Om konsten att fly från den sabeltandade tigern och äga den egna tystnaden oinskränkt.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 15 april 2011, kl 08:00

Den 18 mars 2011 skrev jag en blogg under rubriken "Detta är min själs krönika"...etc.

http://www.nsd.se/blogg/bloggentry.aspx?blogg=3808732&entry=6044239

där jag beskrev att jag "lånat" ut min kropp & knopp till Sahlgrenska Universitetssjukhuset i samarbete med Göteborgs Universitet. I korta drag för den som inte orkar bläddra sig fram, eller läsa om den bloggen kan jag berätta: att jag kommit underfund med att det fanns ett nyfunnen sorg inom mig, som jag inte förstått att jag burit på. Något som kan tillskrivas det som händer med Malmberget. Hur Malmberget fullkomligt försvinner inför våra ögon och fötter.

Någon vecka senare upptäckte jag Svante Lindqvist lilla bok i min bokhylla. Boken som heter "Än kan man köpa en Portello på Sporthallsfiket". Det var ett kärt återseende och samtidigt en nyvunnen upptäckt. Han hade faktiskt skrivit om det som jag själv kommit på mig om att känna. Sorgen och saknaden över det oundvikliga med gruvbrytningen. Avsked och sorg och en oförklarlig sordi.

Svante Lindqvist avslutar sin bok med orden, citat: "Jag stiger på tåget och när vi passerar Ripats undrar jag trots allt om jag åker hem eller bort."



Ja, det är nog den eviga frågan, som jag själv brottats med. Vad är hemma och vad är borta?

Den här studien, som jag deltar i, har man insett varit så pass värdefull, att man beslutat sig för att fortsätta. Något som jag kan känna en djup tacksamhet inför. Det är inte bara så att jag själv drar lärdomar om mig själv och det som drabbade mig den där oerhört vackra majförmiddagen på tingsrätten i Gällivare. Antagligen en bråkdels sekund, som kom att ändra hela mitt liv och mina livsvillkor från den ena stunden till den andra. Jag lär mig oerhört mycket av de andra i den rätt stora gruppen, som det nu ynglat av sig och blivit. Vi är alla väldigt olika och olika är också vart vi befinner oss på "vägen".



En del drömmer fortfarande om att "bli den man en gång var, innan man drabbades av det vi alla bär som en gemensam nämnare". Vissa berättelser berör mig mer än andra, slår hål i botten på mig över människans & livets villkor. Får mig att reflektera över samspel med de nära och kära som finns runt varje människa och sammanhang.

Vad gör man egentligen, när man står där och inser att man själv, för att överleva, egentligen skulle behöva ändra livet radikalt för bli den man egentligen bara orkar med att vara. Därför att i den nuvarande och förändrade situationen orkar man egentligen inte med att vara den man fortfarande tvingas in att vara. Men samtidigt kanske har äktenskap, barn, arbete, boende och förpliktelser, som kräver mer än man själv egentligen bär förmågor till. Därför att något inträffat i ens liv, som kullkastat dessa möjligheter, att fortsätta att vara den man var.

Är det verkligen så självklara val att ta, när man själv känner att man mest av allt kanske vill odla grönsaker och leva fredat med en helt annan livslunk, utan en massa krav och bollar som skall hållas i luften. Bara vill ha det lugnt och tyst omkring sig, långt ifrån livets brus och sorl och ständiga pockande, krävande, fordrande. Det här som blir omöjligt när man råkat ut för något, som kullkastat alla dessa gamla invanda mönster, som vi människor har en tendens att kringgärda våra liv med.

Jag kan förstå och samtidigt inte förstå, hur det kommer sig att man som människa backar. Inte riktigt orkar stå för att man vill ändra hela livet, tillvaron och dess livsvillkor, därför att de egna besluten då kommer att drabba allt och alla som finns runtomkring. Man kan inte bara "dra" Bara kasta sig ut i vattnet och lära sig simma under tiden. Man avstår därför att man hela tiden är ett sammanhang av något annat, som det inte är lika lätt att sticka/dra ifrån.

Det infinner sig med andra ord även i dylika lägen en mycket ohälsosam stress. Cortisolet löper amok inne i kroppen och inte sällan blir man smällfet på kuppen, eller i värsta fall deprimerad och tappar fullständigt orienteringen i tillvaron. Livet är inte längre några enkla "fix".

Kroppen känner ingen skillnad på om vår stress enbart beror på vanlig vardagsstress, eller stress som handlar om liv eller död.

Därför tolkar den all slags stress som om det gällde livet och därför skickas all energi ut till hjärtat och musklerna, så att vi kan fly från den farliga sabeltandade tigern som kroppen tror angriper oss.