Google+ Followers

torsdag 13 januari 2011

Vad betyder Dundret för dig?

- den 13 januari 2011, kl 21:58

förstora
Så stod det i NSD:s webbtidning. Ivrigt loggade jag mig in för att se kommentarerna. Länge satt jag och tittade på det som var skrivet. Mycket ris och lite ros.

http://www.nsd.se/nyheter/gallivare/artikel.aspx?ArticleId=5885145#forum

Jag skall i ärlighetens namn säga, att jag saknar Dundret oerhört mycket. Fortfarande gör jag det. Precis som jag gör med det Malmberget, som en gång var. Malmbergets storhetstid är för länge sedan förbi. Det enormt rika municipalsamhället Malmberget, som jag fick växa upp i och leva som vuxen, ter sig ibland som smått otroligt. Bjärt mot det "Nya" Malmberget som bär tydliga spår av en gränslös profithunger.

Men det har varit något alldeles speciellt att bo längs en bergskam. Fått vara den där stengeten, som begett sig uppför uppför uppför, för att sedan ta sig nerför nerför nerför. Vintertid gick det fortare att ta sig nerför genom att åka på skorna bitvis. Så var skomakarbesöken också fler till antalet än de någonsin blir idag.

Ända sedan jag var liten kan jag minnas, att jag alltid tittade upp emot Dundret. Malmberget och Dundret de hörde liksom ihop i min värld. Från den ena bergskammen till den andra. Det som utspelade sig däruppe på Dundret med vädret, var det som skulle dra in senare under dagen. Dundret var en bra väderprognos helt enkelt. I mitt nuvarande liv har jag ingen punkt där jag kan fästa blicken. På sätt och vis är det som att ha blivit beskuren något, som var svårt att sätta fingret på de första åren efter flytten, vad det var som saknades och kändes märkligt konstigt. Över hamnkanalen gick det inte att få samma inblick över dagen.

Idag när jag läser vilken dag det är i almanackan, blir allt tämligen utslätat. Det är på något sätt bara en ny dag. Inget mer. Men inte sällan slår det mig, att jag i mitt inre på något sätt alltid befinner sig i Malmberget och utsikten över Dundret. Den första tiden efter flytten formade min penna om och om igen, Dundret, när jag satt och pratade i telefonen.

I mitt inre kan jag minnas hur det såg ut 5 januari varje år, när blicken fastnade mot Dundrets topp och solen visade att den alls inte glömt bort den delen av jorden utan skulle nu bara stå allt högre upp. Det är nog också därför som Gällivare aldrig låg på min hitlista som bostadsort. Jag minns hur utsikten mot Dundret såg ut under alla årstider. Även under den mörka delen av året. Himmelen i Malmberget nyårsafton kl. 12.00 finns bevarat i en, i övrigt betydelsefull, bildsvit för mig.

När jag skjutsade min yngste son till skolan på väg till jobbet, när solen hade börjat återvända, brukade han inte sällan säga till mig:

- Mamma kan vi inte stanna bilen en liten stund och titta på himmelen.

Det var inte bara jag som fullvuxen människa, som påverkades starkt av den vackra morgonhimmelen, när solens första strålar trängde igenom den mörka natthimmelen. Det fanns alla tänkbara färgskalor blått. Från det allra mörkaste, djupaste blått till det allra skiraste färgtonerna av ljusblått. Där de olika röda färgskalorna sprängde sig in i allt det blåa. Sedan när han var med mig i keramikverkstan, förstod jag varifrån han fått de olika blåa tonerna han ville lägga på sina alster. Hjördis skrattade och sa till honom, att han hade nog varit keramiker i sitt förra liv. Ty, sin ringa ålder till trots var leran ingen konst att forma till det han ville. Pojken blå.

De färgerna finns aldrig här nere. Det är tämligen avskalat på färgtoner och de få dagar då det bjuder på något, är det bara en droppe i havet i jämförelse. Det är bra det också på ett helt annat sätt. Men färgminnena från Malmberget de är som "eljest", helt enkelt. Inte ens marelden går riktigt att jämföra.

Under min folkskoletid var våren i Soldalen uppe på Dundret ett måste. Även om det var nog så tjafsigt att ta sig dit med buss, vilket kändes som ett heldagsäventyr bara det. Busstationen i Gällivare minns jag alltid hade så mycket snö mellan dörrarna, att de aldrig gick igen under vinterhalvåret, utan stod mer eller mindre på halvglänt. Det gick ju liksom inte att släpa med sig skidorna in på busstationen och Gradins bussturer. Tja, de bussarna gick när det gick. Galonsätena på bussarna halkade man runt på.

Sedan när läroverket tog vid och jag med ålderns rätt insåg att det fanns andra alternativ, blev jag alltid kluven. Skulle jag åka med och sitta nedgrävda i snöhögarna och grilla korv längs Kalixvägen, eller ligga utsmetad i Soldalen och nöta lagg, eller skulle jag vara så flitig att jag åkte skidor från Malmberget till Dundret.

De där som orkade sega sig fram och upp till "Åke på Toppen" från "femman". De verkligen "skidessen", som kunde glädja sig åt skedarna i karuschaband, som var upphängda i taket hos "Åke på Toppen". Själv var jag ofta glad om jag tagit mig fram till Sandviken. Därför att det var ju liksom inte till att bara ringa med mobiltelefonen och be farsan komma och hämta, utan man fick vackert ta sig tillbaka på egen hand, samma väg som man kommit dit. Dundret och toppen framstod då bitvis, som en hägring. Väl hemma igen, förstod jag att jag var rätt bra på att bedöma mina egna förmågor.

Doften av blöta lovikkavantar fulla i isbitar, som smattrade ner på gallret allteftersom isbitarna tinade. Varm choklad och limpmacka. Ett ljuvligt badkar fullt i badbubblor att sjunka ner i.... Efter det var det rena rama svinturen, att jag hann uppför alla trappstegen innan ögonen föll igen och dunsen i sängen försvann i ett töcken.

Under ett par år av min tingsrättstid, var vi ett rätt stort gäng, som åkte skidor på Dundret om kvällen. Det hela startade upp med att stackars Lennart skulle ha skidskola med oss. Men det gick bra även om vi hade en 08-notarie som för första gången stod på slalomskidor. Han tyckte att det var "skitballt", att redan vid första åket nerför D-backen åka störtlopp. Rakt utför utan att svänga. Han körde in sig på den stilen. Det var ständigt full sula. Konstigt att han inte slog ihjäl sig.

Under helgerna var jag ofta med barnen och åkte skidor på Dundret. Det gjorde många av mina arbetskamrater också. Dundret var liksom en del av livet. Det är lustigt det där. Först lär man barnen åka skidor, för att bara konstatera efter ett tag, att man hamnat på rejäl efterkälke.

Om somrarna brukade jag sitta uppe på "gamla kysstället" på Dundret och spana över Vassaraträsket, upp mot Malmberget, vidare mot Patjanen och åt andra hållet, mot de snöklädda fjälltopparna. Ofta hade jag med mig mitt målarblock, men oftast förlorade jag mig i utsikten och tystnaden, där bara vinden fanns. Ibland så ivrigt att man nästan tappade andan och håret blivit ett enda trassel, där ute på sluttningen.

Det är från de upplevelserna jag skrev den älskade bokstavssagan om hur det gick till, när alla bokstäverna kom till människorna. Det var många figurer inblandade, eftersom vi nu har många bokstäver i alfabetet. Huvudpersonerna i sagan var dock: Vinden, Häxan Lurinda och Sebastian. Det blev också en lång och fin sång, som blev nedtecknad allteftersom.

Ibland när jag satt och skrev sagan, kunde jag riktigt höra och känna känslan över hur det är att gå bland dvärgbjörkarna lite mot Porjushållet till, där man hör hur det hela tiden bara porlar vatten utan att man upptäcker något vatten. Det är verkligen en helt förtrollad värld hela Dundret. Utan Dundret hade det aldrig blivit någon saga.

Mina barn älskade att springa på Dundret om somrarna. För att inte tala om att åka snow-racer nerför "femman" på våren medan snön låg kvar.

Sedan MMCK började med Midnattssolsträffen fick Dundret ytterligare en betydelse för min del, eftersom midnattssolsturen blev ett mycket uppskattat inslag i träffen. En hektisk tid, men ack så rolig. Jag såg att någon hade gjort ett inlägg i min blogg, som handlade om den förvanskade ljustexten på Dundret. Inlägget handlade om "Top Of Europe". Alla ville liksom vara med om att göra det till riktigt bra tävlingar och bjöd manken till. Vi inom MMCK fick på vår lott att ha öppet fiket på Centralskolan i Gällivare. Jag minns att det under lördagskvällen var "Melodifestivalen" och vi hade radion på lite dämpat i köket. Jag stannade upp när Carolas "Främling" strömmade ur radion. "Hon blir verkligen något. Vilken röst", tänkte jag.

Min första arbetsplats var faktiskt den som byggde Björnfällan, den ursprungliga byggnaden av torrfura, på Dundret. Jag känner därför till hela byggnaden från första andetaget till den stod där klar. Om den byggtiden går att skriva en hel roman!

Men det här är bara en blogg, skriven av en bloggare med sinne för det goda livet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar