Google+ Followers

fredag 14 december 2012

Nu efterlyser man folk som sett spöken i Göteborgstrakten..

Det förekommer seanser och försök till kontakt med döda just nu i Göteborgsregionen. Vilket är en tämligen obegriplig sysselsättning för vuxna människor. 

Det var väl sån som man ägnade sig åt som purfärsk tonåring, när de äldre ur det unga gardet ville att man skulle delta med "glaset bordet", med JA och NEJ ruta och en massa bokstäver, så att den döde kunde tala genom glasets förflyttning.

Attributen var ett glas och ett tänt ljus och så denna uppritade plan, där man skulle få svar på ställda frågor, alla deltagare skulle hålla två fingrar på glaset och så skulle svaren komma på ställda frågor. Vilket sannerligen inte var någon hit och fick mig en gång för alla att förkasta alla dylika former av tillskott i tillvaron.

Herr H som ser livet från den seriösa sidan, frågade mig om jag hade sett spöken i Göteborg och visst har jag det. Det finns många spöken som drar runt på stan, men några översinnliga typer är det inte fråga om. Men om vi nu talar om riktiga spöken, eller själar som jag föredrar att kalla dem för. Så är väl sanningen att jag har känt förnimmelser vid ett flertal tillfällen, när vi bodde på Otterhällan. 

Den mest otrevliga var det som hände kring tiden för ett mystiskt försvinnande. Det var en ung man, som brukade hjälpa mig med tvätt och städning, medan jag var i ett erbarmligt kroppsligt skick. Efter det hade han vid två tillfällen å rad inte dykt upp, utan det kom två andra damer istället för honom, vilket tillslut ledde till att jag undrade varför han inte kom längre.

Sanningen var att jag föredrog hans närvaro av många anledningar. Han och jag brukade dricka en kopp kaffe tillsammans, sedan jag kommit hem och han själv var klar för dagen. Han var en undandragen person, som sakta men säkert öppnade upp sig. Våra korta kaffestunder hade utvecklats till förtroendefulla stunder och han dröjde sig kvar allt längre. Mådde helt uppenbarligen bra av våra små kaffestunder. Jag förstod av samtalen, att han inte hade haft det så himla lätt i livet. Han var en av alla dessa udda människor, som jag har en tendens att fästa mig vid.

Mycket upprörda berättade de andra två damerna, som hade dykt upp istället för honom, att han var försvunnen och ingen visste vad som hade hänt honom. I det ögonblicket förstod jag, att han var död och att han verkligen hade kommit till mig som död för att söka min hjälp. Hur hanterar man och förklarar man något sådant. Man tiger och tankarna rusar runt i huvudet. De lämnar en ingen ro helt enkelt.

Så småningom kom ett reportage i GP om hans mystiska försvinnande och vädjan om hjälp, att få vetskap om vad som hade hänt honom. Jag kunde ju knappast ringa polisen och säga att han nog var död. Därför att han hade uppsökt mig i min lägenhet i form av en mycket isande kall närvaro, som pockade på min fulla uppmärksamhet, där han förtvivlat bad om att jag skulle hjälpa honom.

Jag har tänkt många gånger på honom under årens lopp och om man fick vetskap om vad som hänt honom och om han någonsin kom tillrätta. 

Jag förstår den sorg och smärta det måste ha betytt för hans gamla föräldrar, eftersom jag själv varit i den situationen, att plötsligt någon i min omgivning varit oförklarligt försvunnen. Jag kände igen sorgen och förtvivlan genom raderna i GP-reportaget. Jag kunde minnas själv det helvete det innebar innan de nästan ett helt år efteråt återfann resterna av min egen döde anhörige. Det är något som man inte ens vill önska sin värste ovän ens. 

Det som etsas sig fast i mitt minne är den förtvivlade känslan på julaftonsmorgonen, när jag stod och tittade ut genom balkongrutan och såg hur de stora lappvantarna som singlade ner från himmelen. Det kändes helt förödande att stå där och inte veta. Ur mitt allra innersta djup steg en sådan förtvivlan igen, som än en gång formades till: "Var är du?" 

Sedan att resten av livet sitta där med alla frågorna obesvarade. Vad var det som hände honom och varför, det tillhör de där frågorna som aldrig verkar få något svar. Han är väl ännu en dammig kartong på polishuset i Gällivare. Själv är jag helt övertygad om att han inte försvann av egen förmåga. En sådan gammal vaneperson, ändrar helt plötsligt inte på sina rutiner. Det som mötte mig när polisen bad mig följa med och granska hemmet, gjorde mig helt övertygad om att någon hade fört bort honom. Det fanns inget tecken på att han skulle ha försvunnit själv av egen förmåga.

Ja, det var ytterligare ett kapitel att lägga till livets obesvarade. Jag hoppas att det inte var så det slutade för de här föräldrarna och han som hjälpt mig med tvätt och städning och som jag haft fina kaffestunder med. Vårt boende på Otterhällan i Göteborg var tidvis rätt påfrestande år på den fronten. Där utspelade sig många oförklarliga saker.

Men utanför hemmet väggar har det väl egentligen bara hänt mig två händelser, som inte låter förklara sig i brådrasken och som kan vara sammanknippad med just döda. Sedan finns det ett par andra händelser, som är så märkliga, att jag fortfarande bara funderar, utan att komma sanningen närmare om vad det varit fråga om

En annan upplevelse ligger närmast i tiden och ett speciellt sjukhus och där var jag ingalunda den enda, som hade upplevt något udda. Jag ser det egentligen inte som speciellt konstigt, eftersom många dött på det sjukhuset. Mina tankar kommer sig av det jag själv upplevt vid anhörigs död. Jag ser det helt enkelt som något helt naturligt, som man inte behöver spekulera så mycket i, utan får ta det som det är. Vi kan ändå aldrig i detta liv förstå vad det egentligen är fråga om, eftersom vi inte ens vet vad en människa är till dess fulländning.

Sedan finns det mer halsbrytande saker, som måste handla om någon form av frustrationer som når långt bortom döden. Sedan vad det är som pågår, kvarglömda tankar, eller någon form av existens det vill jag låta vara osagt. Vi människor tror att vi är så smarta, men det är nog dessvärre inte så. Det finns nog mycket mellan himmel och jord, som vi ändå aldrig har vare sig lösning eller förklaring till. Tro sig veta något är enbart naivt.

Den första lite mer halsbrytande händelsen utspelade sig i tyska kyrkan, dvs. Christinæ kyrka här i Göteborg. Jag hade då stått uppe vid den svulstiga sarkofagen som finns i koret och som härbärgerar den avlidne stridstuppen fältmarskalken Rutger von Ascheberg. Jag tyckte att det luktade illa där, gammal svett och beväring helt enkelt. Uppenbarligen gillade Rutger von Ascheberg inte mina tankebanor och det tog sig en halsbrytande upplösning, med en sådan väldig knuff i ryggen, att jag tappade andan och nära nog höll på att göra en luftfärd rakt ut i korets stentrappor, trots att jag hade stått helt stilla. http://sv.wikipedia.org/wiki/Rutger_von_Ascheberg

Det fick mig att fundera om han hade varit behäftad med ett våldsamt humör och inget sinne för humor.

Mina tankar och besöket vid hans sarkofag kom sig av, att vi antagligen på något sätt har en gemensam nämnare i trakterna kring Åbos herresäten, som på den tiden var svenskt. 

Jag har inte satt min fot i tyska kyrkan efter denna händelse. Det var första och sista gången. Kanske gör jag det någon gång i framtiden sedan jag läst på lite mer och kommit underfund med sakernas natur.

Den andra likartade händelsen utspann sig på Gunnebo slott. 

Tyvärr så kan jag inte länka det GP+ material, eftersom det krävs GP-prenumeration för att kunna läsa det materialet via webben. http://www.gp.se/gpplus/1.1163290-hon-letar-andar-pa-gunnebo-slott I vart fall letar en dam vid namn Liz Emanuelsson andar på Gunnebo slott. Hon säger sig veta och kommit i kontakt med någon Martina Barclay. 

Gunnebo slott, byggt 1796 har rykte om sig som spökslott. Men det visste jag inget om den dagen för många år sedan, när vi besökte slottet tillsammans med min då 10-åriga sondotter

Vi stod på andra våningen och guiden höll just på att berätta om familjen Halls öden och äventyr på Gunnebo slott, när jag fick en ordentlig puff i ryggen trots att ingen fanns bakom mig överhuvudtaget och de som fanns i rummet stod en bra bit ifrån mig. Däremot stod jag mitt framför dörröppningen och stod med andra ord ivägen, som en bromskloss för förbipasserande själar. Mitt barnbarn tittade upp på mig med uppspärrade ögon, kom fram till mig och tog min hand och ville inte längre vara kvar i byggnaden.

Själv fick jag en klar tanke om att det varit John Hall d.y. som gett mig en så kraftig puff i ryggen, när han kommit forsande genom dörröppningen. Hur den tanken kom sig, är svårt att svar på så här i efterhand. 

Under en längre tid efter händelsen, läste jag på om John Hall:s imperium och det fanns nog all anledning till, att John Hall d.y. forsade fram frustrerad i slottet. Han blev av allt att döma lurad på hela förmögenheten, som fadern John Hall hade byggt upp. Domstolshandlingarna visar sitt tydliga språk, vad det varit fråga om. Lurendrejeri på hög nivå av mindre nogräknade personer i hans omedelbara närhet, eftersom John Hall d.y. till skillnad från fadern, var allt annat än ett företagsgeni.

John Hall d.y. dog i en av Stockholms skitiga gränder, där han drivit omkring och varit föremål för spott och spe. Jag återfann honom i både i skillingtryck och tidningar, som var populära på den tiden. Dåtiden tyckte uppenbarligen om att saluföra hans öde: rikemanssonen som slutade som uteliggare och totalt utblottad i fullständig misär. Det lustiga med skillingtrycken är att de mer speglar sanningen än tidningsrubrikerna, domstolshandlingarna till trots. En trashank som blivit vanärad både till kropp och själ. http://sv.wikipedia.org/wiki/Gunnebo_slott






3 kommentarer:

  1. länken till John Hall går vidare och där återfinns släkten Koskull. Är inte det släkten som gett namn till Koskullskulle?

    SvaraRadera
  2. Det är nog fråga om samma släkt. Kuskull var baron och hela det här gubbgänget, som gett namn till Koskullekulle, Tingvallskulle osv och gruvorna Riddarstolpe etc. härrör sig från dessa potentater i historien.

    Koskullskulle hette från början Koskulls kullar. Vilket jag tycker att det borde ha fått fortsätta att heta. Det låter lite vackrare om inget annat.

    Har inte grävt vidare i släkten Kuskull, men så stor lär den inte ha varit att det inte skulle vara fråga om ett nära släktskap till Halls fru.

    SvaraRadera
  3. Här har du en förteckning över Koskull i adelskalendern:

    http://runeberg.org/adelskal/1923/0607.html
    och
    http://runeberg.org/adelskal/1923/0608.html

    som du ser återfinns namnet Elisabeth, så det är högst troligt att man kommer att finna Halls fru i den släkten.

    SvaraRadera