- den 21 februari 2011, kl 21:02
Jag hade precis somnat och trodde vid det hastiga uppvaknandet, att hotellgrannarna hade blivit skogstokiga. Det var rena morsetävlingen av knackningar mellan hotellväggar, golv och våningsplan.
Tillslut när det lugnat ner sig lite, gick det att urskilja två separata knackanden, som var mer påträngande och påminde om någon form idogt hackarbete, som pågick någonstans långt ner i hotellet. Jag drog kudden över huvudet i hopp om att utestänga en del av oljudet. Men jag hann knappt försvinna under kudden, innan "hushänget" var på fötter och var nu ilsken som ett bi. Han drog på sig ytterrocken och försvann ut ur hotellrummet.
Jag sträckte mig efter CD-spelaren. Hakade på hörlurarna för att ta död på dunkandet och hackandet, just precis när "hushänget" återvände och talade om att det var någon vattenledning, som det hänt något med och arbetet förväntades pågå under lång tid. Därför hade han fått med sig en nyckel till ett nytt rum i andra änden av hotellet dit bankandet inte hördes. Det hade han varit och förvissat sig om.
- Menar du att vi skall packa och byta rum mitt i natten? undrade jag fylld av skepsis medan jag klippte sömndrucket med ögonen mot de starka lampljusen, som nu flödade i rummet.
Men det gick tydligen bra, att bara vira in sig i en filt och byta säng och rum. Jag garderade mig med att ta med mig CD-spelare, hörlurar och vattenflaska, förutom att jag hängde "paltslungan" över mig och filten som jag var invirad i.
Finns det något värre än ett nytt hotellrum där det luktar vidrigt instängt?
Jag slog upp fönstret på vid gavel. Så satt jag där invirad i filten och inväntade acceptabel lukt. Hur man nu tror att man skall kunna uppnå det från en innergård, som fått ett plasttak över sig och där solen gassat på hela dagen? Det bekymrade inte "hushänget", som for runt som en studsboll i sängen, svor ve och fasa över vattenledningsmarodörer, innan han plötsligt var stilla.
Den avundsvärda typen hade tvärsomnat!
Själv satt jag där och plirade, som en yrvaken uggla ut i halvmörkret och insåg att det var bara att ge upp. Det skulle inte bli någon bättre lukt i rummet. Jag tippade omkull mig i sängen och gled bort i sömnen efter en evighet, bara för att vakna en stund senare. Klockan hade nu hunnit bli 5 och den här gången var det regnet, som vräkte ner och som var orsaken till det nya uppvaknandet. Det smattrar öronbedövande av hällregn på plasttak! Där låg jag och önskade att det fanns en avstängningsknapp på hela mig. Vid 7-tiden vaknade "hushänget" till och tyckte att det var väl lika bra att vi gick tillbaka till vårt rum "eftersom vi nu ändå var vakna båda två".
"Hushänget", som har en oförskämt bara sömn, somnade naturligtvis genast om när vi kommit tillbaka till vårt eget rum och därför hörde han aldrig, att nu hade de inte längre handhackor till sin hjälp med vattenledningsarbetet. Det välbekanta borrandet gick inte att ta miste på. Jag hade precis börjat glida in i sömnen, när mobiltelefonens klocka började ringa.
Den som nu tror att det är stopp där, tror naturligtvis helt fel. Det är inte så Murphys Lag funkar!
Efter lite intag av yoghurt, frukt och macka, bestämde jag mig för att hämta lite jordgubbsjuice. Jag gick fram till buffébordet där jordgubbsjuicen stod och lyfte upp den mycket sirliga och vackra glaskannan. Precis när jag lyft upp den exploderade den i min hand! Jag gav till ett illtjut och hade därmed alla hotellgästers uppmärksamma, förvånade och totalt oförstående blickar riktade mot mig. Glaskannans överdel höll jag fortfarande i min hand, medan underdelen, dvs. glasbubblan saknades. Däremot saknades det INTE hela jordgubbar och jordgubbsjuice över hela mig och golvet.
En hel jordgubbe låg käckt placerad på min ena skotåhätta. Det droppade jordgubbsjuicen ner från min, för dagen, helt nya kornblåa blus, kjol, och strumpbeklädda ben. Servitören kom springande med tygservetter och såg ut som han ville börja torka av mig, men med hänsyn till vart jordgubbsjuicen fanns sträckte han rodnande över servetterna till mig och försvann i all hast och kom tillbaka med skurattiraljer och började torka upp jordgubbsjuicen med sällan skådad frenesi.
- Hur kunde glaskannan explodera i din hand? undrade "hushänget", med totalt obegriplig blick i ögonen.
Det blev ett mycket hastigt klädbyte, eftersom vi var på väg till bussen, som går mellan Sevilla och Malaga. Pust och stön för att ligga över "knôkfull" resväska och hoppas att dragkedjorna än en gång skulle gå att dra igen, utan att spricka.
Någonstans halvvägs till Malaga kände jag att jag behövde "pudra näsan" och släntrade iväg till toaletten på bussen. Den som besökt en dylik busstoalett, vet att rörelseutrymmet är tämligen begränsat. Just precis när jag sträckt mig efter toalettpappret insåg jag att jag fastnat med tröjärmen i en av nitarna på väggen. Det var inget vanligt "sitta fast/fastnat", utan verkligen FAST! Jag försökte lirka mig loss, inget funkade och eftersom jag lyckats fastna på baksidan av ärmen vid överarmen och inte är behäftad med ögon i nacken , eller periskåpögon insåg jag att situationen var tämligen körd.
Vad gör man då, när man inte vill riskera att förstöra sin älsklingströja och har en tämligen begränsad rörelseförmåga, eftersom ena armen/ärmen sitter tight fast i väggen?
Ringer en livlina?
Men skulle jag verkligen ringa "hushänget" och be honom komma bort till toaletten och be honom haka lös mig från väggen? Nej, det skulle verkligen inte vara någon lösning, som gick att genomföra. Det satt dessutom massor av passagerare, som skulle ha fri insyn ner och in på toaletten där jag satt och dinglade med benen på "tronen". Nu kunde det allt räcka med gratis cirkusföreställningar för idag!
Alltså återstod endast att börja åla sig ur tröjan som satt fast i väggen.
Ni kan inte ana er till hur mycket en "paltslunga" tycks kunna väga, när det plötsligt bara finns en arm att tillgå och den andra armen sitter fastsmetad i väggen. Handväskan släpper man dessutom inte ner på ett toalettgolv. Den kan sålunda inte heller gillras upp på ett handfat, som inte har så mycket ställyta att erbjuda. Den måste hänga kvar runt kroppen, under Houdinitricket med tröjan. Med en hand och den andra armen som i ett skruvstäd fast i väggen, är det en trickig historia att åstadkomma. Jag lovar!
Ålandet ur tröjan, visade sig inte vara gjord i en handvändning, eftersom det bara fanns en enda arm att tillgå och en brosch i tröjan satt fast i det underliggande blustyget. Broschlåset var till råga på allt felvänt. Tänk vad man upptäcker när man helt plötsligt inte har två armar att tillgå.
Det hela underlättades inte av att bussen nu tycktes framföras i otillgänglig skogsterräng av alla glädjeskutt och krängningar att döma.
Tillslut var jag befriad från tröjan, som jag nu var rädd skulle hamna in i något av "gôret" som jag insåg att jag var omgiven av. Vad skulle jag nu prioritera? Tröjan som hängde på väggen och riskerade att bli smetig av toalettsmuts, eller torka mig först?
Det såg rätt lustigt ut med tröjan som hängde fast i väggen och verkade vara en väggmålning!
Nu hör till saken att jag fått det vanliga åldersproblemet och behöver läsglasögon, när jag skall pillra med något där god syn behövs. Alltså var det helt nödvändigt, att pillra fram läsglasögonen som låg i "paltslungan". Ny prövning! Tillslut var dock tröja och vägg befriade från varandra och slutfinishen kunde ta sin början.
När jag rödkindad dök upp från busstoaletten såg jag hur "hushänget" satt och vred sig runt. Jag förstod att det var mig han undrade över vart jag hade tagit vägen. Han hade de senaste minuterna suttit och övervägt möjligheten av att jag kunde ha blivit rånad på toaletten. När jag dök upp satt han och övervägde om han skulle gå bort till toaletten och se om det var ok med mig, eftersom passageraren som suttit bredvid mig hade gått efter mig, när jag gått mot toaletten. Den passageraren hade å andra sidan återvänt rätt snabbt till sin plats och satt nu åter och hoppade upp och ner, nervöst med benet.
- Hur man skall kunna bli rånad på en busstoalett? Men du har säkert räknat ut det också i din fantasi hur man skall kunna råna någon inne på en trång busstoalett, som är ännu mindre än en flygplanstoalett, svarade jag.
Just i det ögonblicket kändes det verkligen inte som om jag ville berätta något för "hushänget" om vad som hade hänt mig på toaletten. Jag kände mig som Harry Houdini, som just hade lyckats brotta sig lös från alla kedjor som han varit fastkedjad i och med hänglås om. Känslan av att dessutom ha varit nedsänkt i vatten, på åtminstone 500 meters djup, den gick inte att komma ifrån!
En stund senare bubblade fnittret ur mig, när jag skulle berätta det här andra osannolika som hade hänt mig inom loppet av ca tre timmar. Ja, hur hamnar man ur askan i elden, eller rättare sagt "ur jordgubbsjuice, fastnaglad i en toalettvägg"?
- Men hur kunde du fastna i väggen? undrade "hushänget". Ånyo med en Richard Bucket blick.
Ja, hur kunde jag det också?
Tillslut när det lugnat ner sig lite, gick det att urskilja två separata knackanden, som var mer påträngande och påminde om någon form idogt hackarbete, som pågick någonstans långt ner i hotellet. Jag drog kudden över huvudet i hopp om att utestänga en del av oljudet. Men jag hann knappt försvinna under kudden, innan "hushänget" var på fötter och var nu ilsken som ett bi. Han drog på sig ytterrocken och försvann ut ur hotellrummet.
Jag sträckte mig efter CD-spelaren. Hakade på hörlurarna för att ta död på dunkandet och hackandet, just precis när "hushänget" återvände och talade om att det var någon vattenledning, som det hänt något med och arbetet förväntades pågå under lång tid. Därför hade han fått med sig en nyckel till ett nytt rum i andra änden av hotellet dit bankandet inte hördes. Det hade han varit och förvissat sig om.
- Menar du att vi skall packa och byta rum mitt i natten? undrade jag fylld av skepsis medan jag klippte sömndrucket med ögonen mot de starka lampljusen, som nu flödade i rummet.
Men det gick tydligen bra, att bara vira in sig i en filt och byta säng och rum. Jag garderade mig med att ta med mig CD-spelare, hörlurar och vattenflaska, förutom att jag hängde "paltslungan" över mig och filten som jag var invirad i.
Finns det något värre än ett nytt hotellrum där det luktar vidrigt instängt?
Jag slog upp fönstret på vid gavel. Så satt jag där invirad i filten och inväntade acceptabel lukt. Hur man nu tror att man skall kunna uppnå det från en innergård, som fått ett plasttak över sig och där solen gassat på hela dagen? Det bekymrade inte "hushänget", som for runt som en studsboll i sängen, svor ve och fasa över vattenledningsmarodörer, innan han plötsligt var stilla.
Den avundsvärda typen hade tvärsomnat!
Själv satt jag där och plirade, som en yrvaken uggla ut i halvmörkret och insåg att det var bara att ge upp. Det skulle inte bli någon bättre lukt i rummet. Jag tippade omkull mig i sängen och gled bort i sömnen efter en evighet, bara för att vakna en stund senare. Klockan hade nu hunnit bli 5 och den här gången var det regnet, som vräkte ner och som var orsaken till det nya uppvaknandet. Det smattrar öronbedövande av hällregn på plasttak! Där låg jag och önskade att det fanns en avstängningsknapp på hela mig. Vid 7-tiden vaknade "hushänget" till och tyckte att det var väl lika bra att vi gick tillbaka till vårt rum "eftersom vi nu ändå var vakna båda två".
"Hushänget", som har en oförskämt bara sömn, somnade naturligtvis genast om när vi kommit tillbaka till vårt eget rum och därför hörde han aldrig, att nu hade de inte längre handhackor till sin hjälp med vattenledningsarbetet. Det välbekanta borrandet gick inte att ta miste på. Jag hade precis börjat glida in i sömnen, när mobiltelefonens klocka började ringa.
Den som nu tror att det är stopp där, tror naturligtvis helt fel. Det är inte så Murphys Lag funkar!
Efter lite intag av yoghurt, frukt och macka, bestämde jag mig för att hämta lite jordgubbsjuice. Jag gick fram till buffébordet där jordgubbsjuicen stod och lyfte upp den mycket sirliga och vackra glaskannan. Precis när jag lyft upp den exploderade den i min hand! Jag gav till ett illtjut och hade därmed alla hotellgästers uppmärksamma, förvånade och totalt oförstående blickar riktade mot mig. Glaskannans överdel höll jag fortfarande i min hand, medan underdelen, dvs. glasbubblan saknades. Däremot saknades det INTE hela jordgubbar och jordgubbsjuice över hela mig och golvet.
En hel jordgubbe låg käckt placerad på min ena skotåhätta. Det droppade jordgubbsjuicen ner från min, för dagen, helt nya kornblåa blus, kjol, och strumpbeklädda ben. Servitören kom springande med tygservetter och såg ut som han ville börja torka av mig, men med hänsyn till vart jordgubbsjuicen fanns sträckte han rodnande över servetterna till mig och försvann i all hast och kom tillbaka med skurattiraljer och började torka upp jordgubbsjuicen med sällan skådad frenesi.
- Hur kunde glaskannan explodera i din hand? undrade "hushänget", med totalt obegriplig blick i ögonen.
Det blev ett mycket hastigt klädbyte, eftersom vi var på väg till bussen, som går mellan Sevilla och Malaga. Pust och stön för att ligga över "knôkfull" resväska och hoppas att dragkedjorna än en gång skulle gå att dra igen, utan att spricka.
Någonstans halvvägs till Malaga kände jag att jag behövde "pudra näsan" och släntrade iväg till toaletten på bussen. Den som besökt en dylik busstoalett, vet att rörelseutrymmet är tämligen begränsat. Just precis när jag sträckt mig efter toalettpappret insåg jag att jag fastnat med tröjärmen i en av nitarna på väggen. Det var inget vanligt "sitta fast/fastnat", utan verkligen FAST! Jag försökte lirka mig loss, inget funkade och eftersom jag lyckats fastna på baksidan av ärmen vid överarmen och inte är behäftad med ögon i nacken , eller periskåpögon insåg jag att situationen var tämligen körd.
Vad gör man då, när man inte vill riskera att förstöra sin älsklingströja och har en tämligen begränsad rörelseförmåga, eftersom ena armen/ärmen sitter tight fast i väggen?
Ringer en livlina?
Men skulle jag verkligen ringa "hushänget" och be honom komma bort till toaletten och be honom haka lös mig från väggen? Nej, det skulle verkligen inte vara någon lösning, som gick att genomföra. Det satt dessutom massor av passagerare, som skulle ha fri insyn ner och in på toaletten där jag satt och dinglade med benen på "tronen". Nu kunde det allt räcka med gratis cirkusföreställningar för idag!
Alltså återstod endast att börja åla sig ur tröjan som satt fast i väggen.
Ni kan inte ana er till hur mycket en "paltslunga" tycks kunna väga, när det plötsligt bara finns en arm att tillgå och den andra armen sitter fastsmetad i väggen. Handväskan släpper man dessutom inte ner på ett toalettgolv. Den kan sålunda inte heller gillras upp på ett handfat, som inte har så mycket ställyta att erbjuda. Den måste hänga kvar runt kroppen, under Houdinitricket med tröjan. Med en hand och den andra armen som i ett skruvstäd fast i väggen, är det en trickig historia att åstadkomma. Jag lovar!
Ålandet ur tröjan, visade sig inte vara gjord i en handvändning, eftersom det bara fanns en enda arm att tillgå och en brosch i tröjan satt fast i det underliggande blustyget. Broschlåset var till råga på allt felvänt. Tänk vad man upptäcker när man helt plötsligt inte har två armar att tillgå.
Det hela underlättades inte av att bussen nu tycktes framföras i otillgänglig skogsterräng av alla glädjeskutt och krängningar att döma.
Tillslut var jag befriad från tröjan, som jag nu var rädd skulle hamna in i något av "gôret" som jag insåg att jag var omgiven av. Vad skulle jag nu prioritera? Tröjan som hängde på väggen och riskerade att bli smetig av toalettsmuts, eller torka mig först?
Det såg rätt lustigt ut med tröjan som hängde fast i väggen och verkade vara en väggmålning!
Nu hör till saken att jag fått det vanliga åldersproblemet och behöver läsglasögon, när jag skall pillra med något där god syn behövs. Alltså var det helt nödvändigt, att pillra fram läsglasögonen som låg i "paltslungan". Ny prövning! Tillslut var dock tröja och vägg befriade från varandra och slutfinishen kunde ta sin början.
När jag rödkindad dök upp från busstoaletten såg jag hur "hushänget" satt och vred sig runt. Jag förstod att det var mig han undrade över vart jag hade tagit vägen. Han hade de senaste minuterna suttit och övervägt möjligheten av att jag kunde ha blivit rånad på toaletten. När jag dök upp satt han och övervägde om han skulle gå bort till toaletten och se om det var ok med mig, eftersom passageraren som suttit bredvid mig hade gått efter mig, när jag gått mot toaletten. Den passageraren hade å andra sidan återvänt rätt snabbt till sin plats och satt nu åter och hoppade upp och ner, nervöst med benet.
- Hur man skall kunna bli rånad på en busstoalett? Men du har säkert räknat ut det också i din fantasi hur man skall kunna råna någon inne på en trång busstoalett, som är ännu mindre än en flygplanstoalett, svarade jag.
Just i det ögonblicket kändes det verkligen inte som om jag ville berätta något för "hushänget" om vad som hade hänt mig på toaletten. Jag kände mig som Harry Houdini, som just hade lyckats brotta sig lös från alla kedjor som han varit fastkedjad i och med hänglås om. Känslan av att dessutom ha varit nedsänkt i vatten, på åtminstone 500 meters djup, den gick inte att komma ifrån!
En stund senare bubblade fnittret ur mig, när jag skulle berätta det här andra osannolika som hade hänt mig inom loppet av ca tre timmar. Ja, hur hamnar man ur askan i elden, eller rättare sagt "ur jordgubbsjuice, fastnaglad i en toalettvägg"?
- Men hur kunde du fastna i väggen? undrade "hushänget". Ånyo med en Richard Bucket blick.
Ja, hur kunde jag det också?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar