"När hjärnan har roligt hänger kroppen med" föreläsning av Rolf Ekman, professor i neurokemi.

Det föredraget lyssnade jag på någon gång i slutet av september.

Lärarförbundet i Göteborg var de som bjöd in sina lite avdankade medlemmar till detta intressanta, men ändock så självklara föredrag. Eller?


Det kunde man ju förmoda, att livet går ut på att göra roliga saker, som blir en vinst även när man börjar hamna på andra ändan av livet, när kroppen börjat sakta av.

Men så dök parametern upp, som fått mig att fundera över, av vilka anledningar var och en hade att komma till en dylik föreläsning och hur otroligt olika vi människor egentligen är.

Parametern var sinnebilden av hur en pensionerad och lagom avdankad skräckskolfröken var. Dagen till ära hade hon nog antagligen intagit ett inte alltför ringa mått av rått kött till lunch, eller bara var så där allmänt benägen, att ställa till bråk. Men framförallt bestämma hur alla andra skulle vara och göra enligt hennes tycke. Jag tänkte i mitt stilla sinne, stackars barn som haft henne som lärare, de måtte ha dragit en suck av lättnad, när de slapp henne!

Ungefär 3/4 av salongen var besatt, sålunda fanns det gott om utrymme för oss allihop. Därför hade jag barrikaderat mig med några tomsittplatser mellan mig och andra. De allra flesta solobesökare hade gjort så.

För egen del kan jag tycka att det är rätt skönt att slippa ha kryckorna uppstuckna under näsan i vanlig ordning och inte heller riskera att störa/inkräkta på personen, som har närmaste sittplats. 

Sålunda när ångvälten kom infarande, som ett jehu, fanns det gott om tomplatser på ömsesidor hela vägen ut i vardera bänkradsriktningen och på alla bänkrader i salongen. 

Tyvärr var det jag som drog den värsta nitlotten. Ångvälten slog sig ner i bänken bredvid mig och eftersom hon var rätt vidlyftig till omfånget inkräktade hon på min sittplats. Genast började hon skälla ut oss i bänkraden för att vi hade lämnat tomplatser mellan oss.

Det var en och annan förvånad blick som lyftes, men svenskarna är tålmodiga typer. Kanske var vi en samling som var extra tålmodiga. Läraryrket inbjuder trots allt många gånger till tålamodsprövningar och det skall mycket till innan man blir förvånad av vad som egentligen kan möta en. Sålunda var vi en tämligen timid församling. Denna rejäla avhyvling fick passera med att man försökte stryka/släta över istället.

Dessvärre fick jag ångvälten rakt in i mitt öra också och när hon hade gått an en bra stund frågade jag henne tillslut, om hon hade problem med att inte sitta inknôdd och trängas. Hon fortsatte att hovera i allt högre ton och tyckte nu att vi var så ouppfostrade, som inte flyttade ihop, så att det inte blev en massa tombänkar.

Det var någon som försökte förmildra situationen, som började tycka att situationen började bli tämligen olidlig. Men det hindrade inte ångvälten, hon  fortsatte att gå an. 

Jag undrade då vari hennes problem egentligen låg, därför att det kunde sannerligen inte vara något problem med att det fanns tomplatser emellan, i synnerhet, som salongen inte ens var tillnärmelsevis fullsatt. 

Hon spände ögonen i mig och undrade uppfordrande varför jag inte hade klämt ihop mig och lämnat flera tomma platser kring mig.

Jag svarade, att nu fick hon faktiskt ge sig. Jag satt som jag gjorde för att jag inte ville inkränkta på någon med mina kryckor. Hade hon problem med att jag försökte visa mina medmänniskor lite omtanke och hänsyn?

Uppenbarligen var nu ingen i salongen vatten värd av den fortsatta ordsvadan att döma. Då kände jag att måttet var rågat. Jag vände jag mig demonstrativt med ryggen halvvägs emot henne. De andra som satt med några tomplatser mellan henne åtlydde inte hennes uppmaning. De satt lugnt kvar och ångvälten lämnades att fortsätta ångvältsmonologen. 

När ångvälten äntligen hade tystnat, men fortfarande märkbart upprörd. Det var ungefär som att sitta bredvid elektriska stolen. Då böjde sig den kvinnan, som satt närmast mig från andra hållet, fram emot mig och viskade: Tänk att komma hit och tro att man kommer hit för att ha trevligt, så blir man utskälld det första man blir.

Vi flinade åt varandra i samförstånd. Men jag insåg att det saknas föreläsare, som föreläser om dylika personligheter. Vad kan det tänkas vara för substanser i hjärnan som triggar igång dylika beteenden. Det är det hittills bara stå-up-komiker som tagit sig an, minus det vetenskapliga vad som händer i hjärnan, förstås.