fredag 25 februari 2011

Somt föds man med och vill aldrig släppa taget om,

- den 25 februari 2011, kl 10:20

förstora
* som t.ex. att jag vid födseln hade en mamma och en pappa. Nu för tiden finns det pappor som existerar i formen av ett provrör, eller helt enkelt valt att ge sina barn ett livslångt själsligt handikapp, som det nu innebär när man struntar i att man faktiskt är far till någon. Min pappa var i mångt och mycket en frånvarande figur i mitt liv.

Mestadels av tiden tillbringade han på jobbet och när han inte var där, satt han på något "kaotiskt" politiskt möte i kommunhuset, eller andra för det ändamålet avsedda platser. När han väl fanns där, var det i form av en figur bakom dagstidningen vid matbordet. Han var en grymtande dagstidning, kort sagt. De grymtande ljuden och fragmentariska meningarna, tedde sig totalt obegripliga för ett litet barn. Med tiden förstod jag att det handlade om de nyheter, som han just läst om. Men för det mesta var han i alltför många stycken något, som jag i hemlighet önskade åter skulle försvinna ut genom ytterdörren. Det var lugnast så.

Jag och min pappa vi levde i mångt och mycket på kollisionskurs med varandra från allra första början. Jag hade väl förväntas vara den pojken, som han så hett önskat sig och som mynnat ut i en besvikelse över att det åter blivit ett flickebarn. Medan jag förväntade mig en ständigt ömsint och närvarande pappa. Men jag minns den omsorg och förtvivlan som fanns inom honom, när mitt liv inte gick helt på räls av olika anledningar. De stunder där han uppenbarade sig med hela sin själ, sitt innersta jag, de finns bevarade och dit in kan aldrig alla hans tillkortakommande tränga in. I ett alltför sent skede i hans liv berättade han för mig om sina egna drömmar och önskningar och vanmakt. Med mamma var det betydligt enklare. Hon fanns alltid där, även sedan döden valt att lägga beslag på henne i alltför unga år.

* Min osviklige gode vän, "Bi", påpekade för ett tag sedan för mig att vissa ord avslöjar mitt ursprung i norr. Något som han poängterade, att han iofs tycker är särskilt charmigt och som jag också tog som en ren och skär komplimang. Själv har jag de sista åren blivit livrädd medveten om, att jag i mångt och mycket slutat använda ord, som när jag bodde i Malmberget var helt i fas med mig eget jag. Jag inser det när jag läser några kapitel ur Albert Engströms samlade verk, eller Frank Heller vars böcker jag hade i mitt flickrum och som var min lektyr medan andra läste "kyssromaner" av kalibern Cherry Ames m.fl.

http://www.google.com/images?oe=UTF-8&gfns=1&q=cherry+ames&um=1&ie=UTF-8&source=univ&sa=X&ei=RW9nTbmvGciaOv6X3bcL&ved=0CGYQsAQ&biw=1920&bih=862

Förklaringen finns i att jag vid flytten till Göteborg tvingades ändra mitt språkbruk. Det blev tillslut så tröttsamt, att sitta och förklara vad vissa ord betydde. Jag förenklade mitt språkbruk, för att slippa dessa ständiga hinder, som fanns. t.o.m. i de allra enklaste samtalen.

Det har fått till följd att jag nu är mycket medveten om, att jag faktiskt fullt medvetet använder talspråk i mitt skrivsätt. Jag skriver exempelvis "vart man bor", inte rikssvenskt "var man bor". "Bi" poängterade också att polare från Kiruna, fortfarande skriver "vars man bor". "Vars" verkar vara mer typiskt för Kiruna än för malmfälten, påstod han Gällivarepajsare, som han är. Men på den punkten har han helt fel. "Vars" finns också i mitt malmbergska vokabulär, även om jag nu inte direkt skriver det, men det kan vara en tänkvärd tanke att fundera över.

"Var" är befintlighet och "vart" är riktning. Var bor du? Vart flyttade du? Vart skall du gå? Det här är väl sånt som kan te sig rätt löjligt, för den som ännu finns på plats i mitt älskade och havererade Malmberget. Men för mig blir det på något sätt en "helig ko", att värna om och som jag inte vill släppa taget om. Det är trots allt så mycket annat här i mitt liv ,som jag blivit tvungen att släppa taget om, ibland helt mot min egen vilja.... OCH varför skall jag inte ha dialektalt språk i min blogg, eller i mitt skrivande?

Jag skriver ibland helt medvetet också JU och JO m.m. som också är i allra högsta grad talspråk. Även om jag sannerligen kan min grammatik med prepositionerna och dess rätta användning.

Tänk bara så mycket PÅ, vi är i Gällivare kommun." bio", " stan", det fick en del nyanlända Fjollträskare, i egenskap av notarie på tingsrätten att anmärka, så där lite högdraget. Jag misstänker att ALLA "PÅ-prepositioner" sannolikt inte är helt riktiga, vid en riktig analys.

Men någon fis i Svenska Akademiens korridorer har jag inte siktat på, även om jag inte har tänkt mig bli någon ny uppföljare till Ranelid... Förresten Svenska Akademien kan slänga sig i väggen. Årligen tar de bort vackra svenska ord och ersätter dessa med "nysvenska". Något nysvenskt som jag får rysningar av är detta "fattar du", "jag fattar". Den bemärkelsen var under hela min uppväxt och långt därefter rena rama skällsorden, av varianten "Fattar du det ungdjävel". Fattar tag om något, är däremot en helt annan ordvalör, vars gränser också börjar att suddas ut.

* Huset där jag föddes, på Dalagatan 15 vid Kungstorget i Malmberget, det är något som definitivt raderats ur historien. Hur många timmar jag tillbringat på isen på Kungstorget med skridskorna på mina fötter, det går nog inte att ens gissa sig till. Liksom allt annat som nu bara återfinns i mitt minne. Hela det området liknar mer en kvalificerat fall av atomsprängning och värre torde det bli även nedanför "Amerikabåten" och resten av mitt älskade Malmberget. Det räcker inte längre att malmbergsbon ligger och håller sig fast i sängen om natten. Det har övergått i en helt annat och betydligt otrevligare kaliber av terror. Märkligt att man som bolag inte kan få en terroriststämpel på sig. Det börjar bli hög tid för den lagändringen och åtgärden.

Ty de kvarvarande svajande husen i Malmberget är inte påminnelser om alltför många ravefester med minst 500 deltagare och skottlossning. Det kommer man att kunna konstatera när de slutligen rivs och när avsaknaden av kvarglömda Kalasjnikovs, handgranater och kraftigt förruttnade manslik inte står att återfinnas.

* Min oskuld. Yeah right...

Fortsätta uppräknandet och utvikningarna? Även jag inser att jag plötsligt tappar lusten, när jag tar i för hårt och "bollen" studsar mot en vägg och sedan rätt in i pannan på mig. Det verkar helt enkelt som om jag just nu kom på, att det är lika bra att sluta här.

Kvar i bakvattnet blir den formella varningen under Läroverkstiden, som mynnade ut i sommarkurs via Hermods och tenta inför höstterminens början och allt annat som blev i mitt liv. Inklusive att jag kommer att låta bli att tala om, att jag odlat både gäddhäng, två bauta mopeddäck runt magen och antagligen inom kort en begynnande tantmustasch och eventuellt flera rynkiga dubbelhakor (utläses= Kalkonhals), att bläddra runt i.

Det blir helt plötsligt lite för mycket och jag inser att jag är ett steg närmare särskolan...

Ja, jösses Amalia och hennes flintskalliga moster!

1 kommentar:

  1. Farbror Jalle, nu har du missuppfattat det hela. Du skulle ha läst rubriken. Jag saknar fortfarande min pappa, trots den långa kollisionskursen. Han har jag lärt mig mycket av/om här i livet.

    "Hushänget" är det absolut inget fel på, snarare tvärtom. Han är nog den "bättre hälften" av oss två. Mer spirituell och omtänksam man får man leta efter. Det är aldrig långtråkigt tillsammans med honom.

    Den enda som du isf skall beklaga mig för är väl isf "min oskuld".... :-D
    Anmäl >Gun - som tycker att livet är lärorikt när det inte levs allför välpolerat - (2011-03-01 00:02:11)

    Hej igen Gun..
    Jag är den förste att beklaga din uppväxt...och inte har Du verkat få det bättre med ditt nuvarande huskors (eller vad Du kallar honom)...Hoppas på snar förbättring..
    önskar Farbror Jalle...
    Anmäl >Farbror Jalle... (2011-02-28 19:50:59)

    SvaraRadera