- den 1 december 2010, kl 11:06
känns det som.
Trumhinnorna har ännu inte återinträtt i ursprungsläge, utan det ligger kvar ett konstant skrikljud kvar i huvudet, på något märkligt sätt.
Ibland tinar de små elaka dvärgarna liksom upp ur jorden vissa dagar. De här illröda, gallskrikande fullständigt omedgörliga barnen, som sparkar och slår sina föräldrar och är allmänt eländiga. Just dylika dagar undrar jag om det är stora barnskrikardagen och det är någon form av hemligt möte i stan, som alla illbattingarna har samlats till. Man kan nästan inte gå någonstans, utan att konfronteras med deras illvrål dessa dagar. De verkar ha någon besynnerlig förmåga, att bara överbefolka jordens yta vissa dagar.
Medan det sedan kan gå långa perioder, när jag nästan inte ens lägger märke till att det finns barn på restaurangen, i affären ja, praktiskt taget på alla platser ute på stan. Dvs. innan någon liten arm helt plötsligt har grabbat tag i min stora öronring, eller håret, eller i axelremsväskan. Sådana tillfällen när jag snurrar runt och undrar vem det är som gett sig på mig, men bara möts av ett charmerande leende. Möter en klar blick, i jämnhöjd med mig själv. En blick som plirar rakt in i mig, intresserat ifrån sin egen lilla privata utsiktspost, ifrån den vuxnes axel. Den vuxna som bär barnet och som jag står bredvid.
Det finns babysim på Hagabadet och det är intressant, att ha fått följa dem hela vägen. Först har de bara ha varit en "kanelbulle" i mammans mage och mamman varit på "vänta-barn-vattengympa". Helt plötsligt är det en baby som försöker att grabba tag i allt de får tag i och genast stoppa in det i munnen för att undersöka värdet av det som de fått tag i.
Vanligtvis är det fullständigt vanliga barn, som möter mig ute i vardagslivet. Men nog katten har det blivit alldeles på tok för många av den där andra varianten, då det bra urartar något kopiöst. Det finns en annan sak som blivit alltmer markant. Mammorna har blivit mer intresserade av sina mobiltelefoner än de som de har med sig.
Då tänker jag ofta sorgset på Maria Montessoris egna ord, när jag möter dessa omedgörliga, gallskrikande och slående barnen på stan: "Ett barn har 100 språk och berövas 99 av dem". Det är en stor sanning, det är något galet med ett barn, som ursinnigt och gallskrikande slår hela sin omgivning. Det talar för vad som det barnet mött själv. Nog kan barn både gallskrika, skrika och gråta och kinka och få rena dårpippianfallen, speciellt om de blivit övertrött, men man ser genast nyansskillnaderna när mönstret bryts. Nog har dessa barn berövats något väsentligt. T.o.m. i de Montessoriskolor som växt upp som svampar ur jorden, lyckas de beröva barnet dess inneboende krafter. Ändå var ursprunget/upphovet, Maria Montessoris själv, något helt annat än man gjort hennes pedagogik till.
Idag börjar årets julkalender på TV. Det är många år sedan jag såg en julkalender, men i år tror jag att jag skall göra ett nytt försök. Om inget annat så för att kunna hålla samtalet levande med telningarna, som berikar våra liv.
När jag försöker att tänka efter vilken julkalender, som jag gillade bäst av alla dessa jag sett, kommer jag inte på någon alls. Sedan dyker helt plötsligt "Albert och Herberts jul" upp. Men var den för barn? Den var en uppföljare på alla avsnitt av serien "Albert och Herbert", som också gick på TV på den tiden när de ännu kunde göra lite mer nyanserade program än all denna förnedrings-TV. Handlingen var för den som inte minns om den bedrövlige pappan Albert, som har en son Hebert "Hebbe lille", som är skrothandlare och bodde här i stadsdelen Haga i Göteborg. Den stackars Hebbe satt helt och hållet i pappans grepp och fick inte ha något eget liv.
Det får mig att tänka på, när någon högljutt suckade över att de "igen, måste" åka till mamma, det fanns inte utrymme för eget liv. Sådana uttalanden kan snabbt ändra sig och önskas outtalade. Jag minns att jag svarade:
- Du skall nog vara glad åt så länge du har en mamma att åka till och får nog fundera på hur du själv är i ditt förhållande till din mamma. Trots allt är du vuxen.
Det gick som det många gånger går i livet. Helt plötsligt fanns ingen mamma att åka till och jag kan inte påstå att jag så här i efterhand känner mig stolt över de uttalade orden. De var helt onödiga och spädde bara på det dåliga samvetet och sorgen som följde.
Undra hur årets julkalender blir, om det blir någon "knorr" på det hela, eller om det bara är grisen som står för knorren...
Trumhinnorna har ännu inte återinträtt i ursprungsläge, utan det ligger kvar ett konstant skrikljud kvar i huvudet, på något märkligt sätt.
Ibland tinar de små elaka dvärgarna liksom upp ur jorden vissa dagar. De här illröda, gallskrikande fullständigt omedgörliga barnen, som sparkar och slår sina föräldrar och är allmänt eländiga. Just dylika dagar undrar jag om det är stora barnskrikardagen och det är någon form av hemligt möte i stan, som alla illbattingarna har samlats till. Man kan nästan inte gå någonstans, utan att konfronteras med deras illvrål dessa dagar. De verkar ha någon besynnerlig förmåga, att bara överbefolka jordens yta vissa dagar.
Medan det sedan kan gå långa perioder, när jag nästan inte ens lägger märke till att det finns barn på restaurangen, i affären ja, praktiskt taget på alla platser ute på stan. Dvs. innan någon liten arm helt plötsligt har grabbat tag i min stora öronring, eller håret, eller i axelremsväskan. Sådana tillfällen när jag snurrar runt och undrar vem det är som gett sig på mig, men bara möts av ett charmerande leende. Möter en klar blick, i jämnhöjd med mig själv. En blick som plirar rakt in i mig, intresserat ifrån sin egen lilla privata utsiktspost, ifrån den vuxnes axel. Den vuxna som bär barnet och som jag står bredvid.
Det finns babysim på Hagabadet och det är intressant, att ha fått följa dem hela vägen. Först har de bara ha varit en "kanelbulle" i mammans mage och mamman varit på "vänta-barn-vattengympa". Helt plötsligt är det en baby som försöker att grabba tag i allt de får tag i och genast stoppa in det i munnen för att undersöka värdet av det som de fått tag i.
Vanligtvis är det fullständigt vanliga barn, som möter mig ute i vardagslivet. Men nog katten har det blivit alldeles på tok för många av den där andra varianten, då det bra urartar något kopiöst. Det finns en annan sak som blivit alltmer markant. Mammorna har blivit mer intresserade av sina mobiltelefoner än de som de har med sig.
Då tänker jag ofta sorgset på Maria Montessoris egna ord, när jag möter dessa omedgörliga, gallskrikande och slående barnen på stan: "Ett barn har 100 språk och berövas 99 av dem". Det är en stor sanning, det är något galet med ett barn, som ursinnigt och gallskrikande slår hela sin omgivning. Det talar för vad som det barnet mött själv. Nog kan barn både gallskrika, skrika och gråta och kinka och få rena dårpippianfallen, speciellt om de blivit övertrött, men man ser genast nyansskillnaderna när mönstret bryts. Nog har dessa barn berövats något väsentligt. T.o.m. i de Montessoriskolor som växt upp som svampar ur jorden, lyckas de beröva barnet dess inneboende krafter. Ändå var ursprunget/upphovet, Maria Montessoris själv, något helt annat än man gjort hennes pedagogik till.
Idag börjar årets julkalender på TV. Det är många år sedan jag såg en julkalender, men i år tror jag att jag skall göra ett nytt försök. Om inget annat så för att kunna hålla samtalet levande med telningarna, som berikar våra liv.
När jag försöker att tänka efter vilken julkalender, som jag gillade bäst av alla dessa jag sett, kommer jag inte på någon alls. Sedan dyker helt plötsligt "Albert och Herberts jul" upp. Men var den för barn? Den var en uppföljare på alla avsnitt av serien "Albert och Herbert", som också gick på TV på den tiden när de ännu kunde göra lite mer nyanserade program än all denna förnedrings-TV. Handlingen var för den som inte minns om den bedrövlige pappan Albert, som har en son Hebert "Hebbe lille", som är skrothandlare och bodde här i stadsdelen Haga i Göteborg. Den stackars Hebbe satt helt och hållet i pappans grepp och fick inte ha något eget liv.
Det får mig att tänka på, när någon högljutt suckade över att de "igen, måste" åka till mamma, det fanns inte utrymme för eget liv. Sådana uttalanden kan snabbt ändra sig och önskas outtalade. Jag minns att jag svarade:
- Du skall nog vara glad åt så länge du har en mamma att åka till och får nog fundera på hur du själv är i ditt förhållande till din mamma. Trots allt är du vuxen.
Det gick som det många gånger går i livet. Helt plötsligt fanns ingen mamma att åka till och jag kan inte påstå att jag så här i efterhand känner mig stolt över de uttalade orden. De var helt onödiga och spädde bara på det dåliga samvetet och sorgen som följde.
Undra hur årets julkalender blir, om det blir någon "knorr" på det hela, eller om det bara är grisen som står för knorren...
Det finns 4 kommentarer.
SvaraRaderaHåller med bloggaren till 100%!
Om man sitter på ex.vis B.K och äter snabbmat, vilket iofs inte händer ofta, då kan man stå ut med "fri-uppfostrade ungar". MEN ...när man då sitter på en lite finare restaurang och har betalat dyra pengar för mat och dryck, DÅ ska man slippa barnskrik. Har man som förälder ingen pli på sina barn, då får man vackert avstå restauranger där hänsyn och ordning är A&O.
/JULle
Anmäl >Julle (2010-12-02 09:27:35)
Bögfälten? Vad menar du med det? Är man bög bara därför att man bor i Malmfälten och är av grabbig karaktär.
Jag förstår inte ditt inlägg. Bloggaren skriver om den "fria uppfostran", när man skitit i sina ungar.
Årets julkalender är inte för barn. Inte det jag menar med barn. Den är gjord för förvuxna barn=vuxna. Kan inte förstå hur 2-7 åringar skulle ha någon behållning av den här julkalendern.
Anmäl >Pisse-Nisse som undrar om Stackars barnlösa har träffat någon riktig bög (2010-12-02 01:25:16)
Stackars barnlösa
SvaraRaderaJag tror att du har läst bloggen väldigt dåligt. Jag älskar barn, verkligen. Det finns inga som jag har så mycket utbyta av som just barn.
Men de här arga, sparkande, bitande barnen, hysteriskt skrikande barnen, som slår sina föräldrar och är allmänt odrägliga uppvisar något som inte är normalt för barn. De har blivit totalt gränslösa och det blir man som barn inte per automatik, det finns en eller två föräldrar bakom ett dylikt beteende! Det var nog den undermeningen du missade när du läste min blogg.
Eftersom jag nu är kvinna, ty, tanter är också kvinnor, förstår jag inte varför jag då skulle flytta till Malmfälten. Que? "Bögfälten"? Jag känner bögar som har barn och de är alldeles utmärkta föräldrar!
Anmäl >Gun (2010-12-02 00:04:31)
Det är synd om vuxna som irriterar sig på småbarn. Tanter som inte tål barn kan med fördel flytta till Malmfälten där det föds allt färre barn och utrymmet för grabbiga karakarar blir allt större. I bästa fall är Malmfälten helt kvinno-och barnfritt om tio år. Då har det enkönade mansväldet förvandlat Malmfälten till Bögfälten.
Anmäl >Stackars barnlösa (2010-12-01 16:49:38)