torsdag 25 november 2010

Snön ligger på marken i ett tunt lager.

- den 25 november 2010, kl 11:42

Det är så tunt att jag går där med lågskor och piassavakvasten framför mig på min väg fram till brevlådan. Men jag kunde lika gärna ha hoppat över att skjuta kvasten före mig.

Grannen, han som försöker att förvandla oss till rökta böcklingar, han har investerat i ännu en ny tidsfördrivsgrunka: en snöskottningsmaskin. Jag vet inte riktigt hur han bär sig åt, men han har uppenbara fritidsproblem, eftersom han lyckas köra runt med mackapären i dryga timman varje dag!

I övrigt har det blivit tyst och stilla på kvarteret, hans "väna" kvinna har slutat skrika efter ungarna och beklaga sig över grannfrun, som hindrar henne att kunna backa ut från gårdsplanen, eftersom hon inte kan backa ut samtidigt som grannfrun. Grannfrun fick en order om att starta 5 minuter tidigare! Roligast var nog trots allt, när "den väna" höll på att meja ner grannarnas staket. Jag antar att de "jävla staketet" skulle ha tagit hänsyn till de 5 minuterna också och flyttat in sig så att hon kunde backa ut.

Ja käre Jesus, vilka cirkusföreställningar den damen har bjudit på. Skulle jag vara lika duktig som dottern på skämtteckningar skulle det bli en bra serie, det finns ett helt hav att ösa ur.

Igårmorse blåste pudersnön bort från bilen, när jag körde iväg mot Hagabadet, så tunt var lagret med snö som fallit under natten. Helt otroligt att grannen ändå lyckades hitta några snöflingor att köra runt bland. Men det kanske går lika bra att blåsa runt luften, som att skotta snö med den?

Hur som haver. Han tror tydligen på en snörik och kall vinter, i år igen. Mjae... snörik och snörik. Men enligt förhållanden här var den snörik. Inte enligt Malmbergsmått mätt. Där kunde man skotta snö så blodsmaken i munnen hängde ända upp i ögonfransarna, ändå var det liksom ogjort några timmar senare. Det är väl dessa minnen och hur allt blivit, som avhåller mig från att vilja flytta tillbaka.

Jag känner mig till skillnad från grannen, tveksam till en snörepris av förra vintern.

Skulle verkligen de 12 koltrastarna, som håller till i vår trädgård ha så fel? Borde de inte redan ha dragit iväg i så fall?

Jag spanar ut genom mitt köksfönster och noterar, att de sitter lugnt kvar och verkar inte ha några som helst flyttplaner, trots det lite tjockare lagret snö som föll under fredagen.

De fortsätter att äta alla äpplen, som jag sparat åt dem av äppelsorten Alice. Ett gott äpple, trots sin småskalighet.


På morgonen jagar de runt varandra och vill inte dela med sig, trots att det finns så mycket äpplen. Men sedan när de väl fyllnat till av de jästa äpplena är det inget i världen som oroar dem.

De får mig att tänka på det där receptet från Mosebacke Monarki, som sände "Nyheter och bulletiner" i radion, fram till början av 80-talet.

Receptet är vad jag förstår både enkelt och proteinrikt:

Man gör en deg på vatten och mjöl, kavlar ut den till 1 x 1 meter.
(Det kanske kan bli lite trixigt å andra sidan, med den där 1 x 1 metern deg, som skall kavlas ut och hanteras).

Men sedan breder man på mycket sirap och strör på några solrosfrön och lägger ut det hela i snön. Då kommer gråsparvarna som tättingar och fastnar i sirapen. Fort rullar man då ihop degen och sätter in den i ugnen. Man tar ut den efter 5 min. Dammsuger fågelskrällena från fjädrar och slänger in den i ugnen i 10 minuter till.


Se där, mat för under 10:an!

Är det nu någon som provat receptet, kanske man kan berätta hur anrättningen smakade. Jag har dock bestämt mig för att "dö nyfiken", på den punkten.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar