Idag är det stora plakatbärardagen 1:a maj.

Men många väljer nog ryggläge istället för att trampa häl i något 1:a majdemonstrationståg. Jag gissar också att det var en hel del av den svenska befolkningen som själva var plakat igår. Den här helgen är en sedvanlig svensk fyllhelg.

Själv syndade jag som värst igår med päron på burk. Päronen var stenhårda. Till de stenhårda päronen hade Herr H snott ihop pulvervispad vaniljsås. Det där sistnämnde svär jag mig fri från att jag skulle ha burit hem från affären. Varmrätten var en uppvärmd historia från dagen innan i form av mandelpotatis, skivad stek och morotsstuvning. 4-åringen hade bestämt den menyn dagen innan.

Jo, jag vet. Det låter verkligen som om det var en jättebedrövlig högtidsdag på den här gatuadressen. Faktum är att det enda festliga som överhuvudtaget tilldrog sig igår var, att jag tassade försiktigt ut på bara fötter på husdäcket och gillrade upp fasadflaggan i pergolastolpen.

Kungen fyllde ju år igår och delade ut en massa stipendier från sin minnesfond för vetenskap, teknik och miljö. Själv hade jag den enda "näranog" namnsdag, som jag under hela min barndom kunde nå fram till. Mitt förhatliga tilltalsnamn och andranamn Marianne ratades vänligt men bestämt av almanackfolksbestämmarna.

Men det bekymrade mig överhuvudtaget inte igår. Jag var helt enkelt lobotomerad igår och vägrade i sten att göra något vettigt överhuvudtaget. Den sedvanligt vansinnigt vårtrötte oxen slog till igår, igen.

På kvällen idkade jag och dottern mor och dotter sympati. Vi VÄGRADE Chalmers Cortége eller något annat än behagligt slapparläge. 

Dottern som kommit inrasande genom ytterdörren vid 18-snåret och sett ut, som en kraschlandad taggbuske, efter att ha snirklat sig runt en bra stund med Värsttrafik. Hon var vid hemkomsten lika fräsch som sin mor hade varit sedan morgonfåglarna hade haft sina snirkliga morgonserenader, men av helt andra anledningar.

Universitetsstudier blandat med jobb är inte gratis för kropp & knopp, även om man som hon är ung. Då kan det väl vara ursäktligt att ingå i "dö som en sillgänget" när kvällen kommer. Det var ju något geni som kom på, att man inte längre skulle ha 30 april som en arbetsfri dag, inte ens halvdag, utan full arbetsdag.

Herr H, som fö stod för den nyssnämnda delikata middagen, han däremot var ute och svingade sina golfklubbor igår. Men även han kom hem rätt slokörad. 

Det hade varit nytt manfall på golfbanan. För drygt två veckor sedan dog en av de andra styrelsemedlemmarna knall och fall, igår var det någon som ambulansen fick hämta upp från golfbanan. Man kan väl hoppas att det slutade lyckligare.

Jag försökte trösta den bedrövade Herr H med:  
- Old golfers never die, they only lost their balls.

- Skulle det där vara roligt, svarade han.
- Nej, svarade jag, men ett försök att få dig att inse, att somt kan man påverka och annat inte.

********