Inte så att det var minnesmästaren Herr H skrattade åt. Utan VM i minne som sådant. von Essen är ingen skrytmåns, utan medveten om att han inte är bäst i världen. Det finns tydligen en engelsman som memorerar 28 kortlekar. Själv klarar von Essen bara 21.
Inom loppet av en timma skall han memorera 21 kortlekar utlagda i prydliga högar. Totalt 1 092 kort att hålla reda på inbördes ordning, som de ligger i. Knepet han använder sig av är att nyttja bildminnet, som är människans bästa förmåga. Själv tror jag att det är en mix av alla sinnen. Om man inte är en "Rainman" förstås.
Det fick i alla fall Herr H att gå i glädjespinn och undra om hur många kort han själv skulle kunna memorera följden på. Jag tittade upp ur tidningen och bistod med att han möjligen skulle han klara av att minnas fem i rad om han fick en timma på sig, att lägga kortraden på minne.
Det är inte så att jag hånar Herr H på något sätt. Men de senaste dagarna har varit precis som i vilken förvecklingsparodi som helst. Plastkort, recept, mobil och gudarna vet allt, som inom loppet av två röda har varit försvunna och så har han undrat om det är någon av oss, som lagt undan hans grunkor.
Medan man själv suttit där med händerna höjt över huvudet och intygat, att man har inte ens rört en fena, hur skulle man då ha kunnat vimsa bort hans grejor.
Den enda tröst som finns med minnesmästarens märkliga förmågor, är att han säger sig själv vara en ganska tankspridd person.
Det betyder att jag själv inte behöver känna sig helt udda, när jag antagligen än en gång åker på däng under julhelgen, när det spelas minnesspel. Samma minnesspel som de senaste julhelgerna dragits fram. Jag borde rimligen minnas alla svaren, svårare än så är det faktiskt inte. Men det gör jag inte.
Kanske beror det på, att det inte känns så viktigt, att möta ännu ett nederlag.
Förutsatt att jag vinner över Herr H...
Man står helt enkelt inte ut med hans odräglighet, när han vinner i spel. Därför att oftast fuskar han som själva den, till råga på allt. Han är t.o.m. ett strå vassare än min mormor var på att fuska. Spela spel med honom innebär, att man får ha alla sinnen skärpta.
Mormor påstod, att det var en tidig läxa inför livet, att som barn förlora i spel. Speciellt om förlusten hade kommit till genom fusk av motståndaren. Klarade man inte av det skulle man inte vara tillräckligt ympad inför livet självt och en hel del människor man skulle komma att möta genom livet.
Kanske är det så, att det låg något i det hon påstod och att det i själva verket är hennes kortfuskarvinster, som ympat mig. Format mig till att betrakta människorna som de är. Inte som jag själv önskar, att de hade kunnat vara i den bästa av världar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar