fredag 12 juni 2009

Marabou eller Postgirot eller Scania?

- den 12 juni 2009, kl 00:40


Jag hamnade i en diskussion om choklad och med det, som ett brev på posten, vällde andra minnen fram.

När jag var ung, var det en fluga bland de unga damerna och herrarna, att dra iväg till Stockholm och jobba. En del återkom, men de flesta såg man aldrig mer till. Borta för att aldrig mer skådas.

En som fortfarande lyser som en helt outstandig stjärna i de sammanhangen, är Kurt M Bergfors. Han hade bestämt sig för att skrapa ihop så mycket pengar, att han kunde öppna eget. När man undrade vart han hade tagit vägen, sades att han jobba på posten i Stockholm, som brevbärare, samtidigt som han hade en massa olika jobb. Han jobbade i stort sett dygnet runt och återvände sedan till Gällivare, där han 19 år gammal, 1968, öppnade sin första korvkiosk i Uno-X macken.

Kurt jobbade nog också där dygnet runt de första åren. Som tur är fick han snart sällskap av sin Britta, där i korvkioskluckan. Sedan utvidgade han allt eftersom förmögenheten växte. Helt enkelt ett vinnarkoncept. Men säg den lycka som varar och pengar är inga garantier för något här i livet? Det var med förskräckelse jag en sommarkväll slog upp kvällstidningen hemma i Malmberget, drog efter andan, när jag läste om hans dykolycka på någon jetsetort i södra Europa. Jag mindes med vemod den långe "tonårscharmören", som köpslog med små flickhjärtan där på malmbergsbacken. Jag tillhörde inte den skaran, även om jag minns en hel del roliga episoder ifrån det hela. Med glädje kom jag också ihåg hur han charmerade damerna på Ol-Mårs advokatbyrå, som skötte hans bokföring. De älskade och avgudade honom och det var inte svårt att förstå, när han dundrande kom inforsande, som en strålande glad tornado, i den så övrigt stillsamma miljön.

Hela dykhistorien var sorglig. Det hela slutade i rullstol. Men trodde man nu att han skulle vara en slagen man, trodde man helt fel! Hans MAX-imperium det levde ändå vidare och fortsatte att frodas. Det har det fortsatt med även sedan sönerna blivit vuxna och övertagit rodret. Man kan sålunda bli "profet" i sin egen hemstad. Han är i gott sällskap dessutom, beroende på vilken inriktning man väljer och vilka man talar med. Inte att förglömma!

Bland de här som åkte iväg och återvände, var det en markant skillnad mellan tjejer och killar. Killarna de såg ut ungefär, som när de åkte. Möjligen hade de någon ny flaschig tröja. Men med tjejerna var det helt annorlunda. De åkte iväg med samma stil, som vi övriga "lantlollor" såg ut på den tiden och kom tillbaka i fluffig världsvan stil. Flödet i klädesväg var mao inte alltför stort på hemmaplan och det tog sin lilla tid innan nymodigheterna dök upp i affärerna. Men det var inte helt utdött. Estella, eller som det senare hette, Mabell, i Malmberget var under lång tid räddningen.

När jag var ännu yngre, gick i folkskolan och mamma hade hälsan och fanns på hemmaplan, ritade jag ofta mina egna klädmodeller, som jag sett i någon tidning och jag hade som förlaga. Sedan klipptes, nålades och syddes det så det stod härliga tider till med hennes hjälp. Lalanders skyltfönster var däremot flitigt uppsökta av mig, men det var nog mest för att jag gillade inredningen.

De här som drog till Stockholm och återvände, de var onekligen fascinerande att iaktta. Jag tittade storögt på alla kläder, som återvändarna kom hem i. Det var en helt ny air runt omkring dem, som inte gick att ta miste på. Jag minns särskilt under kort-kort-modet då op- dvs. svart/vitt och Courregesstilen var av senaste snitt. Men inte helt sällan hade de inte bara lagt sig till med ny hårstil och klädstil. De hade också lagt sig till med en helt ny dialekt.

Nyss hemkomna var det inte längre "träd", utan det hette helt plötsligt "tred". Vaff´? "Tred"? Det skulle inte längre "läsas", utan det skulle "lesas". Vafalls? Vadå? På den punkten slog nog en av Hakkaskillarna rekordet ändå! Jag minns att det sades:

"att han hade nog flugit över Stockholm", eftersom den nya dialekt inte ville släppa greppet efter hemkomsten.

När det gällde säkra ställen i Stockholmstrakten, där det var lättare att få jobb, var på Marabou, eller Postgirot för tjejerna. Grabbarna däremot tog sig ofta till Södertälje och bilfabrik. Det var de ställen som gällde då.

Var och varannan natt somnade jag till "Radio Luxemburg". Transistorradion hade jag upptryckt vid huvudkudden. Det var där det hela tiden spelades det allra senast i poplåtsvärlden. Ibland låg jag och funderade på hur det skulle vara, att bo inneboende i något litet rum och jobba på Marabou. Det stod nämligen i broschyren som jag hade sett, att den första tiden fick man äta så mycket choklad man ville. Det var annat det än den ransonerade chokladkakan, som halvårsvis möjligen kunde dyka upp på hemmaplan. Ja, och så chokladasken till jul förstås. Men stå och paketera choklad hela dagarna det insåg jag rätt snart, att det var nog inte riktigt min grej. Nej, det var nog bra att fortsätta i skolans värld trots allt.

Vad som egentligen var min grej, det hade jag däremot ingen som helst aning om. Det kunde variera rätt markant vecka för vecka, men trots det tror jag nog jag faktiskt minns dem alla. Men när jag hade kommit på något nytt och presenterade det för "Fawlty Towers", avbröt han mina funderingar med att rätt abrupt "kapa idén jäms med fotknölarna".

Det var väl bara de sista åren på läroverket, som mina konstnärsdrömmar svämmade över alla bredder och inte lät sig "kapas jäms med fotknölarna". Men med en pappa som tyckte, att kontor hade dugt bra för hans del som försörjning, då dög det minsann för mig också. Det hela var tämligen utsiktslöst och det blev onekligen en maktkamp hemma på Barongatan, mellan mig och denne Gustav Adolf, dock utan siffernumrering. Det hela påminde starkt om slaget och dimman vid Lützen på alla tänkbara sätt!

Innan jag blev "gammalt årgångsvin" brukade jag en gång i månaden vräka i mig en hel Marabou Schweizernöt. Visserligen blev det ständigt samma resultat. Jag satt där efter att ha vräkt i mig hela Schweizernöten, med illamåendet fladdrande i halsmandlarna och tänkte:  

"men varför i hela fridens dar vräkte jag i mig en hel, stor, chokladkaka"?

Långt senare, då det redan var försent, fick jag kunskap om att det är tecken på en brist, hos fertila kvinnor. Något som jag länge hade anat mig till. Därför att när jag väl hade tryckt i mig den fördömda Schweizernöten, hade jag ingen som helst längtan efter choklad. Tills det åter var dags och hela "hemsökelsen" upprepade sig.

Det händer fortfarande ibland att jag får för mig att "jag vill ha Marabou Schweizernöt"! Men saken är den att sedan företaget bytt ägare (ett par gånger vill jag minnas), smakar den inte ens likadant. Det är väl kanske inte att undra på egentligen. Sist jag hörde något i den debatten var det väl tveksamt om den ens, enligt alla nya regler, fick kalla det för chokladkaka. Den chokladen är för evigt förstörd! Gone. Avlivad av en herrans blandning. Där det är fler tillsatser än kakaobönor. Mao choklad utan choklad. Det hela smakar inte ens längre som om det har varit i närheten av en riktig kakaoböna! IÄCK!

Den kakaobönan är definitivt överförd till "obefintlighetsregistret", som så mycket annat som inte heller lär återvända.

Jag däremot går nog och lägger mig under fliken "osorterat" ett tag. Men jag gör det till minnet av en riktig slagdänga från en varm sommar i Luxemburgs flower-powerkvarter. "In the summertime" med Mungo Jerry.

Vi åkte ut i Europa på motorcykel under en dryg månad. En sällsam och ovanlig resa på den tiden, när man bodde i Malmberget/Gällivare. Dock inget nu för tiden.

4 kommentarer:

  1. Det finns 12 kommentarer.

    Bäste Gun, jag är inte lika säker!
    Du verkar vara väldigt insatt i vissa saker. Helt okända begrepp för mig som lever i småstadsidyllen Malmberget. Doppa inte för långt ner i armhålorna!

    Ha en skön sommar!
    Anmäl >Staffan (2009-06-14 19:18:37)

    Staffan. Jag är väldigt säker på att jag inte är av något manligt kön. Så du får gärna titulera mig i kvinnlig upplaga.

    Ja, tack jag skall fortsätta att njuta sommaren här i mitt alterego, den korkade Eken.

    Ang. sniffet. Har du inte sett filmen "a fish called Wanda"? Inga sträckta smilband alls i din tillvaro?

    Aha, så du skall inte var i Gällivare kommun då, om du skall njuta av välskötta omgivningar. Det var ju synd, du som gillar att "inhalera gojs" och bli "shaken and stirred".

    Hur som haver ha´en skön sommar, den stunden som den varar, detta år. Men sedan kommer de andra årsväxlingarna att glädjas åt. Var sak har sin tid.

    Nu är tid att åter stega ut i trädgården.
    Anmäl >Gun (2009-06-14 15:24:54)

    SvaraRadera
  2. Hehe, bäste Gun. Nu vet vi var du "sniffar" för att nå dina höjder. Nu satsar jag på att ha en lång härlig ledighet då jag kan vandra runt i natursköna Malmberget och där uppleva sommarens alla växlingar i de välskötta omgivningarna.
    Trevlig sommar!
    Anmäl >Staffan (2009-06-14 13:44:50)

    Staffan.
    Käre lille ordvrängare, jag har ju sagt till dig, att du inte skall sniffat på en massa saker, det första du gör när du slagit upp dina "blå".

    Köttbullar med "sommardoft" behöver man ingen DN till, man tar varsin klick köttfärs och rullar dem i varsin armhåla, voila! Mer sommardoft än så kan det knappast bli.

    PS. Jag behöver inte satsa på någon comeback, eftersom jag aldrig dragit mig tillbaka. Vad satsar du själv på Staffan? DS.
    Anmäl >Gun (2009-06-14 10:57:55)

    Gun, du råder mig läsa DN. Menar du "köttbullar med sommardoft"?
    Ha det bra, lilla vännen!
    Anmäl >Staffan (2009-06-13 18:46:36)

    faulty towers. Av alla nedriga påhopp jag hittills fått kännas vid, tar du nog priset! Det här är sannerligen mina egna upplevelser och de är både nedskrivna av mig själv och även upplevda av mig själv och sannerligen inget "stöldgods" från någonstans.

    Staffan "intresseklubben antecknar".

    Till er andra som får sura molekyler av min person, ett gott råd som jag själv alltid följer: Det jag inte vill läsa, det läser jag helt enkelt inte! Svårare än så är det faktiskt inte. Fö det där "ALLA" andra, det brukar småbarn hålla på med, eller har ni gjort en gallupundersökning? Hav förtröstan ni kan trots allt börja blogga själva.

    Trevlig sommar!
    Anmäl >Gun (2009-06-12 15:25:01)

    SvaraRadera
  3. Nej, helt rätt, VI är inte inskränkta. Vi är bara less på alla "föreläsningar" och påhopp på dem som är av annan uppfattning än Gun. Så är det.
    Anmäl >också en bloggläsare (2009-06-12 12:09:53)

    Riktigt trevlig berättelse du skriver Gun, det får en att tänka på svunna tider även om jag inte riktigt är i din ålder.

    Ta inte illa vid av de omänskliga inhyrda LKAB-ledningsbloggarna som försöker tysta dig, vi är åtminståne minst 1000 personer som håller dig kär bara här i Malmberget.

    Fortsätt med bloggandet om vår kommun, du hade ju inte haft bloggen här för att skriva om Göteborg då hade vi inte tyckt det var lika intressant tror jag.

    Anmäl >Inte en chans ! (2009-06-12 11:49:42)

    Herregud vilka inskränkta kommentarer. Skriva för majoriteten, gammal skåpmat.

    Inte kan dessa kommentarer vara representativa för tidningens läsarkrets, så inskränkta är inte tidningens läsare och bloggläsare.
    Anmäl >bloggläsare (2009-06-12 11:32:23)

    Ja, Gun, bara hålla med tidigare skribenter. Skriv om Göteborg i Göteborg.
    Anmäl >Staffan (2009-06-12 11:07:17)

    SvaraRadera
  4. Det verkar vara ont om ämnen att skriva om eftersom Gun skriver om gammal skåpmat som hon saxat från veckotidningar och vår egen kommun-almanacka.
    Anmäl >faulty towers (2009-06-12 09:57:46)

    Gun du skiver för mycket om Gällivare o. Malmberget.
    Du bor i Göteborg, skriv om detta i stället åt oss i kommmunen.Dina kontkterni kömmmun är inte majoritetens uppfatttning.
    Anmäl >Gälllivare (2009-06-12 04:01:38)

    SvaraRadera