Google+ Followers

fredag 3 december 2010

När Björn Ranelid gjorde entre på Redbergsteatern, 2 december 2010 i Göteborg,

- den 3 december 2010, kl 01:01

förstora
var det en känsla av att Ville Vessla hade släppts loss ur sin trånga bur, efter år av fångenskap. I slutet av "föreställningen" säger Björn Ranelid, att han känner sig som om han sprungit ett maratonlopp.

Hmmm.... tänker jag, killen har faktiskt en analytisk förmåga mitt i all den känslomässiga ordröra han befinner sig i. Därför att det är faktiskt det som han gjort både till kropp och själ under "föreställningen", sprungit ett maratonlopp!

Under den här 1 ½ timma som "föreställningen" pågår, hör jag för det mesta bara hans röst i högtalaren, som hänger snett ovanför mig och när jag tittar upp ur min anteckningsbok, ser jag honom inte inom scenområdet. Mer än när han står och hänger över mig där jag sitter och skriver i min anteckningsbok. Det blir efter ett par hängsvängar över mig helt uppenbart, att han inte gillar journalister, som han nu tror att jag är. Det sitter tydligen fortfarande en djup tagg hos honom av Linda Skugge. Men jag är ingen Linda Skugge, jag är Gun, som har jobbat ett helt yrkesliv med människor i ömtåliga situationer och jag har helt andra perspektiv i livet än Linda Skugge. Men jag kommenterar inte det han slänger ur sig med adresslapp till mig, utan fortsätter lugnt att anteckna det jag gitter.

Vad skriver jag då i min gula anteckningsbok? Ja, jag kunde t.ex. ha skrivit att Björn Ranelid står där smärt och intagande i 50-talsfrilla, blåjeans, svart uppknäppt frackskjorta, svart kavaj med sammet på kragslagen och med en mörklila näsduk lagom nonchalant och utstuderat nedstoppad i bröstfickan på kavajen. Men också att han drar efter andan efter entréapplåden och sedan öppnar han foderluckan och den akut mundiarrén är ett faktum. Han talar fort, forcerat på sin skånska dialekt och det får mig att undra, om Herr H som hör lite dåligt kan uppfatta allt han säger.

Nu är det mina fingrar, som tystnar över tangenterna medan tankarna virvlar runt och jag känner hur skrivkrampen riktigt rinner rakt ner i fingrarna...

Jag tror att jag börjar så här istället, för att förklara mina känslor och intryck över det upplevda.

När jag var tämligen liten var min mormor på väg hem till kvällsmjölkning. Hon hade skällkon i en kätting, som hon hade lindat runt ena handen. Det bar sig inte bättre än att en bil kom körande, i rasande fart och tutade, har jag fått det berättats av min mamma. I vart fall blev korna skrämda av bilen och skällkon drog ner mormor i det djupa diket. Kättingen slet av bitar av flera fingrar på henne. Förutom diverse blessyrer, spräckte hon även skallen och låg medvetslös lång tid vid Gällivare lasarett. Utgången var oviss och i bästa fall skulle hon bli en "grönsak", dvs. förbli i ett vegeterande tillstånd.

Men min mormor var en seg kvinna. Hon vaknade upp ur medvetslösheten, dock var inget längre med mormor, som det hade varit förut. Jag upptäckte att jag fick vara oerhört rapp i huvudet för att hänga med i svängarna, när hon berättade något. Därför att en mening handlade om något, medan nästa handlade om något helt annat. - Jag tillbringade en hel sommar med mormor, det sista året min mamma var i livet och låg på Garnis i Boden. Det var en märklig och värdefull sommar, eftersom jag lärde känna min mormor på ett helt nytt sätt. Det var nog då jag förstod, att kärnan av en person går inte så lätt förlorad, som omgivningen ibland tycks förledas att tro.

Vad är det nu jag försöker beskriva undrar du säkert som läser det här.


Jo, hela vägen hem satt jag och funderade i bilen vad jag hade upplevt under den här inte helt oväsentliga tiden, som Björn Ranelid höll igång och talade snabbt och oavbrutet. Huruvida sanningen om min mormor är jämförbar med Björn Ranelid, eller ej, det kan jag inte svara på, eftersom jag inte känner Björn Ranelid personligen. Men jag har hört honom nu i lite olika sammanhang och noterat, att han hela tiden återkommer till två kroppsliga trauman i sitt liv:

1) sin flera gånger omopererade läpp och
2) sin skallskada.

Visst Björn Ranelid, det är helt ok, jag sitter också inne med en massa kroppsliga skador, som förändrat mig till något som jag inte var innan allt det här hände mig. Så är livets gång för de allra flesta av oss. Det är få som har två räkmackor fastklistrade under vardera fotsula. Men sedan gäller det vad man själv gör med allt det där svåra, som livet har i beredskap åt oss. Men oftast är det så att det är vi själva, som är våra egna mest skoningslösa betraktare där vi tumlar runt i våra egna tillkortakommanden. Normalt sett gör inte andra det och jag kan inte för mitt liv tro, att det är någon som sitter och fingranskar någons läppar, lika lite som man söker efter att få syn på någons ärr. Det blir liksom svårt att få ihop logiken, som Björn Ranelid presenterar, eller är det så att jag skall överse, att logik och "fritt ur hjärtat" knappast är något som går hand i hand?

Björn Ranelid säger sig ha skrivit världens vackraste aforismer. "Stranden jag, stranden du", drar han i. Dessa ord har jag hört honom säga många gånger nu. Eller när han talar om titeln till boken "Bär ditt barn som den sista droppen vatten". Den lär varje normalfuntad förälder förstå innebörden av, utan närmare förklaring. Jag har inte läst Björn Ranelids "Världens vackraste aforismer", men många aforismer har jag läst i mina dar´ och jag hamnar i ett femårstrots, när jag får pekpinnar hängande över mig vad jag skall tycka, när det gäller ett så subjektivt ämne, som just litteratur och det skrivna ordet trots allt är. Antingen gillar man det, eller så gör man det inte och det handlar hela tiden om betraktarens öga, eller möjligtvis öra.

Visst kan jag se att det finns en poäng i att ge en rejäl rundpall tillbaka, till den oftast väldigt briljerande Jan Guillou, eller Leif G W Persson, som också varit i ordklyveri med Björn Ranelid och visst blir det lite roligt, när Björn Ranelid säger helt frankt om Leif G W Persson, att Leif G W Persson hyperventilerar när han knyter skosnörena. Men jag efterlyser logiken i Björn Ranelids budskap, därför i nästa sekund säger han, att man skall stödja den som försöker sluta röka, supa, gå ner i vikt. Man skall uppmuntra dem. Vad jag sett av Leif G W Persson på TV, är han inte precis överförtjust i sin övervikt, som dessutom blivit till ett livshotande tillstånd, som en sådan övervikt nu har en tendens att bli till tillslut.

Jag är inte heller så lite nyfiken på hur det kommer att gå för Björn Ranelid, när han skall besöka de som sitter på Kumlaanstalten inom kort. Kommer de att uppskatta att få pekpinnen upphängd framför näsan av Björn Ranelid, att han är en mycket bättre författare än Stieg Larsson, Dan Brown m.fl. Man bedrar sig grundligt om man tror, att det enbart är några analfabeter, som sitter på kåken. Jag har själv jobbat på kåken så jag vet vad jag talar om. Där har jag diskuterat en hel del litteratur med dem som haft just det intresset, eller fått det nyväckta intresset.

Påstå att jag skulle minnas fler ord ur Björn Ranelids verk än jag gör ur t.ex. Nils Ferlins, eller någon annans verk, är nog en klar överdrift av Björn Ranelid och jag tillhör nog en rätt representativ grupp läsare. Björn Ranelid har så mycket ordsvada som vill komma fram, att han genast borde spola allt det där som handlar om att "De ljuger om mig. Jag ger mig aldrig". Onödig barlast skall man göra sig av med och gå ut i världen med nya seende ögon och många erfarenheter rikare.

Rörd till tårar blev jag när Björn Ranelid helt oväntat tog upp, när den 14-årige John Hron blev mördad av nynazisterna. http://sv.wikipedia.org/wiki/John_Hron

Det finns vissa händelser som jag följt på nära håll och som aldrig lämnar mig. Samtidigt som jag undrar över hur man är funtad, när en så ung människas gravsten inte ens lämnas ifred. Vad är det för ondskefulla krafter som fortsätter att förfölja, även sedan de utplånat John Hrons liv. Är detta trots allt inte något, som varje skola borde ta upp under diskussion med sina elever... http://www1.us.nizkor.org/hweb/people/h/hron-john/light-a-candle-sw.html

1 kommentar:

  1. Fredric rätt i vad han skriver. Det är substans i det han tar upp på sina föredrag och det är därför han är en populär föredragshållare.

    Ranelid tycker själv att han är Slatans motsvarighet, fastän i litteratur. Kaxighet träffar alltid många ömma tår, det är därför stora elefanter är på Ranelid.

    Bloggskribenten skulle kunna vara en god rådgivare och mentor till Ranelid. Hon har varit en supermentor och bollplank till många som liksom Ranelid har behövt finputsas och förädlas.
    Anmäl >chefen med en bra mentor och bollplank (2010-12-03 22:33:53)

    Man må tycka vad man vill om Ranelid, inte allt för sällan så ges bilden av honom som en kaxig, pretentiös besserwisser. Men att han är en lingvistisk ekvilibrist råder det ingen tvekan om. Enligt mitt förmenande så är det väldigt sällan det han skriver saknar innebörd eller relevans. Jag anser att personer som besitter begåvning, med rätta, kan och skall nyttja den. Han är en bra motvikt till den smörja som presenteras i skvallerpressen samtidigt som det är bra att någon verkligen ifrågasätter kändisskap som saknar grund och botten - Folk som blivit kända utan att egentligen prestera ett uns av vikt, mer än att de just av någon anledning endast är känd. Ranelid är inom sitt gebit en bra motsvarighet till vad Zlatan är inom fotbollen.
    Anmäl >Fredric (2010-12-03 12:25:54)

    SvaraRadera