Under påskhelgen vräker vi i oss slaktavfall, färg från krossade löss och annat onämnbart.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 24 april 2011, kl 14:47

Eftertankens kranka blekhet drabbade mig sent igårkväll, sedan den sista kolabönan slunkit ner genom svalget och jag kände hur illa jag mådde. Ändå har jag inte rört det stora påskägget jag fick av "hushänget". Går det att frysa påskgodis?


Jag låg där och undrade "är jag egentligen riktigt klok?" - Ja, nu är jag förstås klart medveten om att det är mer en notorisk fråga, än en retorisk fråga. - Hur urbota korkat är det inte att till påsk smälla i sig så mycket köpesgodis, att det resten av året bara kommer kväljningar så fort jag bara nuddar vid tanken på godis och stora påskägg. Det skall mycket till innan jag faller för någon tillfällig frestelse.

OKEY då! om det nu skall vara så himla petigt:

Ibland när "hushänget" sitter där med sin Polly-påse framför TV:n, kommer det en oförklarlig ryckning i min vänstra arm och den sträcks ut med en vädjan:

- äh... du skicka över två tre stycken åt mig också.

Dagarna innan påsk hade jag hyst en tanke om att fixa "eget nyttigare godis" till alla påskäggen. Men efter att han rumsterat runt i arbetsrummet bland bokhyllorna, med andra ord gjort en ordentlig och behövlig genomgång och utökning av antalet bokhyllor, fanns absolut inget av ork kvar till något sådant. Det kändes som om det skulle vara fullt tillräckligt med påskfirandet, med allt vad det nu innebär med påskhare, påskägg som påskharen tappat runt i trädgården och som skall springas och sökas reda på. Det är rätt mycket som skall fixas och donas med. Hur lite det nu än kan te sig vid en första tanke.


När barnen var små var deras "hemgodispåsar" en blandning av mandlar och russin. Det blev inte tal om någon hjärntvätt från smarta marknadsförare av "lördagsgodis", som etablerades i början på 70-talet. Det var en given norm: pappan skulle ta sig en obligatorisk "lördagsfylla" och barnet en "lördagssockerfylla". Det mytbehovet gick aldrig att säljas in hos mig. Efter det har idiotin bara fortsatt att löpa amok, med flera liters läskflaskor, sportdrycker, speciella affärer med lösgodis, direktköp från godisfabriker och 100-talet tillsatser i mat, dryck och övrigt, som vi inte har en susning om vilka effekterna kan bli av intag, eller exponering.

Är jag nu ensam förtappad varelse under påsk?

NIX!

Under påsken äter vi i Sverige dubbelt så mycket godis som annars. Som om det inte kunde räcka där.

För att kompensera det dåliga samvetet vräker vi sedan i oss lightprodukter, som innehåller det riktigt äckliga grunkorna. Ja, nu är det så att på en punkt är jag inte att räknas in i ordet "vi", jag står över allt vad lightprodukter heter. För mig räcker det att läsa innehållsförteckningen och vad alla tillsatser egentligen betyder, när man skippat den "fina" omskrivningen, för att jag skall hålla mig till rena produkter utan tillsatser.

Men den ekvationen börjar bli alltmer svårforcerad, med tanke på vad dricksvattnet innehåller och inte kan renas från. Man kan undra om de kommande generationerna kommer att bli "fågel eller fisk". Med Viagra, p-piller, antibiotika och antidepressiva piller i vattnet och allt annat i det vi har på oss och kommer i kontakt med, vete gudarna hur framtiden ser ut.

Man får se och lära av de små barnen. Behålla det lilla barnet inom sig även i vuxen ålder och inte tappa glädjen och lekfullheten. Men även behålla insikten om att för mycket godis inte är någon höjdare för välbefinnandet. Kanske är det därför vi som barn lätt får antipatier, som kan ta ett helt vuxenliv att bli av med. Ibland till och med misslyckas med det. Ord som blodpudding, fiskbullar, lever, havregrynsgröt, spindlar och ormar brukar som regel vara osvikliga "Kick-off". Vem vet vilka antipatier du går omkring med i ditt liv.

PS. Den snygga saken i Rosa är vår påskhare! DS.