lördag 22 juni 2013

Sommarpratarna drog igång idag med riksbögen Jonas Gardell.


Handen på hjärtat är det inte rätt tragiskt, att någon blir/kommer inhoppande in i berömmelsen pga. vilken sexuell läggning man har. Det är ju så han blev känd. Inte bara han. 

Kanske är det därför jag intuitivt värjer mig inför Jonas Gardell. Skrattet har alltid haft en tendens att fastnat i halsen, därför att allt alltid ligger så nära den homosexuella läggningen och den där förtvivlade kampen om att vilja tillhöra eliten. 


Själv känner jag till massor av duktiga, skrivande/talande personer, som har avståndet till navelluddet på ett behagligt sätt och kan konsten att skärskåda livet på ett väldigt roande sätt. Men trots det har de aldrig nått dessa oanade höjder av berömmelse.

För det mesta orkar jag inte längre lyssna på Jonas Gardell. Idag gjorde jag undantaget, jag lyssnade på hans sommarprat. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=86&artikel=5572182 Det blev väl ungefär som förväntat.

Jag vet inte heller vad som är mest tragiskt, att någon skall behöva skriva något som "Torka aldrig tårar utan handskar", för att förståelsen och medvetenheten skall infinna sig, eller att allt som inte blir skrivet på människors näsor inte tycks existera.

Själv behövde jag varken se eller läsa "Torka aldrig tårar utan handskar" för att veta.

1 mars 1996 var livet över, nästan på 10 årsdagen efter att man konstaterat att Ole hade drabbats av HIV fanns han inte längre med oss. Han hade blivit ännu en av alla dessa, som fyller på statistiken över döda i AIDS. Men lämnat oss har han aldrig. Idag är jag bara ledsen över att Herr H aldrig fick lära känna denna enormt glädjefulla person, som lämnat så mycken tomhet efter sig.

Man behöver inte vara bög för att bära på riktigt svåra minnen av hur både HIV- och AIDS bemöttes. De gånger jag fått frågan hur jag kunde vara så oansvarig, som lät min lilla dotter vara i närheten av Ole och de andra HIV eller AIDS smittade, är de dagar jag fått nya insikter. Okunskapen är den svåraste av allt att hantera, varken HIV, AIDS eller homosexualitet i sig.

Man kan även om man är heterosexuell, som jag är, bära på den där sorgen i hjärtat över vilka hemskheter och oförstånd, som en HIV smittad, eller AIDS sjuk person både på 80- och 90-talet möttes av. Jag tror att det alltjämt bara är marginellt bättre idag.

Stå vid sidan om och se hur dessa drabbade människor har blivit bemött pga. ren och skär oförstånd, det tillhör det svåra som livet lagt ut. Det har drabbat mina egna inre rum, när jag sett omgivningens reaktioner. Inte bara det, på något sätt har man själv blivit någon form av vandrande ohyra, som umgåtts med "sådana".

Jag minns min egen då lilla dotter, som var övertygad om att så länge hon orkade tänka Ole frisk, så länge skulle han bemästra sjukdomen. Det var en svår kamp hon utkämpade vid hans sida.

Jonas Gardell berättade om Eriks mamma, i Sommarpratet. En helt obegriplig berättelse. En mamma som ända in i döden vänt sin egen son ryggen. Kan man som människa bli så mycket mer tragisk. Dylika människor måste nog vara det mest tragiska en människa kan bli. De har en förmåga, att enbart se sig själva. Aldrig någon annan. Aldrig klara av att se tillvaron ur någon annans perspektiv.

Men Jonas Gardell gör en felbedömning, eftersom hans Sommarprat handlar om hur man blir en människa, efter att mest ha varit en lort.

I våras fick jag vetskap om varför en barndomsvän upphört att höra av sig. Det kändes som ett rejält aprilskämt, att få ta del av orsaken. Helt obegripligt med tanke på alla obekväma situationer, som jag själv fått utstå p.g.a. denna s.k. vänskap.

Det har fått mig att inse, att man behöver bara lära sig konsten att summera kontinuerligt, för att själv vakna upp. Addera ihop alla olika sammanhang i ett litet längre tidsperspektiv, för att upptäcka/inse, att man paketerat den där personen i en alltför vacker förpackning, som aldrig egentligen stämt.

Den inre kärnan har nog alltid tillhört en lorts, för att använda Jonas Gardells måttstock.

Det var smärtsamma insikter att komma fram till, när jag drog mig till minnes alla lager av undanflykter och makalös okänslighet. Jag kunde åter inför mitt inre höra orden/omdömen, som många gånger återvänt till mig i mina tankar, men då med en förundran. Så här i efterhand kan jag inte förstå, att jag inte åtminstone reagerade och summerade vid ett av alla dessa horribla tillfällen. För vem tror man att man är, när man t.o.m. anser sig kunna avgöra, när någon skall gå vidare, efter sitt barns död.

I det sammanhanget vill jag sända en tanke till alla starka kvinnor, som trots samhällets och omgivningens svek och ett herrans slit gjorde sitt yttersta för sina barn. Trots all spott och spe och en massa tvivelaktiga omdömen, som de fått utstå, alltid har burit sina huvuden högt.
Biggan, http://bigganed.blogspot.se/ har som alltid humorn i beredskap. "Lånet" av bilden har hon godkänt.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar