Google+ Followers

lördag 18 september 2010

"När livet var lika enkelt

- den 18 september 2010, kl 12:24

förstora
som ett armeringsjärn"

Kapitel 2 (tidigare kapitel publicerat 4 september 2010)

En som däremot kände sig ledigt upptagen, var Dan Bakgård, statstjänsteman vid Länsstyrelsen i Bottenlänet. Samma verksamhet som Axel Oxenstierna reformerade år 1634 och inrättade. Länet kallades på Oxenstiernas tid "Hövdingadömet". Dagens länsstyrelse leds av landshövdingen, som regeringen utser. Personalen i övrigt anställs av länsstyrelsen och är alltså en statlig myndighet till skillnad från landstingen, som är en form av kommuner, sekundärkommun, med fullmäktige som väljs av invånarna.

På Oxenstiernas tid var Hövdingadömet länets högsta polismyndighet. Men hade också i uppgift att övervaka att lag och rätt skipades av domstolarna, mota oro och uppror, söka undersåtarnas bästa, samt att kontrollera fogdarna så att skatterna drevs in på rätt sätt. På den tiden hade man en yrkestitel och befogenheter, som fick nuvarande landshövdingen Bert-Ola Svensson, att sucka över nutidens titelförvanskningar.

Det där sistnämnda med befogenheterna det brydde han sig inte så mycket i att de hade upphört. Var han inte "hövding" kanske? Bert-Ola Svensson betraktade sig fortfarande som den gamla titeln varit: "Konungens befallningshavare" i detta hans "Hövdingadöme", som han styrde med hårda nypor. Undersåtarna skulle lära sig att veta hut.

Bert-Ola Svensson var verkligen mannen som trätt in med sin fulla kroppsliga pondus i sitt ämbete. Hans utstrålning hade vissa likheter med en bulldog tyckte en del. Men så fanns det den andra kategorin, som tyckte att han mer liknade en uppblåst padda och hur den liknelsen hade kommit till, berodde enbart på att i Residenset tronade en porträttbild av Bert-Ola Svensson taget av Ateljé Paddan. Därav kom det sig att en del tyckte, att han nog kanske var mer lik en upplåst padda än en bulldog. Oavsett vilket, hade Bert-Ola Svensson visat vart skåpet skulle stå. Eller rättare sagt hur borden och drickat skulle dukas upp.

Tillställningar i Residenset omgav Bert-Ola Svensson med en form av hatkärlek. Därför att en del av honom kunde aldrig få nog av att vara den högt vördade "hövdingen", men han ville å andra sidan ogärna höra talas om tidigare landshövdings glansdagar. Den som fick honom att känna ett direkt obehag var det där knapsut Ragne Massivanti. Det kunde verkligen irritera Bert-Ola Svensson varje gång någon nämnde hans föregångare Range Massivantis namn. För trots så många efterföljare var det detta knapsu, som folk mindes och talade om. "Det var tider det", sa de ofta. "Ha!" tänkte Bert-Ola Svensson, som visste att Ragne Massivanti varit en glad amatör i jämförelse med det han själv hade lyckats tillförskansa sig i förmåner. Bert-Ola Svensson, eller B O Svensson som han kallades, satt i många styrelser också, något som fick honom att känna sig fylld av den sötma, som makt ger de som är klent bemedlade under hårfästet.

Även Dan Bakgård hade snabbt insett att hans chef, landshövdingen B O Svenssons ord skulle man ta på högsta allvar och något utrymme för egna åsikter det skulle man definitivt inte framföra. Det som B O Svensson sade, var också det som gällde, kosta vad det kosta ville.

Nej, livet vid Länsstyrelsen i Bottenlänet hade inte riktigt blivit som Dan Bakgård hade tänkt sig och mycket av obehagen hade kommit sig av Lokala Kanon Aktiebolaget, som tycktes ha blivit en följetong på Dan Bakgårds skrivbord. Han var ständigt jagad av privatpersoner som skulle lägga näsan i blöt, men även press och radio jagade runt efter honom för att förhöra sig om Lokala Kanon Aktiebolagets göranden. Som om det inte kunde vara nog, landshövdingen B O Svensson satt också i Lokala Kanon Aktiebolagets styrelse och åtnjöt en hel del fördelar därav och mot sin chef har man definitivt inget att tillägga. Chefens ord är det som gäller, oavsett hur huvudlöst det än må vara, det insåg Dan Bakgård rätt snart.

Denna morgon satt Dan Bakgårds uppflugen i den vickande kontorsstolen och såg ut som ett litet vilset spädbarn, som sitter och stryker över snuttefilten. Dan Bakgård hade dock ingen snuttefilt, utan som män med skägg ofta gör, satt han och strök sig över skägget. Skägget var tämligen nyanlagt, glest och hela odlingens utseende påminde mycket om en gets. "Bäääh", hade kontorsflickorna sagt med menade blickar efter honom, när han efter en ledighet hade kommit tillbaka till arbetsplatsen iförd denna nya maskering, eller var det rent av en markering?

Men skägget hade fått Dan Bakgård att släppa de tilltagande bekymren med hårets tillbakadragande. Håret som hade fått pannan att krypa allt högre upp på hjässan. Först hade han lagt märke till de allt högre vikarna i hårfästet och nu vid fyllda dryga 40, hade han kapitulerat och bestämt sig för att anlägga ett manligt skägg, som kompensation för det tillbakadragande håret. Vid varje smekning över skägget sköt kaskader av lugn och välbehag genom Dan Bakgårds inre. Morgonens tumult med barnens frukost och påklädning kändes i denna stund avlägset. Det var nu lugnt och stilla, så när som på ljuden från kontorsstolen som han vickade fram och tillbaka, medan den tomma blicken var fästad i horisonten.

Även om han sannerligen hade haft ett betydligt lättare liv, innan han steg in som ansiktet utåt i bl.a. miljöfrågeställningar, för att inte tala om familjefar med två barn, hade livet liksom gått in i ett helt annat skeende, där det många gånger var svårt att hålla alla bollarna i luften. Det innebar också att omgivningen lade märke till om han var mentalt närvarande. Inte något som direkt bekymrade Dan Bakgård denna stund.

Han reste sig plötsligt och gick en sväng ut till kafferummet och rynkade på näsan över att ingen ännu hade satt på kaffebryggaren. Över sin döda kropp var det en syssla, som han tänkte ägna sig åt. Det räckte med att han på hemmaplan fick passa barn, som skulle skjutsas hit och dit och ständigt agera städtant. Han öppnade därför istället kylskåpsdörren och kikade in. Fanns det inte något som man kunde stoppa tänderna i, tänkte han. På kylskåpshyllorna låg matpaketen som damerna släpade med sig som lunch. Han studerade dem ingående för att notera, att de var mycket bristfälliga luncher de skulle inta. Så feta som de hade blivit var det nog ett gott val, tänkte Dan Bakgård förnöjt. Han gick fram till brödburken och fann några kvarglömda kakor från gårdagens eftermiddagsfika. Han snappade åt sig hela högen och återvände till sitt rum med kakor och ett glas vatten i brist på kaffet.

Sedan han tuggat i sig kakhögen, upptäckte han att det fallit en hel hög med kaksmulor på pappershögen, som låg framför honom på skrivbordet. Nu drog en mörk sky över hans blick. Pappershögen handlade om Lokala Kanon Aktiebolaget. Det hade börjat bli trixigt att ta sig förbi motfrågor som ständigt ställdes och sanning att säga hade Lokala Kanon Aktiebolaget börjat bli allt svårare att försvara, även om landshövdingen B O Svensson krävde det av Dan Bakgård.

Det hade varit betydligt enklare med Lokala Kanon Aktiebolaget förr i tiden, innan deras stora experimentlusta hade urartat och verksamheten hade krävt att alltfler kvarter utrymdes och revs. Efter "den stora smällen", som hade fått till följd att en stor öppen krater hade öppnat sig i dagen och delat det lilla samhället, Sprängkullen mitt itu hade samhället i allt snabbare takt förfallit. Puts på husen hade ramlat ner och man kunde på byggnaderna märka längsgående sprickor som löpte kors och tvärs. Men det bekymrade inte Lokala Kanon Aktiebolaget. De ansåg sig vara utan skuld till det, liksom alla andra skador som brukade dyka upp strax efter nya skakande salvor, eller regelrätta skalv eftersom man minerat underjorden för att kunna gräva nya stora förvaringsutrymmen för den specialkonstruerade dynamiten som de framställde.

När man stod på berget, Pluska, på andra sidan den djupa dalgången med Sprängkullens tvillingsamhälle Dyträsk mittemellan, då kunde man snart inse att Sprängkullen förtvivlat hängde kvar efter bergskammen och skulle inom kort förlora striden mot Lokala Kanon Aktiebolagets utbredning. De otaliga provsprängningarna med den patenterade specialdynamiten, som nu var en av de ledande produkterna ute på marknaden, hade också gjort att miljöpåverkan hade urartat och där sprängolje- och nitroglycerinberedning lämnade ifrån sig betydande miljöpåverkan. Det som förbryllade vetenskapsmännen var att även stora halter av fluor förutom mycket svart stoff lade sig som en hinna över hela omnejden, inte bara i Sprängkullen. Dan Bakgård och Lokala Kanon Aktiebolaget, som dessutom i Miljödomstolen hade vägrat att sådant skulle få ske, tackade gudarna för att inte Miljödomstolen hade beordrat en allmän och noggrann hälsoundersökning av befolkningen, med provtagning av olika giftansamlingar, liksom anledning till mortaliteten.

Lokala Kanon Aktiebolaget hade sålunda sprängt enorma förvaringsutrymmen under jord. Förvaring sköttes i stora underjordiska vattenbassänger, liksom tillverkningen av säkerhetsskäl numera helt och hållet pågick under jord. Det som blev förödande för företaget var de snedsmällar som allt oftare inträffade och Sprängkullsborna började inse att hela markytan höll på att ge vika. Bolaget besatt trots allt inga större geologiska kunskaper om när ett berg blir utmattat, men hävdade hela tiden när de blev ifrågasatta "att nu har vi lärt oss", "snart vet vi mer", "vi vet precis vad vi sysslar med". Lokala Kanon Aktiebolaget betygande om att de hade bara högst marginell inverkan på själva berggrunden, tilläts därför att både kontrollera sig själva och ingen oberoende insyn i verksamheten stipulerades. I de få fall där det fanns en sådan inblandning ingick den i Lokala Kanon Aktiebolagets inhyrda entreprenörer. Det fanns sålunda inget att frukta för bolaget.

Den specialpatenterade dynamiten innebar stora möjligheter, att transportera explosiva ämnen med hög säkerhet och sålde numera som smör i solsken, även till den nog så solrika arabvärlden. Efterfrågan var med andra ord större än tillgången. Det innebar också att man till varje pris och utan någon hänsyn till omgivningen lade sitt krut, bokstavligen och bildligen på att leverera. Så blev också hela Sprängkullen, som en enda skälvande gelépudding där folket bodde ovanpå.

Trots att nitroglycerin, som är den verksamma delen i dynamit, är mycket stötkänsligt, gör den så kallade flegmatiseringen att dynamiten inte detonerar trots ganska hårda törnar. Undantag är förstås om dynamiten är frusen, vilket lätt kan hända i ett klimat där - 30grader inte var något anmärkningsvärt. Då kunde det hända att den detonerade när den utsattes för stötar. Effekterna lät inte heller vänta på sig och många var de arbetare, som man under bolagets historia hade fått samla ihop i form av små rester, som man möjligen kunde återfinna.

Vid provsprängningsarbeten i kallt väder måste därför dynamiten hållas uppvärmd, till exempel genom att förvaras i varmt vatten. Härvid är att märka, att ren nitroglycerin övergår i fast form redan vid +13 °C. Dynamit klarar sig något längre, när temperaturen sjunker, men redan vid några plusgrader blir dynamit stötkänslig. Många var de sprängolyckor som hade berott på att man inte insett riskerna även vid plusgrader. En karakteristisk egenskap hos denna specialpatenterade dynamiten var att den "boxades kortvarigt", till skillnad från en del andra sprängmedel, som "brottades uthålligt". Lokala Kanon Aktiebolaget hade febrilt arbetat med möjligheterna att få fram ett röksvagt krut och hade härvidlag gjort värdefulla rön som resulterat i även ballistitpatent. Det var detta som hade intresserat Asien och arabvärlden. Därför att när traditionellt svartkrut användes för att driva projektiler i olika skjutvapen blev det ett avsevärt rökmoln, som skymde sikten för kanonservicen och avslöjade för fienden varifrån elden utgick.

Som man nog kan förstå hade det skjutits hejvilt i provsprängningssyfte i det numera väl omskakade idylliska samhället, Sprängkullen. Det var inte bara samhället och byggnader som var rejält omskakat och uppvisade skador på finishen, det gjorde de tidvis glosögda människorna, som inte hade någon större ihållande nattsömn p.g.a. de talrika sprängningarna och efterskalven i urberget.

Dan Bakgård satt nu och trummade med ena pekfingret på pappershögen och tänkte tillbaka i slutet av 80-talet. Det hade varit mycket enklare att hantera saken då.

Till bara för ett par år sedan hade det pågått mätningar av det mer märkliga slaget av Lokala Kanon Aktiebolaget. Mätningar som visade stora rörelser i berget.

Mätresultaten var dock fullständigt barocka. T.ex. hade Plingvallsgatan i Sprängkullen, utanför gamle banktjänstemannen Eva Halonens hus stigit med flera centimeter, fastän gatan i själva verket hade sjunkit med flera centimeter. Bilarna kunde inte längre ta sig in på Eva Halonens garageuppfart, utan att fastna med bakändan. Groparna som hade bildats på Eva Halonens tomt pga. undermineringen fick till följd att hon slagit en sådan allvarlig frivolt och skadat sig, att hon hade aldrig mer kunnat bo i det egna hemmet. Det avrådde läkaren bestämt ifrån. Hon fick därför tillbringa resten av sina dagar på kommunens olika ålderdomshem, fastän hon fortfarande ägde ett hem som hon pga. Lokala Kanon Aktiebolaget inte längre kunde bo i.

Det blev några ångestfyllda år av Eva Halonens sista år i detta jordeliv och tillslut gav hennes hjärta upp, om det var p.g.a. all stress, eller om naturen bara haft sin gång är det ingen som vet. Det blev inte heller billigt för henne under de här åren, eftersom hon hade både hyra på ålderdomshemmet och kostnader för huset inkl. de tillkomna sjukvårdskostnaderna, som hade sin grund i Lokala Kanon Aktiebolagets underminering av marken. Men Lokala Kanon Aktiebolagets samhällsomvandlare, Valdemar Tykström, han undrade bara vad gamla Eva skulle göra med så mycket pengar, en liten lagom spottstyver för huset var väl mer rimligt och så hade saken varit ur världen.

Vad var det nu då som var så märkligt med dessa mätningar då. Jo mätredskapen var helt sonika armeringsjärn nedstuckna i marken till en meters djup. Det fanns överallt i Sprängkullen. Vid tjäle och tjällossning åkte armeringsjärnen upp och ner. Givetvis blev de också utsatta för påverkan av t.ex. traktorer, gräsklippare etc. Tillslut så fick några herrar i Sprängkullen nog och förde en kampanj mot dessa totalt ovetenskapliga mätningar och Dan Bakgård blev tvungen, trots B O Svenssons ilskna bulldogsmin, att fatta ett beslut om att dessa skenmätningar måste trots allt upphöra.

Sanning att säga var nog inte nuvarande mätningar heller utan anmärkning och nu skruvade sig Dan Bakgård vid blotta tanken på hur Lokala Kanon Aktiebolaget åter sagt sig veta vad de gjorde, när de placerade ut en massa runda cementrör, liknande de som används vid stora avloppshål. En objektiv person måste trots allt vara mycket kritiskt på de nya mätningarna, hur plintarna är utplacerade etc.

Lokala Kanon Aktiebolaget gjorde en "nollmätning" hösten 2009 för att ha som utgångspunkt. "Nollmätning" var i det här fallet en ganska rolig benämning med tanke på hur många årtionden, som bergrörelserna hade pågått vid Lokala Kanon Aktiebolagets provsprängningar och utgrävningar av kolossalstora hålrum i underjorden.

Dan Bakgård suckade djupt vid tanken på att nu var den "nollmätningen" ett minne blott. Därför att i våras upptäcktes, att man måste höja upp GPS-sändaren på varenda plint för att få kontakt med satelliten. Alltså fick alla plintar en förhöjning.

Det hela hade fått starta med en ny "nollmätning" på senvåren/försommaren 2010. Sedan skulle det ta ett år innan Lokala Kanon Aktiebolaget skulle få fram om marken rört sig vid respektive mätplint och ännu fler år innan man kan se några större rörelser. Allt under förutsättning att det inte hände katastrofala förändringar dessförinnan förstås.

Dan Bakgård fick en rynka mellan ögonen, när han tänkte på att Lokala Kanon Aktiebolaget själva haft tekniken färdigutvecklad och på plats i Tirtuna sedan flera åt tillbaka. Dan Bakgård bävade för den dagen då någon nyfiken näsa skulle ställa sig frågan, att det borde Lokala Kanon Aktiebolaget från början av installationen ha vetat hur högt GPS-sändarna skulle ha varit installerade för att få bra satellitkontakt. Eller ännu värre kräva att ett oberoende organ skulle utföra och analysera mätningarna. För att inte tala om allt annat som nu var på tapeten med dammstoff, giftutsläpp, markdeformationer och gudarna vet allt.

Nu kunde inte ens intensiva skäggstrykningar lugna den oro Dan Bakgård kände komma krypande igen. Han hade den sista tiden känt sig så pressad, att han i möjligaste mån försökte undvika att svara på, eller synas så fort det handlade om Lokala Kanon Aktiebolaget. Det var onekligen en smått pressande situation, därför att det var mycket som inte gick att bara bortförklara längre. En sådan sak var att Lokala Kanon Aktiebolaget vägrade att lämna in deformationsprognoser till Miljödomstolen. Dessa skulle ha varit inlämnade sista december 2009 och nu ville man för sitt liv inte lämna in några uppgifter förrän om fyra år dvs. den sista december 2013.

Dan Bakgård halvlåg nu över den sista bedrövliga traven handlingar, som inkommit i ärendet. Det skulle bli ett hästjobb att sammanställa den inlagan och hur skulle han nu formulera det hela för att balansera rätt på knivseggen? Han riskerade nu att själv framstå, som ett glappande ooljat vindfölje och kunde för sitt inre se B O Svenssons bulldogsliknande ansikte, som sakta ändrade färg från kritvitt till högrött.

Det var en färgskaleändring som inte var i Dan Bakgårds smak. Den gjorde honom helt enkelt nervös.

1 kommentar:

  1. LK ger sin styrelseledamot Länsstyrelsens chef landshövdingen mycket pengar, ifjol 160000 kr. På 10 år blir det 1,6 miljoner. Varför han låter LK Mbgt t ex skicka ut pelletverkens rökgaser orenade o då det kommer till kritan i gränslösa mängder fattar nog t o m Nyström, som rår för att Kommunen inte gör sin plikt o mäter luftkvalitet. Barnen i Kos utsätts för ett myller av olika slags skadliga luftföroreningar. Därför fokuseras det bara på dammpartiklar typ i Kurirenintervjun där tillsynsmyndighetens Bakgård, vars chef är landshövdingen, yttrade sig genomskinligt om luften vid kulleskolan.
    Anmäl >Skulle knappast gå för sig i civiliserade länder att högsta chefen för en myndighet som har att idka tillsyn över ett bolags miljöfarliga verksamhet får ingå som avlönad ledamot i det bolagets styrelse. (2010-09-19 10:16:49)

    Jag hoppas innerligen att du Gun som VET det allra mesta om det som har hänt i Malmberget, politiskt/LKAB samt cirkusen med Miljödomstolen och Länsstyrelsen skriver en HEL bok i ämnet som faktiskt belyser hur korrupt och illa hela Sveriges rike och dess lagar fungerar i praktiken. Vi lever i ett förljuget land som bara kan prestera ett "vackert" ansikte utåt. Men den verkliga funktionen på landet och lagarna är rent skrämmande.
    Anmäl >Vem om inte Gun skall skriva en bok om Malmberget (2010-09-18 15:31:24)

    SvaraRadera