovalet så klart!

Jo, jag tillhör svenska kyrkan, trots avsaknad av en genomgripande Gudstro. Rösta skall jag nog göra framåt kvällskvisten innan de stänger vallokalen, får väl försöka att se till att politikerna åker ut ur kyrkan. Jag tycker de där pseudovetenskaparna ställer till tillräckligt bekymmer i Sverige ändå. Befria kyrkan från allt vad politik heter! Kyrkan skall sköta sin verksamhet på ett medmänskligt plan.

Hade jag nu inte haft en sådan medmänsklig relation till människorna, som jobbade inom kyrkan både i Malmberget, sedan min dotter döptes. Men även här i Göteborg, hade jag nog högst troligt begärt mitt utträde ur svenska kyrkan.


Du betalar en himla massa pengar i skatt till kyrkan varje år, vet du inte det, brukar jag få som provocerande frågeställning, när det står klart att jag inte lämnat svenska kyrkan.

Jo, visst vet jag det. Men det kan gå i den allmänna konkursens tecken. Jag varken röker, super eller knarkar, så varför inte låta de surkronorna gå till att bibehålla en svensk tradition. Jag har ingen känsla av att vi svenskar rent allmänt tillhör några Gudsfanatiker, utan har nog en rätt avslappnad inställning till vår kyrkotillhörighet. Men OM det finns ett helvete så hoppas jag, att den inrättningen avsätter ett särskilt rum för kyrkopersoner, som är kvinnopräst- och böghatare.

Nu skall jag väl villigt erkänna, att någon kyrkobesökare var jag inte förrän min dotter hakade på att börja sjunga i kören, eftersom det inte fanns några andra vettiga alternativ sedan vi kom ner till Göteborg. Då hände det att de hade konserter i Domkyrkan här i Göteborg och medverkade även vid en och annan gudstjänst på söndagarna. Det var rätt skönt, den dagen jag slapp att sitta av bänk på söndagarna.

Men säg något ont som inte för något gott med sig: Jag lärde mig att sitta och meditera under tiden, som jag fick vänta på henne. Några mer upplyftande gudstjänster kunde jag inte räkna in i domkyrkan, orden flög väl ut och in genom öronen. Men nattvarden var alltid lika intressant att åse. Då kom alla krakar skakande, som behövde en återställare, så där på söndagen.

Det var alltid lika intressant att se hur prästen greppade tag om vinkalken med ett stadigt grepp. Han tog liksom spjärn med fötterna. Men det hade han inget för, därför att det gjorde den abstinensskakande missbrukaren också, som dessutom tog ett rekorderligt grabbatag om vinkalken. Sedan var det en kamp om vinet, hur mycket vin som skulle komma ur kalken. Det var alltid pallevantarna som gick segrande ur striden, de lyckades alltid tippa kalken två tre rejäla klunkar! En gång lyckades en av dem rycka lös kalken ur prästens hand. Efter att han druckit ur allt vin, inför ögonen på en tämligen resignerad präst, som insett att slaget var förlorat, torkade han sig om munnen och begav sig iväg mot Domkyrkans port märkbart lättad.


Det var alltid med lätta steg, de travade ut sedan de fått sig en återställare vin. Innan dess såg de ut som om de var mer levande än död och man funderade ibland om de skulle överleva fram till dess nattvarden gick av stapeln. Resten av tillställningen struntade de alltid högaktningsfullt i.

De här åren som dottern sjöng i kören, skolade mig till att inta ett annat tålamod.

Sedan dess har jag upptäckt annan nytta, som i vart fall den här hemförsamlingen gör. Därför tycker jag, att jag kan bidra med mina skattekronor. De underbara som jobbar på församlingshemmet, de gör mycket gott: Har sångstunder med småbarnen, de fikar och leker en stund tillsammans och barnens anhöriga kommer samman med andra daglediga. Soppluncher för pensionärer, konstarrangemang, olika körverksamheter, olika biståndsverksamheter, musikaftnar, lite utflykter och vandringar, dop, konfirmation för de som nu känner för det och så naturligtvis jordfästningar.

Under årens lopp har de haft mycket på sin lyra: målargrupp för långtidssjukskrivna, frö & plantbytarträff, närkulturella/historiska träffar, föredrag, föräldrautbildning odyl.

Vårt församlingshem som ligger runt knuten har även en minibiblioteksfilial och där kan man även köpa rättvisevaror, som ett biståndsprojekt. Dessvärre är jag lite dålig på att nyttja det hela, men Herr H brukar gå dit med 2-åringen på sång&fika&lekstunden.

I fredags kom de tillbaka och den lille filuren sjöng glatt sångerna de hade sjungit: Blinka lilla stjärna, Ekorrn satt i granen, Fem små apor hoppa i säng och så någon sång där de hade rullat sig som korvar över golvet, berättade 2-åringen glädjestormande. Så hans favoritsång förstås i hans alldeles speciella texttappning:

Tingelinge tåget far far far ut i vida världen, den som 50 öron har får följa med på färden....

sjunger han glatt och jag och Herr H, utbyter glädjeblickar och undrar hur många det är som kan prestera det? 

50 öron!

Inte lätt för en generation där ören inte längre finns som valuta. Annat är det med oss som växt upp med 1 öre, 2 öre, 5 öre, 10 öre, 25 öre, 50 öre...

En av mina egna öringsånger, som jag uppskattade som mycket liten flicka. Det var nog den här stretchade 5 öringen, som räckte till ett massinköp och även återlämnande av växel. Det hade nog varit trevligt om det hade funnits dylika 5 öringar i verkligheten:

Om jag fick fem öreText och melodi: Felix Körling

Om pappa ville ge ja en femöring vet mamma,
då skulle ja bli så glad så glad så glad,
då skulle ja köpa så mycke med detsamma,
och ja skulle köpa allt vad ja vill ha.

En docka, en stor, som kan blunda och kan titta,
med kläder så fina skulle köpa ja,
och gräddkarameller jag skulle ge åt Britta,
men hon skulle bjuda ja, när ja vill ha.

Och mamma skulle få en ny hatt och en ny kappa,
och ja skulle ha en muff som Stina har,
och sen skulle jag visa alltihop för pappa
och ge pappa pengarna som sen va´ kvar.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar