Skall du åka hem i sommar, undrade min ende bäste svåger. (Fastän svåger, det har han inte varit på väldigt många år.)

Jag blir lika ställd varenda gång han ställer frågan. När han ställer den blir det något helt annat, än det där allmänna vanliga surret om att åka norrut. 

Mitt mentala hem är i Malmberget, kommer aldrig att bli något annat. Saknaden efter att börja dagen med att blicka ut över Dundret och vara min kompass här i livet, den går inte riktigt att förklara. Allt det där som varit en självklarhet i 40 år av mitt liv, finns där inte längre. Har inte funnits där på väldigt länge. 

Jag har ingenstans att fästa blicken på för att orientera mig inför dagen. Min inre kompassnål roterar runt runt utan att hitta något fäste.

Den eviga oförklarliga längtan finns där alltid, ändå skulle jag aldrig kunna tänka mig att flytta tillbaka. Jag tror inte att jag skulle klara av klimatet och då menar jag klimatet i dubbel bemärkelse.

Om det låter märkligt? Ja, det är lika märkligt, som det låter.

Jag tänker på Dirk Hagenbuch, som driver Wildnisdorf i Solberget, ett lappkast ifrån Nattavaara och inte alltför långt ifrån Gällivare tågstation. Inte längre än storstadsmänniskor ofta sitter och pendlar varje dag till jobbet. Ändå är det så mycket mer jag beundrar dessa levnadskonstnärer, som förstått innebörden av närheten till livet. De tar sikte på livet från den enkla sidan, som är allt annat än enkel.

Har vi inte fått ett märkligt samhälle, när det har blivit så.

Tänk i Nattavaara står de flesta husen tomma 11 månader om året. Barnfamiljer som vill bosätta sig i Nattavaara hittar ingenstans att bo! Livet kan verkligen vara underligt. Man kan väl tycka att det skulle kunna ordnas, så att de som vill kunna komma "hem" igen den där gången på året, skulle kunna göra det och ändå hyra ut huset till dem som faktiskt vill bo där resten av året. 

Tänk så många lyckliga hus det skulle kunna finnas runt om i vårt avlånga land, om vi bara lärde oss att hushålla lite bättre med alla dessa övergivna hus. Hus som längtar efter att ha folk boende i sig året runt. Hus blir liksom vi människor sjuka av att bli satta på undantag.

Den här veckan har rallarroserna dykt upp i Lerjeåns dalgång, jag ser längtansfullt genom bilrutan på dem, när jag passerar dem. Det bränner alltid till i min själ, när de dyker upp. De får mig att känna hemlängtan - sakna de ljusa sommarnätterna i norr med ett stort vemod. Det är då alla minnen kommer farande och hopar sig. Så mycket att minnas, så mycket att längta till, så mycket förlorat.

Inte blev den så mycket mindre av att kika in på Dirks hemsida... http://www.solberget.com/se/sommeraeventyr.html 
sommaräventyr... färgsprakande höst... vinter... vårvinter...

 Wildnisdorf i Solberget - fotot lånat med Dirks medgivande

Dags att stänga ner saknaden - men hade i denna stund önskat, att jag hade kunnat åka hem, istället...