Google+ Followers

söndag 28 februari 2010

Söndagsutflykt med mycket gammal god vän,

- den 28 februari 2010, kl 23:06


som knoppat av sig i hustru, för nästan ett helt vuxenliv sedan. Liksom jag också gjort. Bara inte för lika länge sedan och inte i en hustru förstås.

Vi åkte till Borås. Staden där det alltid sägs regna. Sanning att säga har jag aldrig varit i Borås, när det regnat och ändå har jag varit där ibland flera gånger varje år sedan flytten för snart 19 år sedan. Om inget annat så passerat Borås på väg någon annanstans längs "Jönköpingsvägen".

Dela de inre smultronställena har blivit något av en form av "tradition". Idag ville jag visa en del av det som finns inom mig i allra högsta grad. http://images.google.com/images?um=1&hl=sv&tbs=isch:1&q=lars+lerin&sa=N&start=0&ndsp=21

Jag känner ett släktskap med konstnären Lars Lerins sätt att blanda känslor & tankar med färgpigment. Inte helt sällan finns ett skrivet budskap i målningen. Allt flyktar utmed pappret, innan det bryts av en annan stilla tanke som bryter fram en annan bild. Precis som det sker inom oss själva. Tankar flyger fritt. Vi är sällan enbart på ett plan. Vi skiftar ständigt. Även i en pågående tanke, gör sig något annat helt plötsligt sig påmint. Det är så det är med Lars Lerins akvareller & konst. Mitt i en tanke kan man se hur han skiftar. Byter tema. Byter tanke. Inriktning. Det finns inget som blir rätt eller fel. Det finns inget rätt eller fel, när bilden är klar.

Just därför blir det som om jag läser hans tankar, som flutit förbi bland färgpigmenten. Hans bilder är inte sällan kvälls eller nattbilder.

- Han är en "fluktare", skojade min vän och "hushänget", när de stod där och betraktade en av akvarellerna, som föreställde ett hyreshus om kvällen. Ljuset i lägenheterna avslöjade vad som pågick i var och en av lägenheterna. Ungefär som att stå i mörkret och skåda in i ett upplyst akvarium. Vi damer gick i ett helt annat tempo genom utställningshallarna i mer tyst begrundan och bara ibland kom ikapp herrarna, när de hade fördjupat sig i någon diskussion.

Men jag känner igen den känslan Lars Lerin förmedlar genom akvarellpappret. Det är en stilla ton i hans akvareller. De ropar inte högljutt på uppmärksamhet. Inte sällan är det ett mörker som på intet sätt skrämmer, eller känns oroande. Jag tänker på Erik Blombergs dikt som tonsatts:

"Var inte rädd för mörkret. Ty, ljuset vilar där. Vi ser ju inga stjärnor där intet mörker är".

Natten. Den där rofyllda tiden på dygnet. Då allt är stilla. Då telefoner inte längre ringer. Då man helt plötsligt kan höra en fläkt, som funnits där på dagen, men inte kunnat tränga igenom. Då syn och hörselintrycken inte längre belastas på maxstyrka och där plötsligt en enda bils ljud, eller ett enda rop kan tränga igenom medvetandet. Om natten då egna tankar kan fortgå i tysthet på ett helt annat sätt.

Så har jag också levt i detta nattlandskap, stora delar av mitt vuxna liv. Då dagens brus har stannat av. Barnen somnat för natten och jag därefter har haft tid att avsluta vardagspysslet för att inte inkräkta på den dyrbara tiden tillsammans med dem. Sedan: med mig själv på ensamt besök i mig själv. Mitt i det pågående livet.

Men det är inte bara Lars Lerins akvareller som berört mig, hans böcker är ytterligare ett steg i det som är han. Det är där hans skira björkdungar genomgår en metamorfos och blir till en blandning av högst levande livets prosa. Jag känner igen hans tankar han klär i ord.

När han inte finns i form av ord i böcker, delar han dem med en god vän sedan många år. Det är en kvinna. Jag förstår så väl hans behov av att dela just dessa tankar, just dessa upplevelser med henne, trots att han lever tillsammans med någon annan.

Kan man verkligen göra så, kanske någon spontant tänker. Ja, det kan man. Jag vet det av egen erfarenhet. Någonstans tror jag varje människa har någon tvillingsjäl, som är ämnad att dela just de innersta tankarna, brottas med funderingarna, som inte är ämnade att belasta den man lever tillsammans med. Någonstans tror jag vi alla har en kärna som har ett helt annat behov. En helt annan närhet än till dem vi lever helt nära. Vi består av så många olika delar, olika skikt, olika plan, som människa.

Den tid vi har med våra nära och kära blir ibland alldeles för dyrbar för att vi även skall dela just detta som också är vi. Jag tror det vore helt annorlunda om vi levde avskilt tillsammans. Men just detta att det ständigt pågår ett enormt brus där vi hela tiden skall vara delaktiga. Dem vi delar liv med blir oftast ett möte mellan här och där, även om man är aldrig så bra på att finna dessa stilla stunder tillsammans där det finns riklig tid för reflektion och samtal. Jag tror att det lätt skulle kunna bli en överbelastning för den vi lever närmast, så länge vi lever i ett samhälle där yrkesliv och annat kräver sina tribut. Kanske är det därför jag intuitivt känner, att de som lever helt utanför det vanliga samhället har något som vi andra saknar.

Men riktig närhet till den vi lever tillsammans med, exkluderar inte det andra skiktet, som också är vi. Den människa vi också är, på ett helt annat plan.

Efter Lars Lerinutställningen gick vi till "Café tant Grön". Namnet är som hämtat ut en saga av Elsa Beskow, där även en flitig tant Brun tycks finnas i köket. Där fortsatte samtalen och skratten, långt ifrån allt vad alla "måste" och klockor heter.

Våra vänner vi får med oss i livet är väl värda att vårdas. De tillhör också ett helt annat plan av det som också är vi själva. Ibland är de helt nära. Ibland långt ifrån. Periodvis är det helt tyst och stilla om dem. Men ändå är de alltid där i ett sammanhang där tid och rum inte existerar. Precis som om ingen tid dessemellan har passerat.

1 kommentar:

  1. Debatten startad av Farbror Jalle
    Startad: 2010-03-01 03:21:47

    Det finns 3 kommentarer.

    Underbart Gun!
    Anmäl >Staffan (2010-03-06 19:22:48)

    Till Frazze,,
    Du har rätt!!...Staffan är som Northug...
    Han vinner i det långa loppet....
    Anmäl >Farbror Jalle..heja Norge.. (2010-03-01 03:33:50)

    Ett mycket bra inlägg. Här kommer filosofen Gun till sin rätt...

    Om någon funderar och räknar ut när jag gjort detta inlägg så kan det bero på många saker...Jag kanske har nattarbete,så jag skriver på natten...jag kanske skriver en bok i natten...jag kanske har NMTnätet att förlita mig till...med dålig eller ingen förbindelse alls på dagtid...
    Anmäl >Farbror Jalle (2010-03-01 03:21:47)

    SvaraRadera