Snart är det kungens födelsedag och jag väljer att skriva om boken "Carl XVI Gustaf, den motvillige monarken" och filmen "The Kings Speech"´.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 26 april 2011, kl 10:53

Jag hade absolut inte tänkt köpa "skandalboken", som gått åt som smör i solsken och sålts slut på två röda!

Å Gu´ bevars, säger jag bara som känner till åtskilliga män med s.k. hög samhällsstatus och som inte alltid kommit ihåg, att gå hem innan de "lagt sig".

Nu blev det i alla fall så att jag lyssnade på CD-boken, eftersom jag varit i Spanien precis när den skulle avbeställas. CD-boken trillade sålunda ner i min brevlåda och jag blev med ens "den motvilliga lyssnaren". Det kanske var lika bra det, därför att vid avslutandet av CD-boken, var jag ännu mer stärkt i min uppfattning: Det verkar som om jag med åldern lägger andra pusselbitar på plats, som tycks gå 30-40 % av Sveriges befolkning spårlöst förbi.

Vårt nuvarande kungahus har ungefär 200 år på nacken. 1810 stod Sverige i princip utan både kung och kronprins. Sedan Kung Gustav IV Adolf hade avsatts i en statskupp och hans efterträdare Karl XIII var jädrans så skröplig, blev det hela inte så mycket muntrare av att den adopterade kronprinsen Karl August föll av "havremoppen" och dog knall och fall. Man behövde sålunda se sig om efter någon som kunde få Sverige på rätt köl. Dessutom ville man vinna tillbaka Finland med Napoleons hjälp.

En löjtnant vid Uppsala regemente, Carl Otto Mörner, fick tips av en fransk bekant, om en Jean Bernadotte, advokatson från sydvästra Frankrike. Som det begav sig på den tiden och uppenbarligen även i nutiden, var krigsinsatser något man fäste avseende vid. Det hade Jean Bernadotte, som gjort karriär i Napoleons armé med en massa hjältemodiga stridsinsatser. Jean Bernadotte blev Karl XIV Johan och fick en hel del att bita i både i ut- och inrikespolitiken. Han saknade inte motgångar i såväl riksdag som press, likväl struntade han helt enkelt i Napoleon och Finland och gick i union med Norge istället.

Han efterlämnade både en låg statsskuld och satsningar på infrastrukturen, Göta Kanal m.fl. och utbildningsväsendet, folkskolan. Han hade också fått till ett starkt växande jordbruk och en mer än fördubblad industri, med ett exportöverskott och även ett återupprättat bank- och myntväsen, liksom han fick till minskade skatter. Enligt uppgift var han dessutom republikan, vilket inte känns helt oväsentligt. Allt det här tycker jag inte är "illa pinkat" och sannerligen inte med tanke på vad han hade tillträtt med för förutsättningar.

Tiden tickar på från Karl XIV Johans tid fram till vår nuvarande kung, Carl XVI Gustaf, en monark som fråntagits av politikerna allt vad makt heter. Han har inte ens den rätt som vi vanliga dödliga har, yttrandefriheten. Så fort han dristat sig till något uttalande har politikerkåren slagit ner hårt, fult och hänsynslöst. Det kallar de demokrati.

Det Sveriges kungahus har idag är en betald tjänst och jobbar gör de sannerligen!
http://www.royalcourt.se/kalender.4.7c4768101a4e888378000228.html

Dessutom förvaltar de väl, ett stort kulturarv.

http://www.royalcourt.se/kungligaslotten.4.19ae4931022afdcff38000814.html

Som de flesta känner till blev kungen faderlös vid 10 månaders ålder och fick växa upp bland idel "damer" och där faderns död tegs ihjäl. Det är en hjärtslitande berättelse, när man inser att det var barnsköterskan Ingrid "Nenne" Björnberg, som stod för föräldraskapet. Fadern, prins Gustaf Adolf omkom i en flygolycka på Kastrups flygplats i Köpenhamn, som helt enkelt berodde på slarv. Man hade glömt att ta bort någon hjulspärr och planet störtade efter start. Boken innehåller en detaljerad beskrivning om den dåvarande kronprisen och hans liv och leverne, för att inte tala om hans "handikapp", dyslexin, som sedan kommer att leda mig in på filmen "The Kings Speech".

Vi som har några år på nacken har kunnat följa pressens intresse för kungens "flammor", snabba bilar, liv etc. Det blir därför knappas förvånande att det nu uppdagas, att han tycks ha haft svårt att hantera trohetslöftet till drottning Silvia. Somt tvättas inte bort och självläks över en natt. Det är sålunda en krackelerad familjebild jag numera ser, precis som vilken annan svensk familj som helst, som haft dessa inslag i tillvaron. Men det finns en skillnad, den här familjen består trots allt. Sedan att det bland Stockholms krogvärld funnits allsköns skit, det undrar jag hur författarna egentligen har tänkt. Jag förstår helt enkelt inte varför det klafsas upp på kungens bord och ansvar.

Samma sak som har framlagts som mycket besvärande, att vårt kungahus haft inblandning i nazismen genom äldre och numera avlidna släktingar. Till detta nonsens kan jag bara fnysa. Man skall inte kasta sten i glashus, hela vår regering och riksdag var nazivänliga och otroligt många SVENSKA nazister fanns i det här landet under andra världskriget. Sedan att man duckar och tycker sig "finare" för den egna historien, det tycker jag är rätt enfaldigt. Förutom att det är orättfärdigt.

Min uppfattning om nuvarande kungahus har verkligen gått en märklig förändring tillmötes. Därför att en gång i tiden tyckte jag att det var rena nonsens med ett kungahus. Men idag och faktiskt sedan mycket lång tid tillbaka har jag haft all anledning att ompröva mitt ställningstagande. Jag föredrar faktiskt kungahuset som har en gedigen och fortlöpande och lämplig utbildning för uppdraget och att det är ett viktigt uppdrag, det är det inte att ta miste på. Därför att kungahuset är "dörröppnare" inför mycket som gagnar Sverige. Dessutom står det för en kontinuitet, som består alla dessa politiska vindar och politiska uppkomlingar av div. skiftande karaktärer. Dessa har varit i många fall rena rama katastroferna och sannerligen inte är så vidare värst representativa för ett lands "ansikte utåt i världen". Kungahusets insatser skall man definitivt inte underskatta, eller undervärdera.

Det här eviga gnället om vad kungahuset kostar, förstår jag ärligt och inte ett vitten av. Inte så länge som gnällarna sitter ner på rumpan och accepterar alla politikers uttag på livstid, bonusnissar och småpåvars girighet, för att inte tala om den utbredda korruption som FAKTISKT är en verklighet i Sverige! Sedan att gnällarna inte förstår vad omhändertagandet av ett stort kulturarv betyder det blir nästan på gränsen vad jag orkar ta in av dumheter. Inte med tanke på alla förfallna byggnader och raserade kulturarv som finns runt om i Sverige. Jag tror att man skall lära sig att sopa rent framför egen dörr innan man tar till de stora stenbumlingarna.

Filmen "The Kings Speech" tycker jag är helt sevärd ur många hänseenden, inte bara en enorm skådespelarinsats av Colin Firth. 
http://www.sf.se/filmer/The-Kings-Speech/
 
Den fick mig också att än en gång reflektera över, att det sannerligen inte alltid är så lätt att ha förpliktelser, som man är född till och förväntas leva upp till. Men att man ändå gör sitt allra yttersta av plikt, för folket och rikets tjänst!

Jag tror det är hög tid att omvärdera all den njugghet, som finns i vår värld. Dit hör inte vårt eget kungahus, som värnar om de minst lottade i vårt samhälle genom alla dessa fonder och stiftelser de har grundat och det arbete som riktar sig direkt emot dessa. Jag ser att de gör sitt yttersta för att utföra ett fullgott jobb och jag ser hellre att människor som har utbildning för det sköter representationen, än de som faktiskt saknar skolning för det.

Kungahuset möter dessutom alla sorters människor utan undantag och gör det på ett ytterst välbalanserat sätt och med stort intresse. De har ett sådant brett spann av erfarenheter och även oerhörda insikter och kunskaper, även om de minst lottade i vårt samhälle. En kategori som många politiker även på regeringsnivå saknar verklig kännedom om. Det insåg jag den dagen då det då nybildade KRIS http://www.kris.a.se/ mottogs på slottet. Även där låg kungahuset långt före politikernas kunskaps- och intressevärld.

Eftersom jag nu också jobbat på "kåken", vet jag att inte ens bland de tunga drogarna på kåken stod KRIS högt i kurs. De ansågs i början som gamla "kriminella kronvrak". Varför kanske du undrar. Därför att de som själva sitter i klistret upp till öronen, inte inser att de är mer illa ute än de som gått med i KRIS. Göra medvetna val är det enda som är möjligt, om man vill ha en väg ut i verklig frihet. Innan dess pysslar man bara med självbedrägeri.