söndag 7 mars 2010

Stöta på, eller STÖTA på...

- den 7 mars 2010, kl 23:21


Ibland blir jag onekligen konfunderad och berörd, när jag tänker tillbaka på olika händelser i mitt liv.

Ungefär som den där gången när jag var på onsdagsdans på "Blodiga Yxan" i Gällivare och en snubbe med helskägg bjuder upp mig och frågar med en liten halvfjollig dialekt, som absolut inte hör hemma i de norrländska myggurskogarna.

- Hej! känner du igen mig?
- Ehm...?! Borde jag göra det?

Och svaret kommer:

- Kommer du verkligen inte ihåg mig?
- Nej, ledsen, inte en susning, borde jag göra det?
- Du heter Gun Landström och hade telefonnummer 21543.

Jag tvärnitar mitt på dansgolvet. VEM i fågelholkarna är det som vet mitt telefonnummer hem till mitt föräldrahem, där jag inte bott sedan jag var 17 år.

- Kommer du verkligen inte ihåg mig? fortsätter han i samma stil och jag hinner tänka: Vaff-n är det med killen? Är han hög på att ha sniffat runt på sin rattmuff, som han har runt hela nyllet och som han ivrigt sliter i trots att vi dansar. Är det något annat som han har gått igång på? Är det fyllsvammel? Nej, hinner jag tänka, han verkar helt nykter. Det är väl kanske det som är felet, vi är trots allt på Blodiga Yxan i Gällivare och inte i Jönköping en onsdagkväll. Men jag säger tålmodigt istället:

- Du har möjligtvis inte något namn, som kan ge mig någon form av ledtråd?

Nej, så enkelt blir det inte. Utan katt- och råttaleken fortsätter flera danser ut. Han räknar upp en massa killar som han påstår, att jag haft ett förhållande med.

- Förhållande? säger jag och håller nästan på att trilla baklänges, förhållande när jag gick på centralskolan i Malmberget, skojar du? Och så tar jag en ur högen, som han räknat upp som en av "mina förhållanden" och säger att det nog knappast rört sig om något "förhållande" om inte en kvart bakom cykelskjulet med en halvmeters mellanrum mellan oss, eller i Fokushuset trapphus räkas som förhållanden, så nej. Jag som blev chockad när hela klassen kom rännande efter mig för att meddela att en kille i de högre klasserna hade "frågat chans" på mig.

Detta är fortfarande ett mysterium. Men det där med telefonnumret gör att det börjar ringa en liten klocka långt in i bakhuvudet och jag hinner tänka:

"Säg nu för guds skull inte att det är någon av de där som brukade ringa hem till mig, i ett i ett och inte tordes säga något, utan lät som ett gäng fnittriga småflickor i telefonluren. Innan luren slängdes på och jag stod där med en död telefonlur i handen, tills det ringde tre minuter senare och samma sak upprepade sig. Nej, så tuff kan inte någon ur det gänget ha blivit" tänker jag och säger:

- Du har nog misstagit dig i alla fall. Jag känner inte dig!

Samtidigt som jag känner att en viss irritation växer över att jag inte vet vem det är jag dansar med, som i stort sett har lagt ut hela mina år i folkskolan på ett bräde och berättar ymnigt om än det ena än det andra. Varför det nu skall vara bra att veta, det vet jag inte, men jag vill ju liksom veta vart jag står i förhållande till någon som haft tillgång till mitt telefonnummer, min adress med gatunummer och allt och alla mina övriga högst privata minnesbilder.

Nytt meddelande och nu lättar dimman något, men det slår slint i huvudet på mig. Jag försöker föreställa mig pojkarna från centralskoletiden och framför mig står en hyfsat lång man med helskägg, som ser tämligen utmärglad ut. Vid närmare betraktelse, ser han faktiskt inte helt frisk och kry ut, det är liksom inget liv i hans ögon. Jag minns inte några sådana ögon.

- Så vad säger du?
- Om vadå?
- En dejt?

Shit, vilken envis snubbe... F@n, jag ger upp. Jag vet inte alls längre. Vilken av killarna var bäst från folkskoletiden? Nu gäller det att gena rejält! Vem skall jag chansa på? En som kunde köra på bakhjulet med sin moppe? En som kunde fånga fisk med händerna i slaskbäcken? En som slängde smällare när det var majbrasan nere i Bäcken? Eller någon av skitungarna som sniffade lim?

- Jag får fundera lite på det här, säger jag och ursäktar mig med att jag måste gå ut till "damrummet för att pudra näsan" och hoppas på att han gett upp när jag kommer tillbaka. Men det har han naturligtvis inte. Det blir nya turer på dansgolvet bland hemlighetsdimmorna, innan han slutligen säger:

- Jag var tjock när jag gick på centralskolan.

Jag stannar upp och säger häpet:

- Det fanns ingen som var tjock i hela skolan. Jag kan minnas två som var lite runda i hela Malmberget, men ingen tjock.

Det visar sig att han under sin skoltid tyckt sig vara så tjock att han som vuxen låtit kapa tarmarna, som ett testförsök! Borta är de rosiga kinderna och det ständigt glada ansiktet och ögonen, som jag minns honom som. Men han tillhörde inte de två som jag minns var lite runda. När vi senare på nattkvisten sitter och pratar gamla minnen över en kopp te hemma hos mig, visar det sig att hans tarmkapning resulterat i att han i stort sett inte kan äta något överhuvudtaget och han har smärtor. Han skrapar smöret på en halv rostad smörgås, sedan mullrar det betänkligt i hans mage.

Morgonen hinner randas innan våra vägar skiljs åt och jag vet nu vad hans liv har innehållit, liksom han vet en hel del om vad som varit min väg.

Han återvänder något senare till Gällivare för att börja jobba, men han är nu riktigt illa ute, trots att han har studerat till ett väldigt bra yrke. Han tar inte kontakt med mig sedan han återvänder och jag inser efteråt varför han inte gör det. Han missbrukar narkotiska preparat och det sista jag hör är att han tagit livet av sig, sedan hela hans liv stått på näsan.

Hur tokigt kan det egentligen gå i en människas liv bara för att man från början inte anser att man duger som man är. Vi har diskuterat det den där natten och han vill inte tro mig när jag säger, att den där människan som man inte duger för, kan man lika gärna vara utan. Det leder ändå inte till något gott i våra liv, att haka sig fast vid dylika människor. De stjäl glädjen ur våra liv.

Jag vill inte minnas den utmärglade fullvuxne mannen med livlösa ögon jag träffade på mitt i livets villervalla. Jag föredrar att minnas den där roskindade pojken, som alltid var glad och pratsam och hade ögon som det riktigt strålade om. De här pojkarna han var tillsammans med, de hade så enormt mycket roligt tillsammans. De var riktiga fnitter, även om de var som en evig hemsökelse i min telefonlur.

Jag minns honom speciellt från en solig dag, när vi går uppför Hertiggatan och han pratar ivrigt och oavbrutet med mig. Han är helt uppslukad av det han berättar för mig. Jag kan riktigt höra hans röst och glada skratt fortfarande.

Det är så jag vill minnas honom.

3 kommentarer:

  1. Debatten startad av Farbror Jalle...minnen från förr..
    Startad: 2010-03-08 05:36:56

    Det finns 10 kommentarer.

    Hermelinen

    Allvarligt talat om du läst in detta i mina övriga bloggar då måste du gå på lästräning, eller söka annan hjälp.

    Det är iaf inget som kan läggas mig till last och fö OM det nu skulle ha varit så, är det fortfarande min blogg där jag skriver de ord jag väljer. Du öppnar egen blogg om du vill ha det på annat sätt, än det mina ord beskriver. = End of discussion!
    Anmäl >Gun (2010-03-16 11:30:26)

    Tyvärr gun så döljer den bloggen sanningen, för även om du skriver om korvskinn så kommer ett å annat hatord eller avundsjuka mot lkab in nånstans =)
    Anmäl >Hermelinen (2010-03-15 19:50:09)

    Hermelinen

    "för en gångs skull", vad menar du med det?

    Ta och läs den bloggen där jag lät klistra in alla överskrifter på ALLA mina bloggar. Som du nog kan se redan vid en mycket hastig anblick, är det ett minimun som handlat om just LKAB i förhållande till antalet bloggar jag skrivit under de här åren!

    Sorry, jag kommer att fortsätta att skriva om den heliga kon LKAB, ända tills de har satt sig ned vid förhandlingsbordet med människorna som lidit skada av deras verksamhet!
    Anmäl >Gun (2010-03-10 21:31:22)

    SvaraRadera
  2. Jag har berömt ditt sätt att skriva tidigare.Underbart att (för en gångs skull) få läsa om något som INTE handlar om LKAB:s klantigheter, personangrepp på Kiosk-Kalle eller pelletskorvar. I dessa ämnen blir svadan för svår och syftet med skrivandet fördunklat, låt sedan vara att detta görs i ett ädelt syfte.
    Du borde skriva en bok om dina hågkomster, Gun.
    Anmäl >R (2010-03-10 20:32:52)

    Grattis Gun till denna suveräna blogg.
    Anmäl >Staffan (2010-03-10 16:28:22)

    grymt bra skrivet gun, riktigt riktigt bra!

    otroligt bra när det för en gångs skull inte handlade om lkab, du har verkligen en förmåga att skriva så man blir berörd, fortsätt med det!
    Anmäl >Hermelinen (2010-03-10 00:31:55)

    Håller med dig sign. "Du har förmågan..."
    Men för att över huvudtaget kunna "styra in någon annan på rätt kurs", så krävs att personen i fråga besitter stor portion självinsikt och varken gör som strutsen eller vi karlar när vi städar - lyfter på mattan. Skämt åsido ... Konstruktiv kritik från närstående uppfattas ofta som inget annat än tjat, så hjälpen måste komma "utifrån".

    Man får som medmänniska många ggr inse sina begränsningar och med gott samvete hälla upp en god Rhum agricole från Martinique och "bänka sig" framför Skavlan. Nu skiner solen över Sthlm ... Aaah!
    Önskar alla en fortsatt bra dag! /Tommy
    Anmäl >Tommy (2010-03-09 08:48:11)

    SvaraRadera
  3. Grattis på din dag Gun! Eller rättare sagt er dag. =)
    Intala sig själv att "den där människan som man inte duger för, kan man lika gärna var utan", är nog lättare sagt än gjort, ty känslor väger bra mycket tyngre än sunt bondförnuft. Ha en bra dag! /Tommy
    Ps. Riktigt "klockrena" bloggar du fått till ... Ds.
    Anmäl >Tommy (2010-03-08 08:59:35)

    Gripande och engagerande blogg detta!, vi har så mycket som är tänkvärt och logiskt runt ikring oss så varför stannar vi inte upp och tänker efter, det finns säkert någon i vår bekantskapskrets som behöver styras in på rätt kurs. En eloge till dig Gun, du har förmågan att få ner tankar på skrift som väldigt få och något att vara stolt för.
    Anmäl >Du har förmågan... (2010-03-08 07:48:31)

    En välskriven blogg..
    En nostalgisk återblick skildrad på ett utmärkt sätt..Minnen från förr passerar revy..Nostalgin flödar..Jag minns "Blodiga yxan" i Gällivare..
    En formidabel beskrivning av livet förr..
    Tack Gun för din nostalgiska återblick...ögonen tårades.
    Anmäl >Farbror Jalle...minnen från förr.. (2010-03-08 05:36:56)

    SvaraRadera