Google+ Followers

onsdag 18 november 2009

Skofetisch,

- den 18 november 2009, kl 17:21

när blir man egentligen klassad som det?

När vi kom till Madrid på rundresan visade det sig, att vi bodde helt nära den ena stora skoorgien efter den andra. Vi hade vansinnigt roligt, när vi botaniserade runt bland skoaffärerna en eftermiddag, när alla turistattraktioner började bli välstoppat ända upp till halsmandlarna. Ingen av oss köpte några skor, men roligt hade vi.

Ovanstående skobilder är tagna i Madrid, "Sol", som är de billiga skokvarterens hemvist. Liksom de lättklädda flickornas,

som brukar bära ungefär den här modellen skor (fotot är faktiskt taget i Berlin och inte i Madrid)
Men resten av skorna utom det sista fotot är taget i Madrid.

Frågan uppstod när jag och "hushänget" - kärt barn har många namn - dvs. Herr H, botaniserade runt bland Spaniens skoaffärer. Jag kom fram till att jag var nog light-skofetisch, utan att nu uppfylla den där spärren, som gör att det hela övergår till en "diagnos", i likhet med andra parafilier av varianten "lack & läder" etc.

Jag gillar helt enkelt skor som är antingen snygga, eller som har "det", eller helt enkelt väcker glädjeskutt hos mig. Utan att jag ens skulle komma på tanken, att införliva dem i mitt eget skoförråd. En del är mao roligare att titta på än att vilja äga. Så är det med mig i alla fall.

Men själv minns jag Jonne Rockets superfräcka dojor, som han brukade släntra runt i. Nu är det fruktansvärt många år sedan jag såg honom sist, men jag hoppas att han inte lagt av att vara sig själv och ha sin egen speciella kläd- och skosmak.
För att inte tala om en del grabbar, som gick på Läroverket under "Flower Powertiden". Det var grabbar som hängde ut i sin sko- och klädstil. Bara jag började skriva om dem, dök massor av sköna minnesbilder upp på min näthinna. Tänk så oerhört rika vi människor egentligen är, att ett enda litet ord, eller en förflugen tanke kan väcka så många bildminnen till liv.


Man kan undra hur det kommer, att Sverige inte har kvar sin skotillverkning längre. Nästan alla gedigna hantverk har mer eller mindre dött ut. Förskräckligt kan jag tycka och undrar om det inte är nedsablat av yrkesskolor och lärlingstid, som är ansvariga för det. Visserligen är det så att vissa av dessa yrken sakta men säkert är på återmarsch igen. Det dyker upp cykelreparatörer, hattmakare, sömmerskor, silversmeder, skomakare etc. igen.


Jag tror att det är därför jag gillar att resa utomlands, därför att där finns små familje- eller enmansföretag i det mest otroliga branscher. Det fixas gourmésaker, ostar, oljor, matspecialiteter, spetsar, snörmakerier, handslaget kakel, tvålar etc. Det finns en hel uppsjö av hantverk. Allt sitter i folks händer och i gamla kunskaper. "Handens intelligens" är helt enkelt väldigt vackert, i jämförelse med allt som är maskintillverkat på löpande band. Jag kan stå nästan hur länge som helst, helt trollbunden och se någon sy dit floret på en hatt, fläta stråhattar, binda böcker, blåsa hushållsglasföremål, slå rep, binda tunnor, eller smida etc. Det är en helhetsupplevelse för min del.

Förut pliggades det skor i nästan varenda avkrok av Sverige. Jag minns skomakaren, nere i källaren i Punkthuset bakom Torget i Malmberget, där även Stuvboden med Alma och flickorna huserade runt i. Den skomakaren var jag livrädd för, när jag var liten och vägrade att gå och hämta skor, som hade varit inne för lagning. Men jag minns också skofabriken i Råneå. Nu finns ingen skotillverkning kvar i Sverige förutom i minimal skala, vad jag vet.

De finns i bästa fall kvar i form av skoindustrimuseum. Ett skoindustrimuseum som ännu tillverkar skor i liten skala och i form av museum är det i Kumla.
http://www.skoindustrimuseet.se/butiken.html

Jag och "hushänget" gjorde varsitt skonostalgiinköp för något år sedan till humanpris. Vi hittade "slippers", som vi båda hade travat omkring i, i vår tidiga barndom. Han i Hallsberg och jag i Malmberget. Det var en skomodell, som vi båda hade glömt bort, men kom ihåg vid återseendet. Det var strax före träskornas inträde. Men på den tiden fanns bara dystra färger på slippers och inga glada tokiga färgsättningar, som man nu kunde beställa.

Han beställde ett par i blått/vitt/svart stuk, efter viss övertalning (från gissa vem) om att vara "lite vågad" i färgkombinationen. Medan mina fick bli i exakt samma färgskala som "engelsk konfekt", dvs. ljusrosa, knallgula med svarta kantband=lakritsen och med den lilla utstansade blomman i lädret, som jag hade haft på ett par röda skor med vristspänne, när jag var i 5 års åldern.


Det är lustigt hur ett par skors mönster och utseende plötsligt kan finnas kvar där i bildminnet från barndomen, när man stöter på något annat, som poppar upp ur minnet. Jag minns också att mamma målade en akvarell med just dessa skor som motiv. Innehållet i skorna ville dock ej stå stilla, så det fick bli enbart skorna!

Spanien har väldigt billiga, riktiga, läderskor för en spottstyver i svenska mått mätt. Italien har förhållandevis dyra skor, ett par tusen kronor för ett par är inget ovanligt. Därför är det rätt smått fantastiskt, att just spanska skor kan vara så pass billiga.


Jag köpte två handtillverkade i Sevilla av modell, som inte lär se dödsryckningens sista stund i första taget. Inte ens klackarna och tåhättan (undersidan av sulan), eftersom det är riktiga flamencoskor. Ett par röda och ett par svarta, båda i mocka. Priset, tja, det var ungefär vad ett par skor kostar i Sverige, av bättre märke. För ett (1) par skor. Jag betalade dryga 1 300:- för de båda paren tillsammans!

Men jag fick blodad tand av det inköpet så nästa gång jag kom till Sevilla så måttbeställde jag ett par skor och nu är jag helt "lost" i skovillervallan.



Med dessa flamencoskor spatserar jag säkert omkring, trots moderat högklackat och mina rygg/nack/knäskador! De sitter som "hand i handske", med en känsla av att jag knallar omkring i lågskor. Nästan för bra för att vara sant. Man kan tycka att det är löjligt, att sakna högklackade skor. Men sanning att säga har jag gjort det ända sedan jag fick mina kroppsskador. Kilklack där har gränsen gått för min del för vad jag har kunnat hantera, att gå i någon längre stund. Jag som varit högklackarnas mästarinna hela dagarna på jobbet.


"Hushänget" hade en teori om det hela, varför just ett par handgjorda flamencoskor kunde funka:

- Om de nu kan dansa runt i dessa skor i flera timmar, då måste det vara något speciellt med just förhållandet klack och sko.

Kanske har han rätt. Kanske har han fel. Det känns inte ens väsentligt att veta.

"Tre par resande skor", som jag fångade på flygplatsen i Bergamo. De tre par skorna såg nästan ut att ha ett "samtal med varandra", så skor de nu var där de stod och trampade runt varandra.

Tyvärr lyckades jag inte fånga den svarta högklackade, som spretade vilt när damen traskade runt. Ena klacken såg ut som om den skulle knäckas vid varje steg hon tog. Den klacken var med andra ord ute på en av de sista promenaderna. Det är i dylika stunder jag önskar i efterhand, att jag hade haft sinnesnärvaro, att ställa om kameran på inspelningsläge istället.

Passa nu på att "sko" dig med mina bilder. Något som tilltalar?
Om du nu tror att det bara är människor, som kan vara fascinerad av skor, tror du fel. Om inget annat vet du som haft hundvalp, att det inte är riktigt så och vartenda litet barn, i någon del av utvecklingen, klampar omkring i mammas högklackade skor.

Men i en liten by i Tyskland hade man huvudbry, därför att 120 skor hade försvunnit ur hem och trädgårdar. Det hela fick en förklaring, när en skogsarbetare fann en gömma av skor i en skogsdunge nära rävens gryt. På skorna fanns otaliga små bitmärken och nu tror man att räven använt skorna som leksaker åt sina små. Man hittade 86 skor i gömman och ytterligare 32 skor nära ett stenbrott där de brukar leka. Antingen var det en skofetisch som var ansvarig för differensen, eller så hade väl någon hittat ingen ett par. I vilket fall det nu än är:

Räven har nu döpts till "Imelda Marcos", efter den filippinska presidentfrun, som också är galen i skor.

 




2 kommentarer:

  1. Startad: 2009-11-18 20:47:19

    Det finns 3 kommentarer.

    Majsan
    Nej jag visste inte att Alma fick bli så pass gammal, det lilla yrvädret. Däremot har jag en svag känsla av att jag läst något om hennes 100 års dag, men tror inte på något reportage (jag läser ibland pappersnorrlandstidningarna på stadsbiblioteket). Det var väl inget sidospår! Alma stod väl verkligen om någon för "handens intelligens" som jag skrivit om i bloggen.

    Tommy

    ni karlar inga laster? Jo, kyss mig! Ni är som vandrande LASTbilar full av laster.

    Barcelona skall man inte åka på vinprovning till, där kikar man på Antoni Gaudis alla storslagna verk och botaniserar runt bland gamla stan och trillar runt på Las Ramblas=Sangrian bäst där. Den här gången var vi inte i Barcelona utan rundresa i städerna söderöver, där Madrid fick bli längst norrut, annat kom emellan i almanackan.
    Anmäl >Gun (2009-11-20 10:35:49)

    Vet ni tjejer hur skönt det är, att känna sig "lastfri"? ;)
    Riktigt hantverk är något som fascinerar även mig. Söker mig gärna bort från huvudstråk med alla dess kända märkesbutiker, för att hitta
    "hemmatillverkade" produkter.

    Till Barcelona åker jag gärna en gång till, eftersom mitt förra besök där inte blev mer än ett par dygn långt och mest handlade om vinprovning.

    Ha en fortsatt bra dag!/T.
    Anmäl >Tommy (2009-11-19 08:54:49)

    SvaraRadera
  2. Fniss, ja somliga laster är det ljuvligt att vara slav under...

    En annan sak som bloggen får mig att vilja kommentera - visste du att Alma gick bort förra året? Hon var nära sin 105-årsdag då. Helt fantastiskt att denna lilla rara dam blev så gammal. Synd att vi inte fick läsa hennes livshistoria en sista gång, Nsd skrev ju om henne när hon fyllde 100 år.
    I Gve finns en dam som nyligen firade sin 105-årsdag. Det är ju helt sanslöst.
    Förlåt sidospåret här...
    Anmäl >Majsan (2009-11-18 20:47:19)

    SvaraRadera