Alingsås Kaféstaden där har man fortfarande parkbänkar att slå sig ner på.

Jag har just börjat befria mig från kryckorna efter flera år av operationer och hoppande omkring med dessa två rygg- och nackdödare.

Det betyder också att Göteborg anno 2013 inte är någon plats för mig. Där skall man vara kry i båda stjälkarna, därför att där har man dragit in allt vad parkbänkar heter. Det skall ju gu´bevars cyklas och miljöas, eller kunna ta sig upp och ner och kunna sitta direkt ner på backen, i någon av de oaser där man ännu inte hunnit gå fram med motorsågarna. 

Det är inget vackert sommar-Göteborg att visa upp i år. Hela centrum är ett livs levande inferno av uppgrävda gator & trottoarer med avgaspyrande bilar, som fastnat i oändliga bilköer i kaoset som skapats. Politikerna och stadsplanerarna har väl varit på studieresa i krigets Syrien och inspirerats av den miljön. Den är snarlik Göteborg av idag, bombhålen i gator och trottoarer är i vart fall desamma. Skillnaden är enbart den snitslade banan var 5:e meter och vimlet av grävskopor.

Vi hade avnjutit en sagolik kaffestund på innergården till Ekstedts Bageri och Café, som är beläget på Drottninggatan 26 i Alingsås. Ja, eller i vart fall en liten stund hann vi njuta, innan ett sällskap längst bort i skuggan gjorde sig påmind med sånt, som kan förstöra en hel dag för min del.

Solen slängde sina brännheta strålar i 20-gradig temperatur, men i vinden var det allt annat än varmt. Men det hindrade inte ett sällskap med en två veckors gammal baby, att ha babyn i bomullssommarklänning. Bara ben och bara armar och utan mössa! Någon av de äldre damerna i sällskapet bar omkring det blåfrusna barnet, som kinkade och kom därför att passera vårt bord åtskilliga gånger. VEM fasen skulle inte ha kinkat. Trots att jag hade en tjock cardigan på mig kände jag hur de kalla vindarna inte var nådiga. 

Tillslut så reste vi oss och gick. Jag står ut med nästan vad som helst här i livet, men jag klara inte av att se kvalificerad barnmisshandel!

Vi traskade bort till Balders Hage en sagolik rolig affär av äldre stuk. Det är som att stiga in i en välstädad variant av Slöjd-Anders i Malmberget. Med mina fynd skramlande runt i min lilla pappkasse, slog jag mig ner på en parkbänk, när Herr H ville gå in i Arkaden och fönstershoppa.

Jag hade inte suttit där så vidare väst lång stund innan en dam, sa "hej" och slog sig ner bredvid mig med en medhavd plastmugg, som det stod Kahls kaffe på.

Så glad jag blir, när någon säger "hej" fastän jag alls inte känner personen ifråga.

Jag undrade hur hon kunde gå omkring med en plastmugg med Kahls kaffe, när hon befann sig i Kaféstaden nr 1. Led hon månntro av Göteborgssyndromet springa runt med morgonkaffe skvimpande bland resenärer på bussar och spårvagnar.  

Vi kom så att diskutera hur många kaféer det fanns i Alingsås och jag berättade vilka som var mina favoriter. Det visade sig att hon hade ett avlägset släktskap i Ekstedts Bageri och Café.

Efter ett litet dividerande om livet och tillvaron, berättade hon att hon hade varit på kyrkogården. Skrev tydligen om kyrkogårdar, men hade inte hittat någon guide. Dock hittat några gravar som var utmärkta, som "kändisgravar".

Jag kom då att berätta, att hon hade stött på en udda figur, eftersom jag kan känna frid att gå omkring på kyrkogårdar. Döden är för mig en naturlig del av livet, även om det sannerligen inte är något jag precis ser fram emot. Men gravstenar är hur konstigt det än må låta, levande historia för mig, som berättar om tidens anda.

Antagligen hänger min känsla av frid ihop med mina och gammelfarmors tur varje vår på kyrkogården i Malmberget. När vi passerade någon gravsten kunde hon berätta hela liv och vad som hade utspelat sig. Döda som åter blev levande i allra högsta grad. Varje vårtur tog någon timma, men tiden upphörde att existera och det var något mycket betydelsefullt för henne. Det kom att bli en högtidsstund även för mig. En ung och en gammal kvinna på vandring, tillsammans genom tiden.

Något som jag idag kan sakna mycket, när hon sedan väldigt många år sedan är borta. Kanske därför jag också känner ångest inför den nya bearbetningskoncessionen vid Malmbergets kyrkgård, som LKAB har trumfat sig igenom, utan att man funderat på att man kanske först måste ta hänsyn till kyrkogårdens "population", innan penninggirigheten slår till!

Så kom det sig att jag berättade om många av de kyrkogårdar jag besökt. Ända längst upp i norr vid Tornehamns hållplats vid västra änden av Torneträsk. Om man följer stigen kommer man ner till Rallarkyrkogården. En kyrkogård som vittnar om att livet för rallarna var allt annat än en dans på rosor, när man byggde malmbanan mellan Riksgränsen och Narvik. På en av alla vita kors står det "Anna" Norge och så en dödsdag någon gång i september år 1900. Men få känner till "Anna", däremot Svarta Björn. Hon lagade mat åt rallarna, men gick en våldsam död tillmötes. I vart fall enligt sägnen, som säger att hon blev ihjälslagen av en annan kocka endast 23 år gammal. Jag antar att det inte var menyn, som de kom ihop sig om.

Av en ren slump hamnade jag en gång på en kyrkogård i Meiringen, där var det många svenskklingande namn på gravstenarna. När jag kom hem och läste HC Andersens sagor för min dotter, höll jag nästan på att trilla ur sängen. Därför att där stod om Meiringen och att det var en gammal svenskort dit svenskar hade emigrerat då det var svåra tider i Sverige. Tänk så liten världen ibland blir.

I Meiringen står även en staty av en fiktiv död person, Sherlock Holmes, Arthur Conan Doyles romanfigur, som blev dödad här av ärkeskurken professor Moriarty. Men det var visst "Elementärt", eftersom jag har för mig att han lät återuppliva honom igen efter några år. Efter dryga 50-talet böcker har jag viss förståelse för varför han lät avliva Sherlock Holmes i denna vackra bygd. 

En vacker fridfull kyrkogård längst upp på toppen av Steyr, en stad som slingrar sig uppför berget, precis som gamla Malmberget en gång i världen gjorde, innan gruvdöden tog död på det mesta. I Steyr kantas den lilla behaglig kyrkogården av vita arkader, där nischer med gravplatser finns i väggarna.

I Venedig finns en egen ö, där begravningsplatsen finns. Tja, förutom då Marguerite "Peggy" Guggenheims palats mitt i Venedig, som hyser ett och annat nedgrävt inne i trädgården. Där har hon själv slagit rot tillsammans med  sina små älsklingshundar. 

Det längsta som mina döturer tagit mig är till Palermo och alls ingen rofylld upplevelse. Katakomber av det mer makabra slaget där man kan gå runt bland döda människor, som blivit mer eller mindre pergament pga. balsamering. Där ligger de, eller är upphängda längs väggarna i sina nischer, fullt påklädda och intorkade. Förutom den förskräckligt hjärtknipande lilla Rosalinda Lombardo, som blev balsamerad vid 2 års ålder och som ser ut att ha somnat i sin lilla kista med glaslock. Man kan ana sig till den förtvivlan som lett till denna handling. De små barnkistorna står i ett kor för sig.

Nej, jag tror på min mammas kloka ord vid hennes dödsbädd: Det kärleksfullaste vi människor kan göra är att släppa taget, när det är dags, vare sig det gäller döden eller andra vägskäl i våra liv.

Tänk vad en plastmugg kaffe på en parkbänk i Alingsås kan leda till.

Jo, jag vet, jag är lite skyltgalen också......