Google+ Followers

onsdag 29 augusti 2012

Solig morgon kring frukostbordet.

Det är lite prassel och skrap och kanske lite sörpel, för den som har ovanligt god hörsel, denna arla morgonstund vid frukostbordet. Inte pensionärsarla (Herr H har ju nyss inträtt i den ljuva åldern) utan arla för normalmänniskan.

Jag sitter och petar lite förstrött i min ordentliga frukost. Det är inte så mycket till matlust efter den senaste veckans äventyrligheter, normalt har jag aldrig heller varit någon, som har kunnat kasta i mig frukostar som varit dietisternas våta dröm. Helt plötsligt läser Herr H högt om hur nya Fiat 500L har sin personlighet med fräna färger och espressomaskin som tillval. Den lilla maskinen placeras i mittkonsolen med två muggar och är specialgjord för just 500L. 

- Visst, säger jag, älskling jag tänkte fixa en espresso till dig, så här medan jag rattar i 120 efter motorvägen.

- Ha! utbrister Herr H, då vet du inte hur amerikanarna har det. Det är förbjudet att tala i mobiltelefoner, men sitta och sippa på kokhett kaffe är vanligt. Det anses inte det minsta trafikfarligt.

- Ja, ja, säger jag, jag känner till avarter bakom ratten. De finns i Sverige också.

Jag drar igen skräckexemplet och det hittills oslagbara exemplaret, som jag mötte en morgon längs Lasarettsgatan i Gällivare. Bakom ratten satt en karl, som hade dagstidningen uppfälld på ratten, kaffemuggen och en macka uppgillrad på instrumentpanelen, medan han i högra handen hade rakapparaten, som han förde upp och ner längs ena kinden, medan han framförde bilen i sakta mak längs Lasarettsgatan i färdriktning mot Porjusvägen. Det var den morgonen jag insåg att det där med karlarnas bristande simultanförmåga kanske ändå var något av en klyscha.

Herr H berättade då upprört hur han igår, när han varit på väg från golftävlingen i Herrljunga, mött fyra cyklister på andra väghalvan och bilar som skulle köra om cyklisterna, som hade gått ut på hans väghalva. Det höll på att sluta med frontalkrock. 

- Ja, ja, svarade jag, det är ju det stuket på dagens bilister. Man kunde ju önska att det fanns några trafikpoliser, som åtminstone vid något tillfälle, något år, kunde stå vid någon vägkant och plocka körkorten av dem som verkligen inte bör han något körkort. 

Så lägrade sid tystnaden. Sedan jag tagit mig igenom halva frukosten försökte jag gillra upp tidningen i lämpligt läge för nackyra tanter.

Den stackars rockikonen Ulf Lundell han har gått och fått social fobi också, så här på gamla dar. Han störs av ett konsttorn, som skall stå där i 2 år till. Därifrån kan man med en mycket stark kikare se rakt in i hans bostad. Hmm... tänker jag. Undra om man skulle kunna tänka sig att ha dylika motkrav på tillvaron. I det här negerbynkvarteret där vi bor, där har Älvsbyhus staplat husen i snörräta linjer och med en spottloskas avstånd till varje hus. Här kan man om alla grannarna har hissat upp persiennerna, se rakt igenom fyra hus och ut på stora genomfartsvägen. Ger inte så mycket av personlig integritet precis.

Vid närmare eftertanke har jag nog aldrig bott på något ställe där jag kunnat ha den lyxen, som Ulf Lundell kräver. Men så är jag varken rockikon, självfixerad, snuskfarbror som föredrar lammkött än det sega i den egna åldern, eller tar mig själv på alltför stort allvar. Nej, jag är nog lite mer av en fullblodssadist. Sitter någon och försöker spana in mig i mitt hem, har de sig själv att skylla. Då SKALL de drabbas av plötslig blindhet! 

Suzanne Brøgger, ni vet hon med romanen om "det knapplösa knullet", som ställde till oreda bland finkulturen någon gång på hippietiden. Själv tyckte jag bara hon var tröttsam, precis liksom alla andra fri-vingade, med neurotiska behov. Nu har hon slagit till igen, hon har skrivit en brevroman Brev till prinsen av Mogadoninen. (Mogadonien sålunda Danmark - Mogadon vars ursprung kan återfinnas på den tunga listan läkemedel, företrädesvis av pillermissbrukare). Där ger hon Danmark en rejäl rundpall av allehanda skäl. 

Den numera avdankade fria sexgudinnan, har helt enkelt landat i tantstadiet. Eller kanske i ödlestadiet, av den våldsamma krigsmålningen att döma. Där hon nu irrar omkring iförd endast ett örhänge i form av Fru Z, som söker sitt borttappade svulstiga örhänge, medan hon är iförd leopardpäls med vidhängande leopardkäpp, att stödja sig på.

Själv kan jag bara konstatera, efter mitt sista nedslag i Köpenhamn i juni: att den helt öppna prostitutionen, missbruket, knarklagningen och eländet sker inför öppen ridå. Den där fina stadsdelen, Vesterbro med Istedgade som puls och som man påstår, att man har omdanat till nytänkande och innovativ, var precis lika avdankad och eländig som tidigare. Vete gudarna om det inte t.o.m. var ännu värre än jag minns det. Inget stadsdel man precis släpar med sig barn. 

Tror t.o.m. att den slår Berlins mest lurviga kvarter med råge. Där har man i alla fall inte plastpenisar och allsköns goja uppstoppade rakt framför nyllet. Polisen håller dessutom ordning på narkotikahandeln, vilket man inte gör i Köpenhamns stadsdel, Vesterbro. Där är dörrarna vidöppna för allsköns mänskligt elände. Allt är till salu och den mänskliga misären ett fullbordat faktum. Man kan helt enkelt inte värja sig mot det, eller välja att titta bort.

I vart fall var jag tacksam över att man var tvungen, att ha hissnyckel till hotellhissen. Det fick mig i alla fall att känna ett bedrägligt lugn, det var inte precis världens mest välborstade personer, som stod och hängde runt kvarteren. Själv hade jag gjort det hotellvalet, eftersom det var ett måste, att det var nära mellan tågcentralen och Øksnehallen & övrigt. Behovet av kryckor kringskär livets valmöjligheter onekligen.


Så nu har jag fått min dagliga dos av nackgympa för att inte stelna till.

2 kommentarer:

  1. Härlig syn på tillvaron Gun, trots allt djävulskap. Fortsätt med det. Och ha en fin höst.

    SvaraRadera
  2. Tack själv! Den fina hösten ser jag också fram emot. I det utesluter jag vädrets makter, därför att dessa går det inte heller att göra något åt.

    Åt sånt som ändå inte går att påverka säger jag, som den nyblivna 4-åringen: Det bara är så.

    Därmed kan man med tillförsikt lämna dessa tankar till något bättre och trevligare, som är betydligt mer glädjefyllt. Det finns det trots av massor av här i livet.

    SvaraRadera