- den 2 januari 2010, kl 01:41
En del praktiserar den tesen bara för att överleva.
En del för att de inser, att de måste gå vidare och möta en helt annan tillvaro. Lösa gåtor som inte låter sig lösas nyttar inget. Se bakåt i sitt liv i alltför hög grad gör att man som människa förlorar framtiden. Därför att det finns människor, som man aldrig kan förstå sig på. De ligger så långt ifrån den egna sfären som bara möjligt är.
Andra gör det, eftersom det är de som drabbat. Jag antar att någon gång i livet kommer verkligheten ikapp dem. "Förr eller senare" som det så vacker heter.
Men är det verkligen så det blir?
Det verkar inte troligt. Jag inser det när jag letar i mina inre minnen av livsöden, som jag hunnit stöta på i privat- och arbetsliv. Någonstans kan de här människorna till det yttre verkat ha ändrat sig, men så flyter något upp där man inser, att de är precis som de alltid har varit. Ibland är det så illa att de t.o.m. bortom döden fortsätter att påverka.
Sedan finns det en lycklig klick människor, som inte förstår något av dessa rader jag hittills skrivit. Därför att det är något helt främmande i deras egen tillvaro. Den här gruppen är de som fått behålla barndomens oskuldsfullhet även in i det vuxna livet. Därför att de aldrig har drabbats, eller stött på det i någon variant mer än på film. "De lyckligt lottade", kallar jag dem, åtföljt av en djup suck av viss avund.
Eller finns det verkligen en djupare mening i det som drabbar oss människor? Jag grubblar fortfarande på den frågan. Därför att om det där "om" inte hade funnits, vem hade man då istället varit?
En del dagar är jag helt övertygad om, att jag verkligen skulle ha klarat mig precis lika bra förutan. Ibland tänker jag mer rationellt, då tänker jag "om" jag nu inte hade stött på det jag stött på i mitt liv, vart hade jag då lärt mig att genomskåda de här människorna, som jag gärna hoppar över att möta.
Varför så djupa tankar så här första dagen in på det nya året?
Ja, anledningen är rätt många. Ibland stöter man på det "fula" i livet, när det bara trillar igenom alla försvarslager man har som människa. Visserligen är jag också inne i ett tarvligt avsnitt i mitt manus, så tarvlig att det nästan bär mig emot att skriva. Jag övervinner kamper mot mig själv genom att fortsätta.
Men det verkligt "fula" i livets realiteter får mig att inse, att jag själv är "i nåd". I alla fall för tillfället, "peppar, peppar, ta i trä", tänker jag och knackar i bordsskivan och sedan mig själv i huvudet för säkerhets skull och för att vara helgarderad.
Därför att jag kom körande med bilen genom det vackert vintervita, med min dotter i sätet bredvid mig. Full av liv och glädje satt hon där vid min sida och summerade vad som var nödvändigt att hon packade med sig i resväskan. I backspegeln såg jag plötsligt en polisbil dyka upp, med snurrande "saftblandare" på. En kort stund senare, stod den stilla vid en blåvit polisavspärrning. Där hade någon annans älskade dotter blivit berövad den möjligheten för alltid. Det har varit mycket död de sista dagarna i Göteborg, där unga människor berövats livet.
Senare möter jag en ung kvinna, som berättar hur hennes sambo inte längre har någon tillit till sin mor och hur det påverkar deras liv. Anledningen till det är ännu bedrövligare, därför att han har ännu inte genomskådat, att han enbart är rov för sin egen fars egensinne. Så många drabbade barn vi har i vårt samhälle, som far illa därför att föräldrar inte kan vara vuxna och bära ansvar över sina egna handlingar. Jag har med tiden förstått uttrycket "det onda arvet" fullt ut. Det förs verkligen vidare och kan förpesta flera generationer i värsta fall.
Ytterligare tidshack senare möter jag en 19 åring med ett sönderslaget kindben och ansikte. "Kanske" har ögat klarat sig, trots att det är alldeles igensvullet och han ser dubbelt. Han försöker att skämta bort det hela, men jag ser att han fått tilliten bortslagen.
Telefonen tycks vara fylld av sorgliga berättelser denna jul & nyårshelg. Ingen ringer och berättar att de mött sitt livs kärlek, eller vunnit 163 miljoner på lotto, eller stickat färdigt den där stickningen som legat där i 5 år och varit ofullbordad, eller har lyckats lösa korsordet för första gången på länge, eller vaknat till kaffe på sängen.
Borde man inte i vissa stunder i sitt liv, dra ut telefonjacket och hänga ut den mentala skylten "bortrest"?
Det är första dagen på det nya året och där står jag och tänker tankar, som jag torde vara tämligen ensam om att tänka, eller?
- Jädrans TV, tänker jag! Trettonhelgen, det är DÅ de skall sända "Ivanhoe"! Den har jag sett ända sedan barnsben, varje år. Även om själva filmen numera sedan anno dazumal är utbytt till en ny variant.
Min familj skrattar åt mig och säger:
- Skall du verkligen inte se "Ivanhoe" i år? Tänk om Ivanhoe väljer Rebecca istället för Lady Rowena, i år!?!
Medan jag lugnt förklarar, än en gång, att de få år som jag missat "Ivanhoe", som inledning av det nya året har varit verkliga skitår!
Men jag trotsar skitårs-gudarna i år. Jag vägrar att se "Ivanhoe", därför att den sänds på TV 3 där det är lika många reklamavbrottsminuter, som filmen är lång. Som om det inte redan är nog illa, att de flyttat den från sedvanliga trettonhelgen.
Därför står jag där på årets första dag, som en tjurig 5-åring med fingertopparna iskalla och näsan fylld av "takdropp". Jag ser nog ut som om jag är på väg till Blåkulla med min piassavakvast, där jag sopar bort snön så den riktigt yr om mig.
När jag sopat klart står jag där med ena foten på piassavakvasten och tänker:
- "Äh, glöm den snö som föll ifjol".
Imorgon är en ny dag, men för en del människor blir livet aldrig mer detsamma.
En del för att de inser, att de måste gå vidare och möta en helt annan tillvaro. Lösa gåtor som inte låter sig lösas nyttar inget. Se bakåt i sitt liv i alltför hög grad gör att man som människa förlorar framtiden. Därför att det finns människor, som man aldrig kan förstå sig på. De ligger så långt ifrån den egna sfären som bara möjligt är.
Andra gör det, eftersom det är de som drabbat. Jag antar att någon gång i livet kommer verkligheten ikapp dem. "Förr eller senare" som det så vacker heter.
Men är det verkligen så det blir?
Det verkar inte troligt. Jag inser det när jag letar i mina inre minnen av livsöden, som jag hunnit stöta på i privat- och arbetsliv. Någonstans kan de här människorna till det yttre verkat ha ändrat sig, men så flyter något upp där man inser, att de är precis som de alltid har varit. Ibland är det så illa att de t.o.m. bortom döden fortsätter att påverka.
Sedan finns det en lycklig klick människor, som inte förstår något av dessa rader jag hittills skrivit. Därför att det är något helt främmande i deras egen tillvaro. Den här gruppen är de som fått behålla barndomens oskuldsfullhet även in i det vuxna livet. Därför att de aldrig har drabbats, eller stött på det i någon variant mer än på film. "De lyckligt lottade", kallar jag dem, åtföljt av en djup suck av viss avund.
Eller finns det verkligen en djupare mening i det som drabbar oss människor? Jag grubblar fortfarande på den frågan. Därför att om det där "om" inte hade funnits, vem hade man då istället varit?
En del dagar är jag helt övertygad om, att jag verkligen skulle ha klarat mig precis lika bra förutan. Ibland tänker jag mer rationellt, då tänker jag "om" jag nu inte hade stött på det jag stött på i mitt liv, vart hade jag då lärt mig att genomskåda de här människorna, som jag gärna hoppar över att möta.
Varför så djupa tankar så här första dagen in på det nya året?
Ja, anledningen är rätt många. Ibland stöter man på det "fula" i livet, när det bara trillar igenom alla försvarslager man har som människa. Visserligen är jag också inne i ett tarvligt avsnitt i mitt manus, så tarvlig att det nästan bär mig emot att skriva. Jag övervinner kamper mot mig själv genom att fortsätta.
Men det verkligt "fula" i livets realiteter får mig att inse, att jag själv är "i nåd". I alla fall för tillfället, "peppar, peppar, ta i trä", tänker jag och knackar i bordsskivan och sedan mig själv i huvudet för säkerhets skull och för att vara helgarderad.
Därför att jag kom körande med bilen genom det vackert vintervita, med min dotter i sätet bredvid mig. Full av liv och glädje satt hon där vid min sida och summerade vad som var nödvändigt att hon packade med sig i resväskan. I backspegeln såg jag plötsligt en polisbil dyka upp, med snurrande "saftblandare" på. En kort stund senare, stod den stilla vid en blåvit polisavspärrning. Där hade någon annans älskade dotter blivit berövad den möjligheten för alltid. Det har varit mycket död de sista dagarna i Göteborg, där unga människor berövats livet.
Senare möter jag en ung kvinna, som berättar hur hennes sambo inte längre har någon tillit till sin mor och hur det påverkar deras liv. Anledningen till det är ännu bedrövligare, därför att han har ännu inte genomskådat, att han enbart är rov för sin egen fars egensinne. Så många drabbade barn vi har i vårt samhälle, som far illa därför att föräldrar inte kan vara vuxna och bära ansvar över sina egna handlingar. Jag har med tiden förstått uttrycket "det onda arvet" fullt ut. Det förs verkligen vidare och kan förpesta flera generationer i värsta fall.
Ytterligare tidshack senare möter jag en 19 åring med ett sönderslaget kindben och ansikte. "Kanske" har ögat klarat sig, trots att det är alldeles igensvullet och han ser dubbelt. Han försöker att skämta bort det hela, men jag ser att han fått tilliten bortslagen.
Telefonen tycks vara fylld av sorgliga berättelser denna jul & nyårshelg. Ingen ringer och berättar att de mött sitt livs kärlek, eller vunnit 163 miljoner på lotto, eller stickat färdigt den där stickningen som legat där i 5 år och varit ofullbordad, eller har lyckats lösa korsordet för första gången på länge, eller vaknat till kaffe på sängen.
Borde man inte i vissa stunder i sitt liv, dra ut telefonjacket och hänga ut den mentala skylten "bortrest"?
Det är första dagen på det nya året och där står jag och tänker tankar, som jag torde vara tämligen ensam om att tänka, eller?
- Jädrans TV, tänker jag! Trettonhelgen, det är DÅ de skall sända "Ivanhoe"! Den har jag sett ända sedan barnsben, varje år. Även om själva filmen numera sedan anno dazumal är utbytt till en ny variant.
Min familj skrattar åt mig och säger:
- Skall du verkligen inte se "Ivanhoe" i år? Tänk om Ivanhoe väljer Rebecca istället för Lady Rowena, i år!?!
Medan jag lugnt förklarar, än en gång, att de få år som jag missat "Ivanhoe", som inledning av det nya året har varit verkliga skitår!
Men jag trotsar skitårs-gudarna i år. Jag vägrar att se "Ivanhoe", därför att den sänds på TV 3 där det är lika många reklamavbrottsminuter, som filmen är lång. Som om det inte redan är nog illa, att de flyttat den från sedvanliga trettonhelgen.
Därför står jag där på årets första dag, som en tjurig 5-åring med fingertopparna iskalla och näsan fylld av "takdropp". Jag ser nog ut som om jag är på väg till Blåkulla med min piassavakvast, där jag sopar bort snön så den riktigt yr om mig.
När jag sopat klart står jag där med ena foten på piassavakvasten och tänker:
- "Äh, glöm den snö som föll ifjol".
Imorgon är en ny dag, men för en del människor blir livet aldrig mer detsamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar