- den 9 februari 2010, kl 10:34
Striden kring den mördade Frida Stenbergs två barn har ännu inte lagt sig. Det här nutidssamhället har ännu inte ändrat den syn på barn som rådde tidigare. En tid som jag i min enfald trodde välbehövligt skulle gå i graven för gott. Men så är det verkligen inte. Fortfarande är det så att barn behöver man inte lyssna in, eller ta hänsyn till. Barn skall underställa sig vuxnas maktbehov, utan att man tar hänsyn till vad barnets eget behov egentligen är.
http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5169437
Jag blir fruktansvärt upprörd när jag läser om socialens handläggning i hela ärendet. Därför att barn lever inte i tidsperspektivet. Det tidsbegreppet som vi vuxna har, det gäller absolut inte för barn. Barn måste faktiskt ha kommit upp i rätt hög ålder för att verkligen ha det. För barn är här och nu det enda som verkligen existerar! Barn lever i känslans och viljans värld och det viktigaste för barnet är dem de knyter an till. En del vuxna har inte ens lämnat den världen, utan lever fortfarande i det här barnperspektivet dvs. det egna behovet och känslan är det som räknas i första hand. Vad barnets behov är blir sålunda en andrahandsfråga.
För ett barn kan t.o.m. en dag te sig som en hel evighet. Att dessutom sätta ut ett litet barn i "väntrummet" det är inte bara oacceptabelt, det är verkligen inhumant och ovärdigt ett välfärdssamhället. Eller i vart fall ett samhälle som vill räkna sig dit. Det har länge funnits ett skriande behov av att granska socialbyråernas roll, därför att det är helt odiskutabelt ett pärlband av märkliga handläggningar som sker år ut och år in. De sitter dessutom i en maktposition som är helt outstanding och jag börjar faktiskt bli otroligt less på hur lite insatta de egentligen är i barns behov och barns behov av trygghet.
Jag saknar helhetsperspektivet. I det här s.k. välfärdssamhället är vi snara på att lyfta näsan uppåt, tycka att vi i Sverige är förmer än andra länder. Sanningen är den att det är allt annat än rättssäkert sett ur barnets perspektiv. I Spanien t.ex. är det så att även mor- och farföräldrar har det rent juridiska ansvaret när det gäller barn. Man kan alltså inte handla godtyckligt med barn, vare sig man är myndighet eller enskild förälder.
Den andra märkliga diskussionen som också pågår just nu, är att man som förälder behöver åka till fjälls utan sina barn på ledigveckorna.
http://www.kuriren.nu/lokala/gallivare_artikel.aspx?ArticleId=5250065&place=G%E4llivare#forum
Nu har även facken trätt in på estraden som maktfaktor över barns behov, utan den minsta tanke på att det faktiskt är enbart den vuxnes behov man vill säkerställa! Det skulle inte förvåna mig det allra minsta om det är den typ av föräldrar, som anser sig vara "barnvakt" till sina egna barn.
Jag begriper ingenting av detta som förekommer i det ena inlägget efter det andra. Varför skaffar man barn om man känner att det är sådan belastning, att de inte kan få vara med sina föräldrar i möjligaste mån?
Jag har liksom de allra flesta av nöden varit tvungen att arbeta för att kunna försörja mig och mina barn. Alltså har de också fått känna på hur det känns att få gå hemifrån och vistas i helt andra miljöer än det som torde vara det normala. Dvs. att vistas större delen av sin vakna tid med sina föräldrar. Som förälder har jag tvingats till att trixa till arbetssituationen i möjligaste mån för att få mertid med barnen. Av mina tre barn är det min dotter som faktiskt fått mest närvaro av mig. Jag brukar ibland tänka, att hon förlorat mycket eftersom jag blivit handikappad, när hon var 2 ½ år. Jag har inte kunnat göra saker med henne som jag kunnat med mina söner. Men det finns något annat som följt med denna svåra sits. Därför att tack vare denna svåra livssituation fick hon och jag mer tid med varandra än jag annars hade haft.
Det är i stort sett enbart när jag varit på läkarbesök/undersökningar, som hon inte har kunnat hänga på. Ha barn ensam sittande i en korridor funkar inte, eftersom det fanns undersökningar och behandlingar som hon inte har kunnat vara med på. Ta detta nu inte som om det skulle vara vanliga läkarbesök, utan det har varit fråga om specialistvård, magnetröntgenundersökningar, speciell sjukgymnastik, besök hos neurologspecialistläkare, odontologbesök etc.
Jag hade med henne även under min första rehabilitering på rehabiliteringshemmet. Visserligen fick jag utkämpa ett helt fältslag mot socialbyrån i Gällivare för att få detta att komma till stånd. De ansåg att jag borde familjehemsplacera min dotter istället. Det skulle hon må mycket bättre av, tyckte de! Så har jag också alltid haft svårt att förstå hur de resonerar i många olika lägen. Remitterande läkare tillstyrkte dock i slutändan, att hon kunde medfölja om jag kunde ordna upp det rent praktiska. Men även där försökte socialbyrån sätta käppar i hjulen, ville visa sin makt att bestämma.
I Göteborg gick det lättare att få till stånd en acceptabel nivå för både henne och mig, utan att jag behövde starta upp ett smärre fältslag igen. Medan jag höll på att lära mig att stå och gå igen på ett nytt sätt då var hon på dagis. Men då var det ombytta roller mot för vad som råder just nu inom Gällivare kommuns barnomsorg. Här i Göteborg ville de att hon skulle vistas längre på dagis än hon nu verkligen gjorde. Sa att man inte kunde ha barn så få timmar på dagis per vecka. Men jag stod på mig, hämtade henne så snart jag var klar hos sjukgymnasten, eller uppföljningen hos neurologen etc.
Så här med handen i backspegeln inser jag verkligen vilken helt underbar tid vi fick tillsammans, tack vare det jag hade drabbats av på min arbetsplats. Sedan när jag åter satte mig på skolbänken för att kunna komma tillbaka till arbetslivet, blev det helt perfekt. Hon började skolan det året jag satte mig åter på skolbänken. Alltså fick vi även där mycket mer tid för varandra än vad barn normalt får med arbetande förälder.
När jag tänker tillbaka på min egen situation i förhållande till den diskussionen som pågår. Då inser jag att jag faktiskt haft med mig mina barn i allra möjligaste mån istället för att exkludera dem. De har alltid varit van att röra sig i de mest skiftande miljöer. Som förälder tror jag att det viktigaste man har som uppgift är att respektera sina barn fullt ut och så långt det överhuvudtaget är möjligt.
Alla mina barn har fått vara med mig på jobbet bara för att ha insyn i vart jag befunnit mig på dagarna, när de inte har kunnat vara med. Min yngste son brukade som förskolebarn t.o.m. hänga med på styrelsemöten i Umeå och Luleå. Han satt tyst som en mussla och gjorde karikatyrteckningar av de närvarande, medan sammanträdena pågick. Han visste att sedan när det är avklarat då hade han och jag vår tid, vår stund, som anpassades helt och hållet efter honom.
Det argumentet att barn behöver träffa lekkompisar framför sina föräldrar känns onekligen märklig. Jag tänker på min dotter som på många sätt inte haft det så himla förspänt, när hon växte upp med en handikappad mamma. Men hon hade något som aldrig gick att ersätta med pengar. Hon fick ha mertid med mig och framförallt jag fick ha mertid med henne. Jag tror verkligen inte att hon saknat något av de argument som nu finns. Istället har jag fått ge henne så mycken tid och uppmärksamhet, att jag många gånger med sorg i hjärtat tänker, att det hade jag verkligen önskat att mina två äldre barn också hade fått ta del av, när jag var en arbetande mamma. Även om jag vet med mig att jag varit så mycket mamma som bara möjligt är med dem också.
Själv har jag haft förmånen att få växa upp under en tid när starka släktband funnits och barn varit en helt naturlig del i vardagen. Jag har sålunda fått vara med på slotter och räfsa hö, ut i ladugården, åkt hölass, åkt timmersläp med häst och kärra, men i allra högsta grad fått känna av den trygghet som varandet i helt vardagliga situationer betyder för ett barn.
Det är också det jag burit med mig genom hela livet och jag är helt övertygad om att det är detta som gjort, att jag i än högre grad funderat över barns varanden. Därför att nu när allt detta har försvunnit för mycket länge sedan, lever jag fortfarande gott på all denna gemenskap och trygghet som funnits i vardagslivet. Jag är inget rö för vinden trots att jag alltför tidigt miste min egen mamma med allt vad det nu innebär för det fortsatta livet.
Det är få situationer som barn verkligen inte kan finnas med på sina villkor. Den här småbarnstiden är dessutom så flyktigt kort, att det känns som om jag förevigt hade önskat att mina barn hade varit barn längre än de verkligen var innan de blev vuxna. Trots allt är det en mycket värdefull tid som aldrig kommer åter. Aldrig går att återskapa. Den varar enbart ett kort ögonblick. Sedan följer ett annat liv, i en helt annan tappning, därför att de har sina egna liv, även om jag fortfarande får hänga kvar i deras kulisser.
http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5169437
Jag blir fruktansvärt upprörd när jag läser om socialens handläggning i hela ärendet. Därför att barn lever inte i tidsperspektivet. Det tidsbegreppet som vi vuxna har, det gäller absolut inte för barn. Barn måste faktiskt ha kommit upp i rätt hög ålder för att verkligen ha det. För barn är här och nu det enda som verkligen existerar! Barn lever i känslans och viljans värld och det viktigaste för barnet är dem de knyter an till. En del vuxna har inte ens lämnat den världen, utan lever fortfarande i det här barnperspektivet dvs. det egna behovet och känslan är det som räknas i första hand. Vad barnets behov är blir sålunda en andrahandsfråga.
För ett barn kan t.o.m. en dag te sig som en hel evighet. Att dessutom sätta ut ett litet barn i "väntrummet" det är inte bara oacceptabelt, det är verkligen inhumant och ovärdigt ett välfärdssamhället. Eller i vart fall ett samhälle som vill räkna sig dit. Det har länge funnits ett skriande behov av att granska socialbyråernas roll, därför att det är helt odiskutabelt ett pärlband av märkliga handläggningar som sker år ut och år in. De sitter dessutom i en maktposition som är helt outstanding och jag börjar faktiskt bli otroligt less på hur lite insatta de egentligen är i barns behov och barns behov av trygghet.
Jag saknar helhetsperspektivet. I det här s.k. välfärdssamhället är vi snara på att lyfta näsan uppåt, tycka att vi i Sverige är förmer än andra länder. Sanningen är den att det är allt annat än rättssäkert sett ur barnets perspektiv. I Spanien t.ex. är det så att även mor- och farföräldrar har det rent juridiska ansvaret när det gäller barn. Man kan alltså inte handla godtyckligt med barn, vare sig man är myndighet eller enskild förälder.
Den andra märkliga diskussionen som också pågår just nu, är att man som förälder behöver åka till fjälls utan sina barn på ledigveckorna.
http://www.kuriren.nu/lokala/gallivare_artikel.aspx?ArticleId=5250065&place=G%E4llivare#forum
Nu har även facken trätt in på estraden som maktfaktor över barns behov, utan den minsta tanke på att det faktiskt är enbart den vuxnes behov man vill säkerställa! Det skulle inte förvåna mig det allra minsta om det är den typ av föräldrar, som anser sig vara "barnvakt" till sina egna barn.
Jag begriper ingenting av detta som förekommer i det ena inlägget efter det andra. Varför skaffar man barn om man känner att det är sådan belastning, att de inte kan få vara med sina föräldrar i möjligaste mån?
Jag har liksom de allra flesta av nöden varit tvungen att arbeta för att kunna försörja mig och mina barn. Alltså har de också fått känna på hur det känns att få gå hemifrån och vistas i helt andra miljöer än det som torde vara det normala. Dvs. att vistas större delen av sin vakna tid med sina föräldrar. Som förälder har jag tvingats till att trixa till arbetssituationen i möjligaste mån för att få mertid med barnen. Av mina tre barn är det min dotter som faktiskt fått mest närvaro av mig. Jag brukar ibland tänka, att hon förlorat mycket eftersom jag blivit handikappad, när hon var 2 ½ år. Jag har inte kunnat göra saker med henne som jag kunnat med mina söner. Men det finns något annat som följt med denna svåra sits. Därför att tack vare denna svåra livssituation fick hon och jag mer tid med varandra än jag annars hade haft.
Det är i stort sett enbart när jag varit på läkarbesök/undersökningar, som hon inte har kunnat hänga på. Ha barn ensam sittande i en korridor funkar inte, eftersom det fanns undersökningar och behandlingar som hon inte har kunnat vara med på. Ta detta nu inte som om det skulle vara vanliga läkarbesök, utan det har varit fråga om specialistvård, magnetröntgenundersökningar, speciell sjukgymnastik, besök hos neurologspecialistläkare, odontologbesök etc.
Jag hade med henne även under min första rehabilitering på rehabiliteringshemmet. Visserligen fick jag utkämpa ett helt fältslag mot socialbyrån i Gällivare för att få detta att komma till stånd. De ansåg att jag borde familjehemsplacera min dotter istället. Det skulle hon må mycket bättre av, tyckte de! Så har jag också alltid haft svårt att förstå hur de resonerar i många olika lägen. Remitterande läkare tillstyrkte dock i slutändan, att hon kunde medfölja om jag kunde ordna upp det rent praktiska. Men även där försökte socialbyrån sätta käppar i hjulen, ville visa sin makt att bestämma.
I Göteborg gick det lättare att få till stånd en acceptabel nivå för både henne och mig, utan att jag behövde starta upp ett smärre fältslag igen. Medan jag höll på att lära mig att stå och gå igen på ett nytt sätt då var hon på dagis. Men då var det ombytta roller mot för vad som råder just nu inom Gällivare kommuns barnomsorg. Här i Göteborg ville de att hon skulle vistas längre på dagis än hon nu verkligen gjorde. Sa att man inte kunde ha barn så få timmar på dagis per vecka. Men jag stod på mig, hämtade henne så snart jag var klar hos sjukgymnasten, eller uppföljningen hos neurologen etc.
Så här med handen i backspegeln inser jag verkligen vilken helt underbar tid vi fick tillsammans, tack vare det jag hade drabbats av på min arbetsplats. Sedan när jag åter satte mig på skolbänken för att kunna komma tillbaka till arbetslivet, blev det helt perfekt. Hon började skolan det året jag satte mig åter på skolbänken. Alltså fick vi även där mycket mer tid för varandra än vad barn normalt får med arbetande förälder.
När jag tänker tillbaka på min egen situation i förhållande till den diskussionen som pågår. Då inser jag att jag faktiskt haft med mig mina barn i allra möjligaste mån istället för att exkludera dem. De har alltid varit van att röra sig i de mest skiftande miljöer. Som förälder tror jag att det viktigaste man har som uppgift är att respektera sina barn fullt ut och så långt det överhuvudtaget är möjligt.
Alla mina barn har fått vara med mig på jobbet bara för att ha insyn i vart jag befunnit mig på dagarna, när de inte har kunnat vara med. Min yngste son brukade som förskolebarn t.o.m. hänga med på styrelsemöten i Umeå och Luleå. Han satt tyst som en mussla och gjorde karikatyrteckningar av de närvarande, medan sammanträdena pågick. Han visste att sedan när det är avklarat då hade han och jag vår tid, vår stund, som anpassades helt och hållet efter honom.
Det argumentet att barn behöver träffa lekkompisar framför sina föräldrar känns onekligen märklig. Jag tänker på min dotter som på många sätt inte haft det så himla förspänt, när hon växte upp med en handikappad mamma. Men hon hade något som aldrig gick att ersätta med pengar. Hon fick ha mertid med mig och framförallt jag fick ha mertid med henne. Jag tror verkligen inte att hon saknat något av de argument som nu finns. Istället har jag fått ge henne så mycken tid och uppmärksamhet, att jag många gånger med sorg i hjärtat tänker, att det hade jag verkligen önskat att mina två äldre barn också hade fått ta del av, när jag var en arbetande mamma. Även om jag vet med mig att jag varit så mycket mamma som bara möjligt är med dem också.
Själv har jag haft förmånen att få växa upp under en tid när starka släktband funnits och barn varit en helt naturlig del i vardagen. Jag har sålunda fått vara med på slotter och räfsa hö, ut i ladugården, åkt hölass, åkt timmersläp med häst och kärra, men i allra högsta grad fått känna av den trygghet som varandet i helt vardagliga situationer betyder för ett barn.
Det är också det jag burit med mig genom hela livet och jag är helt övertygad om att det är detta som gjort, att jag i än högre grad funderat över barns varanden. Därför att nu när allt detta har försvunnit för mycket länge sedan, lever jag fortfarande gott på all denna gemenskap och trygghet som funnits i vardagslivet. Jag är inget rö för vinden trots att jag alltför tidigt miste min egen mamma med allt vad det nu innebär för det fortsatta livet.
Det är få situationer som barn verkligen inte kan finnas med på sina villkor. Den här småbarnstiden är dessutom så flyktigt kort, att det känns som om jag förevigt hade önskat att mina barn hade varit barn längre än de verkligen var innan de blev vuxna. Trots allt är det en mycket värdefull tid som aldrig kommer åter. Aldrig går att återskapa. Den varar enbart ett kort ögonblick. Sedan följer ett annat liv, i en helt annan tappning, därför att de har sina egna liv, även om jag fortfarande får hänga kvar i deras kulisser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar