"Vad roligt" att Annika Östberg har sommar-

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 8 augusti 2010, kl 17:42

pratat i år.

Det måste ha blivit ett bra tillskott i hennes kassa förutom dagersättningen från kriminalvårdsanstalten.

Låt gå för att ansvariga politiker tyckte att dagslön och villkor för intagna vid svenska fängelser, skulle vara högre/bättre än t.ex. de till militärtjänstgöring inkallade. Men detta drabbade unga pojkar, som många gånger fick överge en anställning, därför att de skulle försvara oss medborgare i händelse av krig. Att de sedan inte hade någon anställning kvar när de kom ut igen från militärtjänstgöringen och fick klara sig bäst de kunde, det var trots allt en andrahandsfråga enligt höga politikers bedömning.

Huvudtemat var att de inkallade skulle "lära sig att veta hut och göra rätt för sig". Vägrade man militärtjänstgöring gjordes processen kort. Då var det direkttransport till kriminalvårdsanstalt, utan pardon. Jag vet t.o.m. ensamstående fäder, som vackert fick promenera rakt in i kurran. Några förmildrande omständigheter var det aldrig ens tal om, eller ett barns rätt till sin förälder.

Ja, tiderna förändras sannerligen.

När Annika Östberg kom "hem" till Sverige, efter att ha varit frånvarande i 45 år är det inte så lite anmärkningsvärt, att hon gör det i ett specialchartrat privatjet som kostade skattebetalarna 650 000 kronor. I vanliga fall brukar fångtransporter nämligen skötas diskret med vanligt reguljärflyg. För mig är det totalt obegripligt, att man med ett sådant digert och synnerligen allvarliga brottsregister blir upphöjd till skyarna av både politiker och press till någon form av stjärnstatus. Speciellt som hon aldrig har kommit till insikt över sina handlingar och redan tidigt i sitt liv visat prov på extra ordinär förslagenhet.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Annika_%C3%96stberg#Biografi

År ut och år in har man från svenska toppolitikers och UD:s håll bekostat, naturligtvis också på skattebetalarnas bekostnad, resor till USA där man försökt att snacka henne loss. Detta har man utan någon som helst tvekan gjort, trots att det finns bortförda svenska barn, där man inte ens lyfter på ett ögonbryn för att bistå dem. I det ena fallet lägger man ner enorma resurser. Medan andra blir dömda till ett verkligt livstidsstraff, utan möjlighet till frigivning och trots att de knappast kan ha gjort sig skyldiga till något annat brott, än att de fötts av fel föräldrar.

Annika Östberg gör sig själv till ett offer och tar den enkla genvägen genom att skuldbelägga sin psykologiskt sadistiska styvpappa och den nya miljön hon mött i USA. Därmed gör hon sig själv till ett offer, som inte är ansvarig för sina egna medvetna handlingar. Alla vi som befunnit oss i liknande situation vet att hon valt den enkla reservutgången för att freda sina egna dåliga, men likväl aktiva handlingar och val. Vi är många som under tidiga år mött mycket skit och besvärligheter att kryssa sig fram genom. Ändå har vi aldrig låtit oss göras till några offer, utan tagit ansvar för våra egna handlingar.

I samband med att Annika Östberg talar om de två morden, där hon åter framställer sig som ett omedvetet offer, talar hon om dem som inte längre finns. Det ingår i hennes "omstrukturerade verklighet" där hon gjort sig själv till offer för yttre påverkan, istället för att hon, som hälsosammare vore, ser sin egen inverkan till att tre(3) högst levande människor, inte två som hon låter påskina, inte längre är i livet! Hon har inte heller ännu tagit till sig hur många brott hon i övrigt gjort sig skyldig till under sin "karriär". En karriär som är kantad av ett våldsamt drogande. På så sätt är hon inget undantag från alla andra drogare, som är experter på att dupera och agerar förslaget.

Skillnaden är bara att hon fortfarande är beräknande och vet vad som skapar lyssnare. Men det är knappast dessa två, eller tre dödsoffer och deras anhöriga hon talar om, när hon säger det. Det är sina egna förluster hon talar om, om och om igen. Människor hon själv haft anknytning till och som inte längre finns.

När hon beskriver de foton, som betyder mest för henne och som håller henne uppe under fängelsetiden:  "hennes mamma och en plats(!)" Blir det uppenbart hur hennes verklighet omformats till: "offrets som saknar insikt om vilka offer hon själv varit med om att skapa". Hon är fortfarande inget annat än den där lilla flickan, som började droga och dessförinnan spårat ur från alla former av sans och balans! All tid dessemellan har upphört att existera i den värld hon skapat för sin egen överlevnad.

Hon vill inte ens tillstå vad hon har förorsakat sitt enda barn. Lika lite som hon vill tillstå alla andra offer, som hon lämnat efter sig i sin egensinniga värld.

Många är de samtal jag haft i de många hundratals utredningar jag gjort under min yrkesverksamma tid. Vissa samtal med kvinnorna på kvinnofängelset ljuder åter inom mig, när jag tar del av Annika Östbergs egna ord. Dessa kvinnor jag mött, som vågat gå den långa, svåra vägen och upphävt självbedrägeriet genom sina egna uppriktiga analyser. De har funnit den nakna och smärtsamma sanningens fixstjärna inom sig och haft mod att se den. Det är dessa ord som åter kommer för mig, när jag lyssnar till Annika Östbergs självbedrägeri till sommarprat. Det är också anledningen till att jag förstår, att Annika Östbergs egen väg till verkligheten, är ännu lång att vandra.

När det gäller Annika Östbergs skuld till sin son, som aldrig fick en chans till det liv ALLA barn borde ha, blir hennes berättelse åter till en omskrivning hur hon är offret genom hans död. Vad hon själv förorsakat honom blir åter av underordnad betydelse. Hon upphäver åter all tid och hans 15 år försvinner i "hennes verklighet". Den enda hon törs famna inom sig.

Annika Östberg har landat i sin dröm om det "Svenska folkhemmet", med andras begivna och bedrägliga "hjälp". Ett bedrägeri som hör hemma hos en liten flickas flickdröm och om hur livet var när livet levdes rätt. Allt som hon SJÄLV dessemellan genom sina aktiva handlingar och val gjort sig skyldig till, de försvinner rakt ner i vattnet med de tysta årtagen, där hennes farbror Sven säger till henne, att man måste vara tyst om fångsten skall bli lyckad.

Annika Östberg är åter ute på fiskafänge, men den här gången för alla aningslösa och godtrogna.

Mitt råd till Annika Östberg är: läs "Profeten" av Khalil Gibran. Kanske kan den bli en väg ut till den verkliga friheten, där självbedrägeriet inte längre har någon plats.

Jag läste ur "Profeten" varje morgon för kvinnorna på säkerhetsavdelningen. Vi tog oss gemensamt igenom livets alla faser, som finns i "Profeten" och hade många fina men oerhört smärtsamma samtal. Därför att vänta på att bli "räddad" och att slutligen bli "räddad", kan innebära mer komplikationer än vi till en början av denna längtan efter räddningen kan förledas att tro. - En gudomlig hand tycktes ta oss genom alla bokens händelser, som lades upp allt eftersom livets verkliga avsnitt kom. En märklig upplevelse som jag för alltid bär med mig och som fått mig att inse, att vi alla är en del av ett mycket större sammanhang. Men vi kan bara ljuga för oss själva, bedra oss själv. Aldrig någon annan. Det är däri allt självbedrägeriet består i.

Nu ser jag redan fram emot nästa sommars "Sommarpratare".

Då lär vi väl få höra Tommy Alexandersson (som idag bär ett helt annat namn), Anders Eklund, John Ausonius, Mattias Flinck (skyddad identitet), Tommy Zethraeus, Malexandergänget och många många fler.

Ja, det är faktiskt ingen hejd på hur många, som Sveriges Radio måste klassa som "intressanta", eftersom det är det uppgivna skälet till att de anser det vara angeläget, att en icke frigiven skall sommarprata inför hela svenska folket. Jag tror att det kommer att bli hård konkurrens hädanefter nu när Sveriges Radio lagt om ribban, utan en tanke på alla offer som finns i förövarnas väg. De överlevande offrens straff blev verkligen ett livstidsstraff, utan någon möjlighet till frigivning.

http://www.youtube.com/watch?v=QtYWdOqTFdg&feature=related