HJÄLP svarta minimyror har hittat in i köket!

Någon större invasion är det inte fråga om i alla fall inte än så länge. Men blotta tanken att ha myror inomhus får det att krypa i skinnet. Tvi vale!

De små minimyrorna har jag upptäckt redan för väldigt många år sedan, när Herr H murade upp kryddväxthjulet på bilen av överblivna gatstenar från övriga stenbeläggningarna på tomten. Minimyrorna har haft sitt tillhåll vid stenbeläggningen vid brevlådan och även kring kryddtornets cementfot. 

Om det är de otaliga kryddväxterna, eller själva kryddtornet som är myrornas stora passion, det vete gudarna. I det stora liljelandet som ligger intill kryddgården i pergolan finns en hel del pioner, som myrorna älskar! DET vet jag i alla fall.

Kryddväxthjulet med sitt kryddtorn under uppmurning. Det höga mittentornet har här på bilden ännu inte fått sin taggiga riddartornsform ännu. Detta är en bra skapelse, som jag tänkt ut och konstruerat, eftersom en del kryddväxter är rätt aggressiva i sitt växtsätt. Var kryddsort har sin plats och en del av dem trivs tillsammans och kan samsas om kryddfacket.

För något år sedan byggde de här minimyrorna en märklig kokong av jord kring en av rosstjälkarna. Men eftersom dessa minimyror inte gjort någon skada i trädgården har de fått hållas. Jag har fram tills nu ansett, att de fyller sin del av den naturliga balansen ute i trädgården. 

För två dagar sedan fick Herr H syn på några små rackare, som rusade runt på köksgolvet. Det blev genast klorinvattenavtorkning i balkongdörr och list. 

- Tror du verkligen att det funkar, sa Herr H och tittade skeptiskt på mig. 

- Inte vet jag, svarade jag, jag har aldrig drabbats av myror i hus förr och jag hoppas verkligen inte, att det inte skall bli någon vana.

Idag på eftermiddagen när snart 2-åringen satt och drällde pärlsocker på golvet, från en rasistboll, som han hade fått till fredasmysfika med sin farfar, så tjoade Herr H till. 

- MYROR!

Herr H och snart 2 åringen slängde sig ner på golvet på alla fyra varvid Herr H konstaterade till snart 2 åringen:

- Nu skulle vi haft din storebror här, han gillar att slicka i sig myrorna, som brukar ränna runt på pionerna. Han påstår att myrorna smakar citron.

Snart 2 åringen tittade lite skeptiskt på sin farfar. Man riktigt såg hur tvivlet snurrade runt i huvudet på honom: "Käka myror? - Skulle inte tro det!" 

Han verkar inte brås på brorsan sin. Men intressant var det att delta i jakten på de små krypen tillsammans med farfar, som nu hade upptagit jakten med en rejäl papperstuss, alltjämt krypandes på alla fyra. Snart 2 åringen, satte dock resolut fingret på varje minimyra han jagade reda på över köksgolvet. Varje minimyras saga var därmed definitivt och effektivt till ända.

Den här gången torkade jag av hela trägolvet i köket med klorin i vattnet.
TACK gode gud för att Herr H rengör sina golfbollar med klorin, tänkte jag, när jag spolade av den tunna mopptrasan. 

En gång är ingen gång, men två gånger, DET är baske mig en vana! 

Sålunda surfade jag runt på internet för att leta upp om det fanns något effektivt, som kunde bita på invasionsförsöken och som inte är farligt för djur och småbarn. Det gjorde det. I vart fall påstods det att det gjorde det: 
K A N E L !

Det var det värsta vad kanel tycks dyka upp i alla möjliga lägen, förutom att 4-åringen fått en nytillkommen passion. Han älskar när jag steker upp äppelskivor i smör och tillsätter kanel och lite rörströsocker, tänkte jag och mindes också hur yngste sonen berättade vad de hade haft för sig i byssan vid lunchrasten förra veckan. Byggjobbare de verkar aldrig förlora leklusten.

En av byggubbarna hade frågat yngste sonen om han kunde klara av att svälja en matsked kanel.

Nu är det så med min yngste son, att han har en storebror, som danat honom från det han var liten som en brakskit, med orden:

- Du törst inte!

- Törs inte jag!? Skall vi slå vad!?

Inte helt sällan när de var yngre blev jag ditkallad av en illvrålande äldste son, när det visat sig att: "Jodå, lillebror törs! Det mesta dessutom!" 

Men eftersom jag nu även enligt nyssnämnda äldste sons utsago varit:"Det är kusligt med dig morsan, du måste ha ögon nacken. Det går aldrig att göra något, som du inte vet att man har gjort!" har jag ansett att det bästa har varit, att de inblandade har fått reda upp situationen själva, eftersom det är väldigt sällan som jag inte åhört på avstånd vad som varit under uppsegling.


Hur hade det här nu avlöpt med en matsked kanel i munnen? Det är få saker här i livet, som jag inte känner till konsekvenserna av. Kanel i alla dess former känner jag väl till sedan jag jobbade på anstalt, bland vårt mest uppfinningsrika klientel i Sveriges historia! Där gällde det verkligen att vara steget före dessutom!

- Kanel måste vara fruktansvärt vätskeabsorberande, konstaterade min yngste son och skrattade gott, medan han berättade vad som hade utspelat sig. 

Han hade fått bända upp munnen! Tänderna hade varit som fastklistrade i kinderna. Hans medtävlare hade antagligen fyllt munnen med mycket saliv och hade klarat sig något bättre.

NEJ, jag har inte testat 1 matsked kanel i munnen och det är så mycket annat som jag avstått att testa här i världen. Även om jag lever efter devisen, att man inte skall dö nyfiken, gäller det definitivt inte dumgrejer. Men myrorna skall jag nog ge en dust med kanel. 

Det kanske kan få dem att vilja öppna munnen på något annat ställe än i mitt kök. Men visst ser det lite märkligt ut med en skyddsvall av malen kanel vid balkongdörren och längs golvlisten...