fredag 8 oktober 2010

Men vad händer nu då?

- den 8 oktober 2010, kl 12:46

förstora
Ibland vet jag verkligen inte riktigt vad som är på gång.

Men det känns onekligen lite märkligt, när någon sitter och äter medhavd picknick för att i nästa stund slänga sig ner på backen i något, som inte riktigt går att avgöra vad det egentligen är fråga om. Regelrätt gympaövning, eller någon form av bönestund?

Efter uträttat värv, är det åter posto på bänken och tuggandet fortsätter som inget hänt dessemellan.

Jag sitter kvar och 25-öringen cirkulerar runt i mitt huvudet helt planlöst. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad det egentligen var, som utspelade sig mitt framför mina ögon.

Det skulle kännas väldigt ofint, att gå fram och fråga vad som var anledningen till detta synnerligen plötsliga infall.

Eller var det rent av ett anfall av motion, eller andlig rörelse...

Medan jag betraktar mannen, vet jag i alla fall, att nu gäller det verkligen att ta sig upp på banan igen. På något sätt känns det som om jag nästan inte vet för vilken gång i ordningen, jag försöker att kämpa mig tillbaka. Kryckorna lämnar jag numera för det mesta i bilen. Men funderar på om jag måste släpa med dem till Prag, eller om jag skall lyckas klara mig helt utan dem. Det kommer att bli mycket gå och paus, gå och paus, gå och paus... Mycket jag vill att vi skall se och besöka: Kotná Hora, Theresienstadt och naturligtvis alla vackra ställen i Prag.

Det är inte längre så varmt i Prag, tänker jag, där jag sitter på parkbänken och ser hur mannen tuggar vidare och tar en klunk ur tetran. Är det inte en vinbag han har? Vad packar jag med mig... Vinterkappa?

Jag inser att jag kommer nog att stå på samma torg som Lars Ohlys kompis, som var med i befrielsen av Prag 1989 och som skickade glädje-sms till Lars Ohly. Kruxet var bara att det första sms:et som skickades var 1992. Nåja, jag är van. Jag har lyssnat till mycket som inte går ihop. Innan vi åker till Prag kommer jag åter att mötas av en sån personen, igen. Nog kan man bli trött för mindre.

Själv tänker jag nog mer på Prag-våren 1968. Den tillhörde på något sätt min tonårstid, då mycket av det som är jag tog form. I januari 1969 satte studenten Jan Palach eld på sig själv på Wenzelpalatsen i Prag, för att protestera mot de förnyade inskränkningarna i yttrandefriheten. En månad senare, den 25 februari 1969, brände sig även studenten Jan Zajic till döds på samma plats och jag tog bokstavligen deras namn till mitt hjärta.

När vi fick vår äldste son, ville min svärfar att han skulle bära tilltalsnamnet Jan. Länge tvekade jag, kunde man döpa ett barn till det som mitt hjärta hade gömt av livets tragedier. Det hann komma hot ifrån Pastorsexpeditionen om att gossebarnet måste få ett namn, i annat fall skulle rättsliga åtgärder vidtas. Jag minns den dagen jag såg på min lille son och tänkte:

"heter du verkligen Jan?"

Men turerna kring årets valdebatt fick mig att slutligen inse, att han fick rätt namn av sin farfar. Därför att äger vi inte yttrandefriheten äger vi ingenting.

Jag sitter på en bänk och undrar varför parkbänkar och livet ibland är så ogästvänligt. Det gör verkligen så in i bombens ont överallt. Ändå var det ett helt företag att bara ta sig till parkbänken. Det blir så himla svullet överallt där det är skadat. Det som svullnar gör mig bekymrad, det är inget gott tecken. Det betyder att cirkulationen, kanske t.o.m. hjärtat, inte är i toppskick. Men kan jag fordra det? Efter denna sommarens totala djupdykning i droppflaskor och evighetsföljetong på sjukhus?

Vart tog denna sommar egentligen vägen? Jag som hade så mycket jag ville göra. Sommaren måste ha slagit tvärnit den 23 juni och ännu har jag inte förstått vad som hänt dessemellan. Någonstans på vägen tappade jag bort mig själv.

Borttappad och nu återfunnen.

När skall det borttappade Sverige åter bli ett land där yttrandefrihet råder?

Vår egen kung, H M Konung Carl XVI Gustaf, utmärkte sig åter genom mycket kloka ord (citatet är hämtat från Sveriges Kungahus´ hemsida, där hela talet återfinns):

- En god samhällsgemenskap bygger på ömsesidig respekt och på fritt meningsutbyte. Den förutsätter tolerans mot oliktänkande och trygghet till liv och egendom.

Jag undrar, där jag sitter på den ogästvänliga parkbänken, vad det är för typ av "människokärlek", som predikas från predikstolen. Därför att därifrån kastas stora stenbumlingar ut över oliktänkande.

Detta styrker mig ännu mer i min tro: att inte alls tro på någon religion.

Värnar vi inte den fria yttrandefriheten, har vi hamnat mycket djupt och olyckligt fel.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar