Vinterdäck, dubbat eller inte dubbat.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 15 oktober 2010, kl 17:42

Imorse indikerade bilen att det var varning för ishalka. Det var mao rätt kyligt i luften och mycket riktigt, dimmorna låg tätt och gräsmattorna var frostnupna.

Alltså sitter jag åter här i samma eländesbeslut i år igen: skall jag låta killarna på Tappen slänga på dubbdäck så småningom, eller skall jag köpa nya, som är som snor på väst-svenska isiga vägunderlag.

Till saken hör att jag pga. alla mina kroppsskador blev tvungen att köpa ny bil med automatlåda, om jag skulle kunna fortsätta att köra bil. Sålunda passade jag på att slå ett slag för miljön och valde därför en miljöbil.

Men skall jag nu premieras, eller skall jag bestraffas, igen? Naturligtvis blir det, det sistnämnda. På något sätt inser jag att Murphys lag den kan jag vid det här laget rätt väl.

Jag vet inte om jag någon gång funderade på alternativet, att inte ha dubbdäck under alla mina år i Malmberget. Kan inte minnas det i alla fall. Det var väl så att man ansåg de som halkade runt utan dubbdäck, som mindre "hjärnbemedlade" och genast borde fråntas körkortet.

I det här väglaget är det dessutom så, att så fort de kommer två korslagda snöflingor saltas det allt vad tyget håller. Det blir en herrans blandning på vägbanan och det är rena rama "Bambi på hal is", även om man har dubbdäck.

Jag har verkligen försökt att förstå mig på detta herrelösa saltandet. Då är det inte fråga om något djupare miljötänk och vad all denna salt har för långtgående konsekvenser för natur, bilar, människor och djur som skall utsättas för dessa ENORMA mängder salt. Som om det inte kunde räcka. Sedan far de och sopar och skyfflar runt hela härligheten, så att det verkligen kan bli en rejäl hälsorisk.

Motormännen, som jag är medlem hos, anser att säkerheten måste komma i första hand och framförallt, att man med utgång från sin egen situation själv ska få göra det valet.

Det fria valet? Finns det egentligen några fria val så länge vårt samhälle är instiftat som det är? Dagen idag har varit fylld av dessa "Murphys lags tankar".

Tänka goda tankar, eller försöka vara hänsynstagande till andra individer, det premieras inte i det här s.k. rättssamhället.

Har det t.ex. fallit dig in att det blivit så uppenbart, att advokater blivit något av en maktelit, som inte tycks sky några medel längre. De drar sig inte ens för att ljuga för att hjälpa sin klient. Är det verkligen god advokatsed, att göra offer till offer en gång till i svenska rättssalar? Jag insåg det förskräckliga idag igen, när jag fick mig en så rejäl dos verklighet, att timmarna efteråt, när jag simmade omkring i Hagabadets stora bassäng tänkte, att jag trots allt är en väldigt lyckligt lottad människa. Jag hade ju kunnat bli advokat, av den typen som fanns i den där speciella rättssalen.

Hur det nu än är, står det också på adresslappen: Eller tänk om jag hade varit en sån där läskig psykopat med klara PAS-drag, som kunde skådas i samma rättssal. Det styrker mig ändå trots det bottenlösa eländet jag skådar in i, varje gång samma positiv dras upp, om och om igen. Trampa ohejdat omkring i sina barns liv, för egen vinnings skull. Hur lever dessa människor vidare med den vetskapen om vad de egentligen gjort/ställt till med i sina barns liv? Jodå, jag vet. De gör det per automatik. Men det hindrar inte att jag blir lika upprörd och skrämd varje gång jag stöter på en så samvetslös människa, att inte ens egna barn betyder något, mer än konsten att utnyttja, dra egna fördelar. För vad då? Vad har de här människorna kvar, när de står inför döden, mer än sitt ynkliga jag.

Nej, min oförtröttliga kamp om barns rättssäkerhet kommer jag att fortsätta med, så länge jag bara andas. Kanske är det så att jag och den föreningen jag är med i, kan bidra med något inför framtidens barn. Om inte snart. Kanske längre fram. Jag ber en stilla bön, om ett större mirakel! Mirakel sker dock väldigt sällan. I mina värsta trötta stunder tänker jag: är det verkligen värt att fortsätta denna tröstlösa kamp, när jag ändå för länge sedan insett vilken enorm ondska som egoism kan vara.

Svårt är det dock att vara glad, när upptäckten blir att det där lilla lilla myrsteget i rätt riktning, lagändringen, vi bidrog till, bara blev ännu ett slag i luften. De förhärdade de fortsätter att dra den längsta stickan, hitta nya kryphål med hjälp av sina advokater. Kan man i dylika stunder ens glädjas åt tanken att vi fått vara remissinstans till Justitiedepartementet. Nej, det här skitsamhällets rättssäkerhet för barn, ger jag inte mycket för! Jag har sett och upplevt alldeles för mycket av den här varan.

I en intilliggande förhandlingslokal, pågick en förhandling med en till "skön" typ, utrustad med ungefär samma hjärna av "hänsynsfullhet". Där stod det istället "grov kvinnofridskräkning" på uppropslistan. Ibland inser jag hur hårfin skillnaden trots allt är.

När jag åter satt i bilen tänkte jag:

Det tänks alldeles för få dubbdäckstankar.

På med dubbdäcken för det okränkbara livets bevarande och ta för Guds skulle inte av dem, förrän "väglaget" medger det!