Google+ Followers

söndag 12 maj 2013

Jag läste att massmördaren Anders Behring Breivik vill grunda ett fascistiskt parti.

Jaha och vad kommer härnäst månntro? tänkte jag.

Helt uppenbart har grabbtrasan haft alldeles för mycket fri tid i fängelset, eftersom han suttit och planerat ett storslaget återtåg i samhället. Man kan ju spontant tycka, att han vid det här laget borde ha varit föremål för massiva hjälpåtgärder. Det borde alla ha som ägnar sig åt dylika tankebanor.

Ärligt och uppriktigt vet jag inte ens hur jag ens skall reagera. Något inom mig tänker: "Nej, men nu måste han väl skämta", när jag läser att han ansökt om att få bedriva sin politiska verksamhet innanför lagliga och demokratiska ramar.

I dokumenten skriver Breivik att det rör sig om ett ”enmansparti”, som bl.a. syftar till att ”upprätta en norsk-nordisk urfolksstat i Sør-Østfold” och att genomföra ett ”demokratiskt fascistiskt maktövertagande i Norge”.

Det låter ju så helsnurrigt det bara kan bli. Men förvånad det är jag inte. Inte det minsta lilla. Det är nog ungefär vad man kunde förvänta sig av honom. 


Visserligen finns det många olika uppfattningar både historiskt och samhällsvetenskapligt hur termen fascism skall definieras. Men massmördaren Anders Behring Breivik har dock genom sina handlingar och även under rättegången klargjort med all övertydlighet, att han betonar våldets rätt över demokratin.


Hans barnsliga beteende under hela rättegången påminde starkt om ett litet förorättat barn i trotsåldern, som fastnat i en parallellvärld till verkligheten.


Jag tror att det är dags att fängelseledningen på allvar skall överväga, att praktisera praktisk empatiövning. Anders Behring Breivik borde varje dag få börja dagen och avsluta den på samma sätt, som vi andra helt vanliga människor fick göra, den där dagen när vi satt bänkade framför TV-apparaterna vid minneshögtiden. 


Framför oss rullade en ändlös rad av fotografier, namnen och åldern på ett var av hans mordoffer. Jag minns att min själ hamnade i den svarta avgrunden redan vid de första tiotalet, som flimrade förbi på TV-skärmen. Jag hade ingen anknytning till någon av dem. Jag delade inte ens deras politiska tillhörighet de som fanns på Utøya. Framför mig såg jag bara människan, som denne fullständige stolle hade tagit sig rätten över. Han hade ansett sig både äga och ha rätten, att bestämma över vem som skulle leva och vem som skulle dö. 


Detta sitt dåds konsekvenser är det som han borde få möta varje dag, ända tills den dagen han verkligen förstår/inser/begriper vad det är han har gjort. Därför att fortfarande har han ännu inte förstått att de här 77 människorna han kallblodigt avrättade, inte var en ensam öde ö. De här 77 mordoffren har anhöriga, som skall försöka hitta en väg till att leva resten av sina liv med de konsekvenser hans handlingar fick. För att inte tala om de här unga människorna, som klarade sig med livet i behåll, men som fortfarande kämpar med att ha en tillvaro värt namnet.

De hade också sina egna drömmar om livet och tillvaron.

Vem äger rätten att låta sina egna dunkla syften och fördunklade tankar trumfa över andra människors fria vilja och önskningar inför livet?

Vad är väl en frihetsfilosofi som går i tvångets och dödens fotspår?

Vad är väl en rätt, som går ut på att taga annat liv för sina egna stolliga tankars genomförande...

Jag tänker på de krafter som påverkar långt innan vi föds och fortsätter efter vi är borta. Livets Perpetuum Mobile.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar