Google+ Followers

torsdag 7 oktober 2010

Katten Morris, kungen av Sprängkullen.

- den 7 oktober 2010, kl 13:08

förstora
Kapitel 3 (tidigare kapitel publicerade 4.9.2010 och 18.9.2010)

Nervösa, djur fanns det en hel del av i Sprängkullen. Speciellt bland hundar, som är flockdjur. Men även en del nervösa burfåglar, som flaxade omkring som kamikazepiloter i sina burar. Djur har ju som bekant lite annan varseblivning än vi människor har. Men redan där blir det skillnad.

Nervös var nog däremot inte det rätta ordet för de människor, som drabbats av Lokala Kanon Aktiebolagets framfart. Även om rasen Homo Sapiens, med underarten Homo Sapiens Sapiens var i största antal, tycktes det dock ha dröjt sig kvar en och annan Neandertalare och Homo floresiensis bland Gladköping kommuns innevånare. Men på det stora hela verkade det mer handla om ren och skär oro och förlorad framtidstro. Speciellt de dagar när det aldrig tycktes vilja sluta att skaka. Ringa till Lokala Kanon Aktiebolagets växel, som inte visste något, eller tala med någon tjänsteman på bolaget, som skrattade ut en, det var inte längre något alternativ. Ovissheten inför framtiden och hur livssituationen skulle te sig, fortsatte därför att mala på.

Många hann inte ens packa upp innan det var dags att flytta igen till nästa nödbostad. Det hindrade inte att kommunalrådet Roland Byström, Sten Sture Dyström och Gustaf Gustafsson fortsatte att föra hemliga möten med Lokala Kanon Aktiebolaget bakom allas ryggar. Vad som förhandlarna tycktes ha för yrkeskunskaper i ämnet var dock höljt i en mycket tät Lützendimma.

Ty, sådan är nu en gång för alla maktens korridorer, när man fått halka omkring lite för länge i landet Demokrati. Det var dock dubbelt säkrat, eftersom kommunens revisorer hade "året-runt-stängt" och skulle förmodligen inte återkomma de närmsta 20 åren, för att följa upp hur den kommunala verksamheten sköttes och vart befogenhetsgränserna gick.

Frågeställningarna hopade sig istället för den enskilde. Man satt fast i en limbo, mellantillstånd mellan himmel och helvete. Bar det upp eller ned? Måste man överge sitt boende? Hur länge skulle man kunna bo kvar? Vad skulle hända? Vart skulle man bo i denna bostadsbristens kommun, om "Gökungen" puffade en ur det egna boet? Vem skulle betala för det man inte längre ansåg sig kunna bo kvar i? Vart fanns det någon framtid i så fall? Hur skulle ekonomin förändras? Var det ens lönt att måla om, tapetsera eller byta ut några vitvaror, skulle dylika kostnader bara adderas till slutskulden/ förlusten? Hur skadligt var detta för hälsan, eftersom de flesta hus hade uppvisat enorma förhöjda värden på radon, som vida överskred EU:s gränsvärden. Men också synliga skador som tydde på markrörelserna.

Nej, känslan av att inte veta om man skall gå två steg framåt i livet, eller bara stå still och avvakta, kunde stundvis vara nog så förödande för tillvaron. Många var de äktenskap och förhållanden, som dukade under, eller höll på att duka under pga. dessa yttre påfrestningar. Detta var en ovisshet som levde inom många.

För den insiktsfulle blev det inte till det bättre att t.ex. bo i den östra och avskurna delen av Sprängkullen där rände Lokala Kanon Aktiebolagets samhällsomvandlare, Valdemar Tykström, runt bland husen som ett irrbloss och talade om att de skulle bli kvar instängslade av bolagets stängsel i minst 20, 30, 40 år till. Buden var aldrig desamma, så det var ingen som klart visste vad det var som gällde och nya ansökningar om brytningar av nya underjordiska hålor fanns ständigt på gång. Sammantaget med problematiken om husen skulle klara de våldsamma påfrestningarna, eftersom marken uppenbarligen inte gjorde det, minskade inte problemställningarna och ovissheten hos de drabbade i hela Sprängkullen. Många undrade:

- Om det redan var så här nu, hur skulle det då vara om 20 år? Fanns verkligen 20 år inristade på denna karta av öar med bitvis fast mark under fotsulor och husgrunder?

Men det var inget som bekymrade Lokala Kanon Aktiebolaget. Här skulle tillverkas den specialpatenterade dynamiten. Den var nu så eftertraktad och efterfrågad ute i vida världen, att t.o.m. miljöministern Calle Andreasson och den hurtfriska urskogsjäntan tillika näringsministern Elisabeth Olsson klämkäckt kom tillresta till Bottenlänet, med vardera knippe välsköljda morötter och berömde "stadsomvandlingen", som Lokala Kanon Aktiebolaget stod för.

De båda ministrarnas åsikter var, att de mindre hjärnbemedlade medborgarna i Bottenlänet inte behövde, eller krävde mer. Ministrarna hade ju sett filmen "Jägarna" och visste hur mentaliteten var i Bottenlänet och nu skulle det dessutom bli en efterföljare, som bekräftade hela läget ännu mer. Ingen rök utan eld, resonerade man i de få fall som frågeställningen överhuvudtaget dök upp, i kammarens avfolkade population av riksdagsmän. Kammaren hade ungefär samma närvaro, som i vilken avfolkningsbygd, som helst i Bottenlänet. Landshövdingen B-O Svensson, regeringens förlängda arm, som för övrigt satt i Lokala Kanon Aktiebolagets styrelse och hela bolagets övriga styrelse, de gick i god för att bolaget var både välskött och hänsynstagande. Oh, ja och samtliga kunde svära på sina döda svärmors gravar, att så var det. Oavsett om de sistnämnda var stendöda, levande, eller bara råkade vara tyst som omväxling pga. en kraftig halskatarr.

- Ge folket vad det behöver, var miljöministern Calle Andreassons devis. Han ägnade sig hellre helhjärtat åt god miljö i den kungliga hufvudstadens Prideparader, än tröttsamma miljöproblem i en avkrok, som övriga landet dessutom aldrig hört talas om. Han ansåg att avkroksborna med en knippe blandade och väl tillrättalagda morötter skulle få både miljö och fantasi väl tillgodosedda. Han visste så väl vad en knippe morötter, sköljda, eller osköljda kunde användas till i en Prideparad! Livet hade onekligen blivit en fest för Calle Andreassons uppvaknande ur den antroposofiska världen. Ty, det som miljö betyder för en. Betyder något helt annat för någon annan.

Näringsministern Elisabeth Olsson, som inneliggande år själv kunde lägga till titeln författare i sitt CV, hade skrivit den något förbryllande självbiografiska boken "Visdomständer från Friherrinnor". I boken beskrev hon de tandproblem och vikten av god och näringsrik kost, som format hennes värderingar och politiska övertygelser, så sant som hon var näringsminister. Som sagt var även ordet "näring" kan ha olika betydelser. Boken refererade till ett antal närstående, starka fotriktiga kvinnor i släkten, som lämnat djupa fotavtryck under uppväxten och bidragit till hennes engagemang för den svenska tandvården.

Mao näringskedjan, det var ju därför hon blivit utsedd till näringsminister, att bevaka god tillgång på näring i partiledarsammankomsterna i hennes hem på vischan. För den observante kunde noteras, att boken även publicerades som talbok i ett program för Ipone. Denna valrörelse hade varit den första, där den tekniska utvecklingen och den allmänna dekadensen i landet hade tydliggjorts på ett för en utomstående betraktares ögon, som något helt häpnadsväckande. I synnerhet för ett land som betraktades som ett I-land och hade klarat sig genom lågkonjunkturen, som slagit hårt i alla de andra medlemsländerna.

Baltikum hade dessutom banksystemet gjort sitt för och numera var dessa länder mycket riktigt konkursmässiga. Det hindrade dock inte landets utrikesminister, Valle Vilt, att resa obehindrat fram och tillbaka, som om det regnade och det egna landet inte hade alls något med saken att göra. Men likafullt hade det blivit helt uppenbart för betraktarna, att detta var inget annat än ännu en till bananrepublik! Något omval hade det inte varit fråga om, trots ett otal oegentligheter, som hade förekommit i valet. Man knep helt enkelt ihop ögonen och visade öppet hur mobbing, tog udden av varje inre problem, som landet samlat på sig under en lång tid av år.

Det var bara den gamle monarken, som själv visste hur det kändes, att vara fråntagen samtliga rättigheter ifråga om privat tyckande av den demokratiska såssialdemokratin. Han insåg vad det hela handlade om, när mobben drog igång mot rikets oliktänkande. Han manade därför vid riksmötets högtidliga öppnande: till ömsesidig respekt, fritt meningsutbyte som förutsätter tolerans mot oliktänkande. Trygghet till liv och egendom. Men van att placera honom ut i kylan, som mindre vetande, hade nog hela plenisalens deltagare redan slagit dövörat till, när han äntrade talarstolen och tog till orda.

Men vad är man väl inte villig att göra, för några vackra miljarder av tillskott, till den utgiftstyngda statliga kassan. En riktigt bra kassako hade onekligen Lokala Kanon Aktiebolaget blivit för statsapparaten. Det insåg de båda ministrarna och det man inte ser. Det finns som bekant inte heller.

I deras värld existerade inte heller sådana som äkta paret Morgan och Sofia Karlsson, som var bosatta i den östra och avskurna delen av Sprängkullen. Östra delen som hängde fasligt nära, eller kanske rent av hängde ihop med en större underminering där kratern var en del av alla händelseförloppen.

Det hände inte helt sällan, att populationen i Sprängkullen helt plötsligt fick bege sig till ett annat tillfälligt boende, eftersom en hel del fastighetsägare hade blivit avlurade sina fastigheter av Lokala Kanon Aktiebolagets skickliga "samhällsomvandlare", Valdemar Tykström. Han påstod bara att fastigheterna i själva verket var totalt värdelösa bla bla bla.. Signatur på kontraktet och sedan kunde Valdemar Tykström irra vidare på sina irrfärder i Sprängkullen.

Var det något som var säkert, så var det att allt var osäkert. Vägar och boenden kunde helt plötsligt visa sig nödvändiga att utrymma så snabbt som möjligt och även med kort varsel allt oftare. Lite amerikansk film över det hela: "Run Forrest Run!"

Så var det inte för Morgan och Sofia Karlsson, de ägde vad de ägde och tänkte inte bli avlurade något. Morgan och Sofia Karlsson bodde inte ensamma i det stora huset med den vackra trädgården. Där bodde också en verklig livsnjutare till katt, som hette Morris. De tre: Morgan, Sofia och Morris, de kunde egentligen ha levt i en fullkomlig Bullerbybarnsidyll. Ålderns skymning hade man visserligen börjat förstå var sakta men säkert i annalkande i framtiden. Men gott att leva hade det trots allt varit, om det nu inte hade varit för Lokala Kanon Aktiebolaget, som började göra sig oroväckande påmint på alla möjliga tänkbara sätt.

Denna sommarkväll, satt nu alltså Morris husse, däckad framför TV:n i sin slitna älsklingsfåtölj. Morgan Karlsson var lika avslappnad som en utfluten, smörklick i solsken, där hans trötta ögon såg TV:ns bilder som flimrade förbi. Morgan Karlsson ögonlock hängde alltmer tunga, efter en hel dags grävande ute i trädgården. Han hörde på avstånd sin hustrus andhämtningar och stön.

Sofia stod på alla fyra och knäskurade trapphuset med gammaldags såpvatten och rotborste. Allt för den goda doftens skull. Bortglömt var nu förtreten över att åter ha skänkt ny matjord till Lokala Kanon Aktiebolaget. Matjorden hade en tendens att försvinna rakt ner i de underjordiska håligheter, som ständigt uppstod pga. att grundvattnet och jorden spolades bort i de ständigt nya sjukgropar, som uppenbarade sig även i denna trädgård. Liksom i alla andra trädgårdar och vägar, som hade påverkats av Lokala Kanon Aktiebolagets brytning av de stora underjordiska provsprängnings- och förvaringsutrymmen, med de stora vattenbassängerna, djupt nere under markytan.

Villaträdgården var prunkade vacker och stor, som alla gamla villaträdgårdar nu en gång varit på den tiden, när hus byggdes med snickarglädje, omsorg och på ett rekorderligt sätt. De här stora husen i två plan med källare, var ämnade att hålla i fler hundra år. Men nu hade även takplåten, till plåtslagarens stora förvåning, vridit sig som en korkskruv och skorstenen hade uppenbara sprickor. Men en dag som denna var utsikten ifrån hus och trädgård bedårande, där de klamrade sig fast i den av Lokala Kanon Aktiebolaget alltmer anfrätta bergsryggen. I fjärran bortom den djupa dalgången såg man berget, Pluska, ­­­­­där årets första solstrålar brukade färga hela himmelen röd. Berget Pluska var det första Sprängkullsborna brukade skåda bort emot, när de vaknade och det sista de såg innan de gick till nattro. Det väder man kunde skönja de tidiga morgontimmarna kring Pluskas toppar, var det som skulle flyta in ett par timmar senare över Sprängkullen. En säker variant av SMHI.

Så var det detta med kapitlet nattsömn. Sova förrän den sista nattliga provsprängningen hade ägt rum, var ingen idé att satsa på. Om man nu inte ville riskera att vakna med en puls rusande fram och en andhämtning, som talade om att det genetiska inprogrammerade larmet, om att fly vid fara, fortfarande fanns ingrodda i generna. Det betydde att några 8 timmars välgörande sömn blev det aldrig fråga om för dem vars tillvaro berördes av bolagets nattliga provsprängningar och även av de skalv som de stora håligheterna under mark hade börjat förorsaka i eskalerande former och styrka. Men den sista veckan hade det varit osedvanligt lugnt.

De hade verkligen njutit av denna underbara soliga dag ute i trädgården. I trädgården hade katten Morris också rört sig. Men gräva var det då rakt inte fråga om för Morris del. Sådant var idel hundgöra, tänkte Morris och höjde nosen ytterligare i sniffläge. Husfolket däremot stod med huvudena mestadels nedåt i trädgården, medan Morris gick sin sedvanliga promenad runt sitt revir och betraktade sin husses och mattes göromål.

Tänk vad människorna kunde krångla till det, tänkte Morris. Kissade i ärtlandet, fortsatte promenerandet och med jämna mellanrum, satt han bara och betraktade naturen. Han satt och såg hur ett grässtrå vajade i vinden, fram och tillbaka, medan hans lilla vackra katthuvud understundom följde med i gungandet, i något som kunde liknas vid någon form av förvåning. Morris gick också en tur till syrenen, där han brukade gnaga och bli lite smått berusad av saven. Syrenen tjänstgjorde även som hans egen tandborste. Morris visste mycket om frihet till skillnad från sitt husfolk, som blivit alltmer bakbundna av Lokala Kanon Aktiebolagets härjningar.

Katten Morris, som hade ett sjätte sinne och visste att en katt bara har nio liv tillgodo, hade denna kväll redan tagit betäckning i sin högt älskade ölback, Norrlands Guld 3,5, som stod placerad på fönsterbrädan i köket, tillsammans med hans älsklingsleksak.

PANG!

Hela huset skakade till. Det knakade betänkligt i takstolarna och smällen fick hela Morgan Karlssons hjärta, att pumpa på med ett skenande som kändes ända upp i halsmandlarna. Sofia som ännu hade legat på knä och skurat trapphuset, drabbades av samma reaktion, trots att detta numera borde vara vardagsmat för dem. Hennes röst hördes som sprungen ur en djup bottenlös källa, när hon kikade fram bakom skurhinken. Det var kvällen då hon fick ett alldeles speciellt nytt och underfundigt smeknamn "Skurhinken". Skulle det kanske rent av stå på hennes gravsten "till åminnelse av en alldeles underbar skurhinksröst". Ty, det var förunderligt vilken djup och ekande röst, som hon kunde uppbringa, när hon vettskrämt kikade upp bakom skurhinken och lät uppbåda sin stämma.

De visste att efter ett större gruvskalv kommer nästan alltid en mängd små. Om de varit jättetrötta så här efter en hel dags arbete i trädgården. Visste de att det var inte ens bråkdelen av hur de skulle känna sig dagen efter. Det hade hunnit blir många dylika förlorade dagar, där orken inte riktigt ville räcka till att föra ett normalt liv också. Nej, på det hela taget var det inte lätt att vara ett sprängoffer från Sprängkullen.


Klockan 23 hade skalven ännu inte slutat att ticka fram och nu var "Skurhinken" och Morgan Karlsson i det närmaste utmattade och ville bara gå och lägga sig. Ja, givetvis efter att skurvattnet hade hällts ut i vasken förstås. Men somna det ville de inte riskera att göra, för att åter bli väckta av ännu en stark smäll, eller ännu fler skalv. De visste båda att det var obehagligt och så blev de båda så arga, att man nästan kunde skönja de varma molnen bolmande ur öronen.

Människorna i Sprängkullen både sov dåligt och drömde många mardrömmar under dylika förhållanden. Vid uppvaknandet var de också alltid oförklarligt trötta. Men var det däremot kraftiga sprängningar en dag, var det stor chans att de kunde gå och lägga sig redan vid 23-tiden och hade de då turen på sin sida, kunde det inträffa så svaga sprängningar att de inte vaknade. Mångas önskedröm hade varit att Lokala Kanon Aktiebolaget skulle annonsera i det gratis utkomna annonsbladet, Kornsmetaren, om och när det inte var någon idé att lägga sig före 01.00 och förstås: När det var fritt fram att somna när man ville utan risk. Men de insåg att det skulle bolaget givetvis aldrig göra, därför att det skulle ju vara att erkänna att människorna blev störda mitt i natten.

Om nu Lokala Kanon Aktiebolaget mot förmodan meddelade något på sin hemsida i form av: "vi vet vad vi gör-bullentin" och nu kommer det att kännas av skalv i Kungsköldhålrummet. Det var då Sprängkullsborna kunde vara riktigt säker på, att nästa skalv skulle inträffa i Martahålrummet, eller någon av de andra stora håligheterna, som blivit ett faktum av Lokala Kanon Aktiebolagets utgrävningar och provsprängningsverksamhet.

Men det fanns de som hade det betydligt värre och som liknade allt annat än Bullerbybarnsidyll. Ta t.ex. Olof och Berit Olofssons hund, Bella. Den hunden hade blivit ett nervvrak av de nattliga sprängningarna och regelrätta skalv, som hade blivit av urholkningen av urberget. Bella hoppade varje kväll upp i deras säng, redan vid 23.30 och slickade dem båda i ansiktet och var allmänt tokig. Alltså var Bella i det tillstånd som många hundar i Sprängkullen var, nervösa och skällande inför det som komma skulle. Det fick till följd att Bellas öde blev beseglat. Hon kunde inte få fler valpar, eftersom de också skulle ha blivit nervvrak, som Bella hade blivit av alla provsprängningar och regelrätta skalv.

Bella fick avsluta sina dagar alltför tidigt och där rök en källa till välbehövlig inkomst för familjen Olofssons i Östra Sprängkullen. Vars liv nu bara hade att se fram emot, när det nya industristängslet skulle omringa dem. Ty, livet prövar inte helt sällan flera bekymmersamma vägar, som skall beträdas samtidigt. Det vet alla som vandrat den vägen någon gång i livet, med försäkringskassan som extra följeslagare.

Men hade de nu istället varit beräknande människor, som låg långt utanför deras själsliga egenskaper. Då hade de istället gjort precis likadant som fullt arbetsföra kvinnor praktiserade, för att vara tryggt försörjda resten av sina liv av landet i norr, vars klingande namn var Demokrati och numera hade ett gott rykte om sig att vara en bra inkomstkälla. Det enkla och genialiska var bara, att klä sig i hela borddukssamlingen.

3 kommentarer:

  1. Hmm...

    du kanske inte har märkt/förstått att detta är inget vanligt blogginlägg. Men det kommer du nog att märka rätt snart. Om inte, kan du skriva nytt inlägg och klaga. :D
    Anmäl >Gun (2010-10-10 11:21:28)

    Finner det konstigt att en gumma som bor i Göteborg förklarar för alla hur det är att bo i detta samhälle
    Anmäl >Hmm... (2010-10-09 14:34:25)

    De verkar inte ha en allt för trevlig boendesituation där i Sprängkullen!

    Peter //Umeå
    Anmäl >Peter (2010-10-08 10:57:52)

    SvaraRadera
  2. vad hände med bloggromanen?? Tvärdog den bara??

    SvaraRadera
  3. TYP!

    Det var nämligen så att jag stod precis i begrepp att slänga in fortsättningen. Men faktiskt samma dag som jag skulle publicera en rad av nya kapitel, fick jag veta att den verklige kommunalrådet, hade låtit sätta in en dörrkik och då insåg jag att jag måste ta mitt skrivande på allvar. Jag hade skrivit in i bloggromanen, att någon sköt genom dörrkiken. - Det kändes helt enkelt mindre delikat att göra det, eftersom den som verkligen var kommunalråd även mottagit dödshot.

    Man vet aldrig vart orden träffar och jag ville inte vara den, som serverade några hiskeliga uppslag. Så var det.

    Förhoppningsvis kommer både bloggroman och annat att färdigställas, dock inte via min blogg. Ibland kanske det finns en djupare mening med, när vi blir förhindrade att ta nästa steg på en vald inslagen väg....

    SvaraRadera