Ställ ut Vilks rondellhund i Riksdagshuset.

Det begär man i en motion mitt under pågående rättegång i Göteborg mot de åtalade i Vilks rättegången.

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.802350-stall-ut-vilks-hundar-i-riksdagshuset

Av vilken anledning Lars Vilks rondellhund skulle visas i Riksdagen är mig en gåta. Eller som det var när fotografen Elisabeth Ohlsson Wallins utställning "Ecco homo" ställdes ut i Riksdagshuset. Det är snudd på sinnesförvirrat.

Lika lite som jag tycker att det är passande, att Uppsala Domkyrka visade upp "Ecco homo" utställningen. Det är faktiskt fullt jämförbart med att någon skulle placera en rondellhund inne i en Moské. Är det någon som ens skulle komma på en sådan tanke?

Ändå försvarar jag, liksom Riksdagens talman, yttrandefriheten med näbbar och klor. Men liksom all frihet är den inte förbehållslös. Med all frihet följer också ett ansvar. Den biten glöms oftast bort.

Personligen skulle jag aldrig komma på idén, att häckla någon annans religion, nationalitetstillhörighet, eller sexuella läggning på ett så sårande sätt, att man ger det publikt tillträde i Riksdagshuset. Jag har inte heller något till övers för religioner, som kört in på fel spår och anpassat skrivningarna till självändamål. Någon Gud har knappast givit ut några böcker, det är ett mänskligt påfund i hopp om goda levnadsregler. Vilket dessvärre har urartat, eftersom de flesta krig sker i Guds namn. Det kan knappast vara någon gudomlig vilja.

Lika lite som jag själv skulle kunna bli en självmordsbombare för att någon skulle ha bränt den svenska flaggan i något land. Dylika handlingar kan jag dessvärre bara förpassa till det "konto" där det hör hemma. Våld och vedergällning kan inte annat göra än enbart föda nytt våld och nya omöjliga maktstrukturer uppstår.

Det måste finnas andra och betydligt bättre sätt, att visa Sveriges ståndpunkt, när det gäller den oinskränkta yttrandefriheten: Rätten till sitt eget privatliv, rätten till sin sexualitet och rätten till en eventuell religion, än att placera en rondellhund i Riksdagshuset.

Samtidigt så är det sorgligt med den flathet, som landets kulturinstitutioner duckar av rädsla för att stöta sig med islamistiska grupper. Jag vägrar att bistå alla former av förtryck.

Det har blivit en enda sörja i det här "mellanmjölkslandet". Det var inte alls så länge sedan DO med flathet godkände ett hårresande fall av segregering inom svensk invandrarutbildning, eftersom männen i utbildningen inte ville vistas i samma skollokal etc. som kvinnorna. Någonstans måste man hålla isär vad som det här landet har genomfört för jämställdhetsregler och som inte någon religion vare sig bör, eller kan hävda bättre rätt till.

Här är det passande att flika in två extrema saker, som jag konfronterats med alldeles nyss:

Den första är boken "Kyrkogården i Prag", av Umberto Eco. http://www.bokus.com/bok/9789173373241/begravningsplatsen-i-prag/

Visserligen driver boken med förskräckliga rasistiska klyschor, som är sammanvävd med historiska händelser och platser som jag själv är bekant med. Men jag kan slå vad om att ingen svensk förläggare hade vågat, eller ens kunnat ge ut den boken.

Den andra är det populärvetenskapliga föredrag som jag och ”hushänget” var och lyssnade till: "Hur mycket mångfald tål demokratin? Demokratiska dilemman i ett mångkulturellt Sverige." av Andreas Johansson Heinö, Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

Andreas Johansson Heinö, disputerade 5 juni 2009 i ämnet: http://andreasjohanssonheino.blogspot.com/2009/05/hur-mycket-mangfald-tal-demokratin.html

Själv är han att betrakta som politisk filosof och även empirisk statsvetare, som egentligen var hans ingång till hans disputation.

Sveriges egen historia har gått från ett sekulariserat samhälle på väg mot friheten och är åter på väg att bli ett synnerligen inskränkt land.

Vi gick från att det bara var vissa män, privilegierade, välmående män som hade rösträtt, till att alla män hade rösträtt. Så småningom fick även kvinnorna rösträtt. Till att minoritetsgrupper och även urbefolkningen fick sina rättigheter, åtminstone så där till synes. Alla blankröster har aldrig någonsin räknats! Nu har man dragit åt klutarna igen och är på tillbakagång igen. I en del kommuner, som Gällivare kommun t.ex. där har man nått det till fulländning av s.k. demokrati (anarki) och går helt i fas med vad som i övrigt håller på att ske i landet. Där yttrandefriheten blir alltmer inskränkt och det är en inre klick som styr och ställer.

Man har t.ex. infört 4 % regeln i Riksdagen, man får inte heller vara över 60 år för att få sitta i Riksdagen. Börjar man syna systemet i sömmarna, kommer man rätt snart fram till att vi egentligen aldrig nått fram till den demokratiska ordningen som vi tycker oss ha haft. Mycket snack och lite verkstad, tycker jag det mest har handlat om. Någon af eller von har aldrig någonsin behövt ställa sig i någon kö och buga och bocka för att få sina medborgerliga rättigheter tillgodosedda.

Det finns ingen statsvetare som idag skulle skriva det som Herbert Tingstens gjorde i sin bok "Den lyckliga demokratin" om ett homogent och lyckligt samhälle.

Idag har vi börjat röra oss i svårbemästrade frågeställningar och de eviga demokratiska frågorna hänger och dinglar där i kulissen:

Sverige ställer inga som helst krav på invandringen, rätt eller fel? På empiriskt sätt går det inte att säga vad som är sämre eller bättre.

Bara det att göra ett tankeexperiment, att man med datorns hjälp rent slumpmässigt utbytte Sveriges befolkning bland 9 miljoner världsmedborgare. Vad var det för kriterier som skulle gälla?

a) religion?

b) blodsband?

c) vems lagstiftning är det som skall gälla?

Nationaliteten står i passet. Hur gör man när det inte längre stämmer. Har vi för höga eller för låga anpassningskrav?

Vi har i Sverige under vår senare historia, 40-talet och framåt, haft en invandring som anpassat sig till det svenska samhället, men ändå har behållit sitt eget kulturliv. Medan det numera inträtt en annan tågordning där det mer eller mindre fordras, att vårt eget kulturliv inte kan behållas.

Det har blivit svårt att empiriskt utröna vari man kan hitta samhörighetskänslan.

Input till demokratin har blivit att rösta.

Output har blivit det som kommer oss tillgodo av välfärdsstaten. Staten är den som skall omfördela. Men redan där har vi passerat ett stadium, det är i alla fall min bestämda hypotes.

Efter ett dylikt bloggämne bör vi lugna ner tankarna med något handgripligt:

Idag väljer jag att lägga till ytterligare ett boktips eftersom det är några slappardagar extra: "Galileis dotter" av Dava Sobel

http://www.smakprov.se/bok/galileis-dotter/dava-sobel/isbn/9789146176800 Som på många sätt är en unik läsupplevelse, eftersom de utgår från brev mellan Galileis dotter och fadern.

Överkursexperimentet som man kan ägna sig åt är under julledigheten är Leidenfrosteffekten (utan att för den skull gå till överdrifter och tillverka rejäla explosioner.) Vi som är mer loja och inte önskar pyssla med vetenskapliga experiment, kan studera Leidenfrosteffekten genom att studera vattendropparna, som sprätter hejvilt omkring på spisen när vattnet kokar över.

Vad är förklaringen till varför ärtsoppan tjocknar till, när man pytsar i senap i sopptallriken. Någon som har kommit på det?

Bilderna. Judiska kyrkogården i Prag, där man har staplat de döda på hög, en turistattraktion, inte helt lättillgänglig.

Gravstenarna står tätt packade och faktiskt huller om buller.

 Idag ligger sista lagret på kyrkogården långt ovanför gatunivån.

Turisterna som går runt kvarteret och förgäves försöker att få en glutt, om inget annat kan man genom kameralinsen få en bra överblick över den judiska kyrkogården. Kanske har de läst den omåttligt populära boken "Kyrkogården i Prag", av Umberto Eco.