torsdag 10 september 2009

Så här i Svininfluensans spår,


- den 10 september 2009, kl 12:10


ja, om det nu är ett spår.

Vi har väl, tack och lov, ännu inte sett så väldigt många spår av den här i Sverige. Mer än dryga handfull personer räknat på de dryga 9,3 miljoner vi är. Som en jämförelse kan väl sägas att bara i Mexico City finns det ca 22 miljoner innevånare (vill jag minnas att det var). Alltså där svininfluensan slog till först med dödsfall. I hela Mexico lever det väl ca 102 miljoner, inte att förglömma. Det betyder att de har mer än dubbelt så många innevånare per kvadratkilometer än vi har och ändå har smittspridningen inte haft någon lavinartad omfattning.

Men nu var det inte befolkningsmängder, eller svininfluensans utbredning, som jag filosoferat över. Utan något helt annat.

Flera domkapitel i Sverige har beslutat sig för att börja servera starkvin till nattvarden. De tror på mindre smittspridning av bakterierna om de byter ut det vanliga vinet, eller det alkoholfria alternativet till starkvin.

Ekewae? tänker jag när jag läser det hela och funderar vidare hur man kan få sådana tankar. Men så rakar tankarna upp sig och jag tänker:

"Aha... det skall till att smygsupas av nattvardsvinet!"

Får man tänka dylika tankar, utan att en åkallan från högre makt kommer att drabba en?

Men det där med bakteriespridningen det är åtminstone detta, som de hävdar är anledningen till förändringen från icke/eller lättvin till starkvin! Jag filosoferar därför vidare:

"Kan det verkligen vara så illa att de inte vet något om bakteriers suveräna överlevnadsförmåga?"
 
"Nej, det är inte möjligt!" Bestämmer jag mig för utan längre betänketid. Bästa skyddet är att faktiskt inte alls vara där det hostas, nyses, delas saker osv. De här små rackarna de hänger i luften, utan att vi ser dem. Det är lite av "Osynlige mannen" över bacilluskerna, tänker jag och minns helt plötsligt, mitt i allt, den snuskiga vitsen om "Stålmannen och Osynlige mannen". Han var snabb han! "Osynlige mannen"...

Här i Göteborg skulle i alla fall A-lagarna jubla åt förslaget med starkvin. De skulle nog mer än gärna gå runt med plakat på Domkyrkoplan och kräva:

"Vi är för införandet av starkvin till nattvarden!"

Om nu det skulle hjälpa införandet av starkvin.... och resten av den tänkta ramsan den snurrar bara kvar inne i mitt huvud. Jag vill ju inte bli refuserad en gång till denna vecka!

Aha, nu hörde jag riktigt hur en del av er hade en förutfattad mening:

"A-lagare går väl inte i kyrkan!"

Jo, se tänk för att det är just vad de gör här! Här är de är fasen i mig så mycket klurigare än parksoffgänget i Gällivare.

Våra A-lagare de kommer och inväntar nattvarden och säkert en hel del "dolda", som man inte har en susning om att de är hemfallna åt alkoholberoenden. Därför att det inte alla gånger syns på utsidan och ibland förvillar deras yrkestitlar och gör att man inte heller anar hur illa ställt det trots allt är. Sedan är det inte så att alkoholism utesluter ett liv som troende.

När nattvarden väl tagit sin början, ser jag hur prästen står där med kalken i sin hand, med "hjälpredan" vid sin sida. Men så ser jag hur greppet hårdnar om kalken och prästen själv intar brottarställning, när någon A-lagare står på tur. Det hela är lika intressant att beskåda varje gång. Den där utmärglade kraken, som knappt stapplat sig fram till skranket, har helt plötsligt oanade krafter att erbjuda vid slaget om "kalken och nattvardsvinet". Prästen håller emot allt vad tyget håller och så att kalken inte skall kunna tippas alltför mycket. Men jag ser hur det hinner bli fråga om flera klunkar, innan kalken rister till och åter hamnar i uppåtstående läge. Jag förväntar mig bara att prästen skall stå där i rödvinsskvimpad vit prästkappa, men det hela slutar alltid förunderligt lyckligt. Kanske ingår det i prästutbildningen hur man säkrast håller emot en kalk, från fler klunkar vin, än bara en?

När sedan den tysta maktkampen om "kalken med nattvardsvinet" är över och A-lagaren har vunnit striden, tågas det ut direkt. Utan att invänta resten av mässan. Men dagen är räddad och jag ser ett ljust ansikte lämna kyrkan, stegen och kroppshållningen är helt plötsligt något helt annat.

Skön stil och lika intressant varje gång, att följa "slaget om nattvardskalken och vinet"!


OM det nu finns någon Gud med en son vid namn Jesus, lär de nog le från sin himmel... Det gör i alla fall jag, som är ateist och befinner mig ibland i kyrkan av helt andra anledningar.

Jag känner mig lyckligt befriad från att stå och slurpa rödvin ifrån något som kreti och pleti druckit ur.

Jo, jag vet. Lite skit rensar magen.... men jag avstår ändå.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar