Google+ Followers

torsdag 17 februari 2011

Det påstås att vi blir mer lika varandra ju längre tid vi lever tillsammans.



- den 17 februari 2011, kl 14:39

Det är sånt som jag slås av, när jag sitter och spanar ut över uteserveringarna på torget, Plaza Mayor, som enligt turistbroschyren är 129 meter långt och 94 meter brett och som du kan ta dig in på genom nio stycken olika ingångar.

Tidens tand slår en lov, när då och nu blandas ihop. Här ägnar man sig inte längre åt offentliga avrättningar, fotbollsspel, eller tjurfäktningar. Idag används torget framförallt vid offentliga festligheter.
Naturligtvis en turistfälla, med klapprande kastanjetter, rytmiska handklapp, gitarranslag och så naturligtvis den lidande, rytmiska sången till flamencodansösens klapper med stålhätteförsedda skor & klackar och den stolta hållningen, när hon svänger runt i den frasande klänningen. Grand Finale och sedan, naturligtvis, vill de ha pengar sedan hon lyft upp den lilla fyrkantiga brädan, som hon klapprat runt på.


Men det är onekligen en underbar plats att vila trötta fötter på, äta Tapas och bara titta på dem som passerar förbi, eller sitter där utslagna på sina stolar och är en del av det stilla sammanhanget.


Mannen med de vidunderliga snorbromsarna sitter och studerar turistbroschyrer och stadskartor, medan kvinnan med nagelskulptur och en sinnrik frisyr där tiden har stannat, sitter och petar tänderna.


Min blick gör en lov över torget. Men när jag åter betraktar dem, tittar han upp och jag tänker:

- Mjae... det kanske stämmer. De är lika varandra även om det är på ett olikt sätt.

Men varför kan jag inte nöja mig vid det. Mina tankar rinner vidare och nu undrar jag istället:

- Hur länge har de där två haft de här mycket speciella utseendena/stilen?

Det känns som om de sett ut så här i en hel evighet. Hur lång är en evighet i människomått mätt? 20 år? 30 år? 40 år?

Men hur kunde de tänkas ha sett ut från första början, innan de nådde fram till "mata-duvorna-i-parken-åldern"? Vilket de nu i och för sig uppenbarligen inte ägnar sig åt. Turistbroschyrer och stadkartor vittnar om något helt annat.


Men stoppar mina tankar där? Nej, då! Ingalunda. Det är mig vi talar om.

Nästa tankesnurr:
- Varför råkar halsen alltid värst illa ut när vi åldras?
Är det verkligen så för alla som åldras? Hur är det med kvinnan då i den röda dräkten, hon som sitter snett bakom henne med den mumifierade frisyren. Hur ser "röda-dräkt-damens" man ut, när hon ser ut så här? Jag hinner fundera en liten stund, innan hennes manliga sällskap kommer gående från en av affärerna i arkaderna och visst katten är de lika varandra!

Mitt i blickpunkten sitter en ensam, ung, vacker dam, som bär ungdomens fräschör över hela sitt varande. Hon verkar helt oberörd av åldrandets och parförhållandets tankar och är djupt försjunken i sin turistbroschyr.

Jag lutar mig tillbaka i stolen, med händerna löst hängande över stolskarmarna. Blundar. Låter solen och vinden fånga mina sinnen.

1 kommentar: