- den 7 oktober 2008, kl 13:42
Låter det namnet inte pompöst så säg!
Innan jag kom till läroverket hade jag verkligen gillat att gå i skola! Folkskolan dvs. Centralskolan i Malmberget, där var mina ljuvliga skoldagar, förutom slöjden som överlevdes med ett nödrop! Ty gullgrisar de fick sy i vackra färgglada tyger och icke-gullgrisar fick sy i snusbruna tyger med svarta prickar på! Gullgrisar fick obehindrat med hjälp och icke-gullgrisar fick ingen hjälp och förväntades trots detta, utföra samma vidunderliga resultat helt utan undervisning! Slöjden gick att komma förbi, eftersom den undervisningen kunde tillgodogöras på hemmaplan.
Det betydde att även det mörka molnet kunde negligeras. Det andra tog överhand och gjorde hela folkskolan till en sann glädje. Jag hade Phyllis Strömqvist i klass 1-3 och trots alla dessa år, är minnet av hennes undervisning som om det skedde igår! Sedan följde resten av tiden i folkskolan, av ängeln Eva Vikman! Rektor Axel Fransson var en gudasänd man i dubbel bemärkelse. Vi hade honom i ämnet "kristendomskunskap", som det hette på den tiden. MEN han lurade mig fullständigt! För mig framstod Gamla Testamentets berättelser, som en verklig sagobok, som väckte så många bilder inom mig, att det inte fanns någon ände på det hela.
Därför blev det också mer eller mindre chock, när jag själv betydligt senare i livet tragglade mig igenom Gamla Testamentet, därför att det ingick i studiepaketet. Det fanns helt enkelt inga likheter alls med det underbara, som Axel Fransson berättat om och det jag själv upptäckt dvs. i klass med rena rama motorsågsmassakern! Det finns bara ett enda ord för innehållet i GT och det är genuin ONDSKA! HUR kunde han berätta så underbart om GT undrar jag fortfarande!? Ett obesvarat mysterium. Men dessa tre lärare var RIKTIGA förebilder, som lade grunden till min sanna studieglädje!
Men den där villfarelsen att skola var roligt, den togs jag snabbt och effektivt ur, när jag kom till läroverket. Det poängterades också hysteriskt skrikande av "kvinna med postisch och klingande tyskt efternamn" och några andra, vars namn jag gett mig vinn om att förtränga och förpassa ut i O-befintlighetsregistret. De hävdade bestämt att där gällde minsann allvar.
Allvar är det på alla läroANSTALTER! Nog var det anstalt allt! Citat:
"Läroverket var minsann ingen lekskola som folkskolan hade varit, där man hade delat ut gratisbetyg! (Ett förskräckligt omdöme om sina lärarkollegor måste jag säga! DÅ kände jag mig bara kränkt å Centralskolans lärares vägnar!) En betygssänkning var att vänta rakt över basunerades också rakt ut! Komma här och tro att man var något! Bah! Här gjorde man sig förtjänt av betyg, här delades inga gratisbetyg ut som det gjordes i folkskolan!"
Den tyska postischfrillan hon var under en tid barnledig och då steg mina betyg i takt med hennes frånvaro, när hon kom åter och såg vad som skett, konstaterade hon med ett vrål, att de skulle hon snabbt ändra på. Den här gången slapp hon ensam vara skuld i det. Jag uteblev helt enkelt från lektionerna och skrev bara proven så att jag skulle hålla mig så pass, att jag kunde få min examen, vilket gällde att man inte fick vara underkänd i något ämne!
Mitt slutbetyg i alla läsämnen från läroverket lät ungefär som en entonig melodi: BBBBBBBB (sjunget i melodi "en sjöman älskar havets våg") följt av övriga ämnen, som bröt av den entoniga melodi. De var i betydligt bättre valörer och ända högst upp. Men det miserabla slutbetyget har jag reparerat 100 gånger om, när jag åter kom till andra utbildningar där jag fick utvecklas, utan att dunkas ner i skoskaften.
De få gånger jag fått visa upp mina betyg, har det alltid låtit "men oj, då glömde jag att ta med betygen från läroverket?" Domstolsverket eller rättare sagt Hovrätten för Övre Norrland, som då administrerade våra personalärenden, fick vänta förgäves. Så många undanflykter har de nog aldrig fått travade på varandra. Det var väl bara "egen död" som INTE förekom som ursäkt för varför jag inte ännu hade skickat in betyget från läroverket. De lessnade tillslut och inte var jag ledsen över det!
Jag känner många som helt enkelt hoppade av, de orkade inte med trycket! I en del har de här åren satt hiskeliga spår. Vara ungdom och inte kunna sätta ner klackarna mentalt, eller ha oturen att få de allra värsta diktatorerna till lärare, ja, jag har full förståelse för vilka minnen som bitit sig fast. Något som man helt enkelt sopat under mattan och inte vill tillstå, mer än i förtrolighet. Mig bet det aldrig på. Det fungerade tvärtom! Det väckte enbart trotset, men inte alltför sällan förundran inom mig.
Jag brukade sitta och göra karikatyrer på lektionerna av dem vars måtto var att vara agitator och översittare. Men inget ont som inte har något gott med sig. Utan dessa minst sagt vidriga personer, hade jag inte heller lärt mig i mitt yrkesverksamma liv, vända på dåliga trender för människor som jag arbetat med. Jag har helt enkelt förstått vad de mött på sin väg genom livet och också förstått hur man bryter dålig inverkan.
Jag själv började SKOLKA när måttet var rågat. Det är ingen bra väg, eller som jag ens vill rekommendera, men så här i efterhand lyder insikten, att det var ett sätt att klara den mentala hälsan! Jag har lärt mig mycket ur denna mörka tid av mitt liv!
Min pappa brukade ofta säga till mig, när läroverket och betygen avhandlades:
- Står du där och är obstinat unge?
- Nej, brukade jag svara honom, jag förklarar bara för dig att jag inte finner mig i att bli hunsad. Inte av NÅGON!
Så fanns även den där andra kategorin som fick mig, att trots allt inte bara gå raka vägen därifrån och aldrig mer återvända! Den första var naturligtvis vår underbare klassföreståndare Ragnar Sundberg. Utan hans sprittande charm och stora glädje i undervisningen, tror jag att jag hade mentalt korkat ihop. Det fanns ibland någon vikarie som fick tillvaron att glimma till, när någon av diktatorerna var ur spel. Sedan följde de som var oerhört stimulerande och förde mig framåt i tillvaron. Dit hörde bl.a. den sluddrande Axelsson (i engelska) för att inte tala om Eije Åsbrink och gympa- och musiklärarna.
Utan dem hade jag nog dött en invärtes död! Eije Åsbrink kunde vara mördande sanningsenlig i sina omdömen, men det fick till följd att under hennes fingervisning utvecklades jag.
Så hade vi de där som var varken fågel eller fisk! Tänk er en lärare som hela lektionen stod och spelade "fickpingis", eller satt uppslängd på katedern och skevade med benen och visade hela vägen upp till "halsmandlarna".
När folkskolan, dvs. Centralskolan i Malmberget sprängdes stod jag med gråten i halsen och såg på.
När de rev Läroverket kände jag enbart en befrielse! Jag tyckte att det var lika bra att hela den företeelse och allt vad den skolan hade stått för raderades med marken!
När jag senare fortsatte på Handelsskolan osv. kände jag att studierna åter blev meningsfulla och jag kunde vara den jag var. Fick vara den jag var och hjälp att utvecklas till det jag själv ville. Så fortsatte livet tack och lov därefter och jag har egentligen aldrig slutat att studera och läsa.
Det hade dock varit intressant att idag få höra förklaringen av "den tyska postischfrillan" vad hon hade ansett om mina efterföljande studieresultat: jag som var så värdelös och obildbar i hennes ögon! Men så vidare värst skärpt vet jag inte om hon själv var, eftersom hon aldrig förstod vem det var som var mamma till den där "ovanligt artiga och belevade eleven med ett skarpt intellekt", eller hur det kom sig, att han blev just allt det där inför hennes ögon! Den dagen han modstulen kom hem från skolan och berättade om sin nya lärarinna, lägrade sig tystnaden inom mig och jag vet att jag hann tänka:
"måtte det INTE vara hon"!
Men det var det naturligtvis och efter repat mod och en rejäl stridsplan löste sig det hela till full belåtenhet. Man behöver som bekant inte älska alla här i världen, för att lyckas!
När jag var utlånad en kortare tid till tingsrätten i Malmö för ett specialjobb, hyrde jag en lägenhet strax utanför vallgraven i Centrala Malmö. Jag kom därför att varje morgon på väg till jobbet passera, "Högre Allmänt Läroverk för Gossar uti Malmö", kallat Latinskolan. Över ingången stod i guldbokstäver PRINCIPIUM SAPIENTIEA (EA ihop förstås, men inte på det här tangentbordet) TIMOR DEI
Dvs. "Herrens fruktan är vishetens begynnelse."
Fascinerande devis, eller hur? En devis som borde ha hängt på Malmbergets Högre Allmänna Läroverk också, tänkte jag många mornar när jag passerade förbi byggnaden.
En morgon hade jag stannat och stod och tittade på den pampiga byggnaden utifrån trottoaren, när en gammal skröplig, välspacklad, parfymindränkt, Malmödam kom hasandes fram med en bjäfsande dammtrasa i koppel. Jodå, hon hade noterat att jag passerade där varje morgon och brukade sakta in stegen vid byggnaden. Var det något jag ville eller sökte?
Varvid jag bredvilligt förklarade att jag påmindes om en tid ur mitt eget liv, när jag passerade byggnaden och det kanske var därför jag omedvetet hade saktat in farten.
- Jahau du, sa hon på klingande, skorrande skånska och granskade mig uppifrån och ner, där jag stod i saltslasket på mina högklackade skor, innan hon torrt fortsatte med lätt hopsnörpt mun:
- Men i den härrrringa Latinskoulan haurrr baurrra gosarrrr guått ui.
Ungefär som om hon tvivlade på att jag verkligen gått där eller var en av dessa gossar...
Gamla nyfikna tanter de är som de är, spelar ingen roll vart än man möter dem, de är universella. Det är likadant med dåliga förebilder!
Innan jag kom till läroverket hade jag verkligen gillat att gå i skola! Folkskolan dvs. Centralskolan i Malmberget, där var mina ljuvliga skoldagar, förutom slöjden som överlevdes med ett nödrop! Ty gullgrisar de fick sy i vackra färgglada tyger och icke-gullgrisar fick sy i snusbruna tyger med svarta prickar på! Gullgrisar fick obehindrat med hjälp och icke-gullgrisar fick ingen hjälp och förväntades trots detta, utföra samma vidunderliga resultat helt utan undervisning! Slöjden gick att komma förbi, eftersom den undervisningen kunde tillgodogöras på hemmaplan.
Det betydde att även det mörka molnet kunde negligeras. Det andra tog överhand och gjorde hela folkskolan till en sann glädje. Jag hade Phyllis Strömqvist i klass 1-3 och trots alla dessa år, är minnet av hennes undervisning som om det skedde igår! Sedan följde resten av tiden i folkskolan, av ängeln Eva Vikman! Rektor Axel Fransson var en gudasänd man i dubbel bemärkelse. Vi hade honom i ämnet "kristendomskunskap", som det hette på den tiden. MEN han lurade mig fullständigt! För mig framstod Gamla Testamentets berättelser, som en verklig sagobok, som väckte så många bilder inom mig, att det inte fanns någon ände på det hela.
Därför blev det också mer eller mindre chock, när jag själv betydligt senare i livet tragglade mig igenom Gamla Testamentet, därför att det ingick i studiepaketet. Det fanns helt enkelt inga likheter alls med det underbara, som Axel Fransson berättat om och det jag själv upptäckt dvs. i klass med rena rama motorsågsmassakern! Det finns bara ett enda ord för innehållet i GT och det är genuin ONDSKA! HUR kunde han berätta så underbart om GT undrar jag fortfarande!? Ett obesvarat mysterium. Men dessa tre lärare var RIKTIGA förebilder, som lade grunden till min sanna studieglädje!
Men den där villfarelsen att skola var roligt, den togs jag snabbt och effektivt ur, när jag kom till läroverket. Det poängterades också hysteriskt skrikande av "kvinna med postisch och klingande tyskt efternamn" och några andra, vars namn jag gett mig vinn om att förtränga och förpassa ut i O-befintlighetsregistret. De hävdade bestämt att där gällde minsann allvar.
Allvar är det på alla läroANSTALTER! Nog var det anstalt allt! Citat:
"Läroverket var minsann ingen lekskola som folkskolan hade varit, där man hade delat ut gratisbetyg! (Ett förskräckligt omdöme om sina lärarkollegor måste jag säga! DÅ kände jag mig bara kränkt å Centralskolans lärares vägnar!) En betygssänkning var att vänta rakt över basunerades också rakt ut! Komma här och tro att man var något! Bah! Här gjorde man sig förtjänt av betyg, här delades inga gratisbetyg ut som det gjordes i folkskolan!"
Den tyska postischfrillan hon var under en tid barnledig och då steg mina betyg i takt med hennes frånvaro, när hon kom åter och såg vad som skett, konstaterade hon med ett vrål, att de skulle hon snabbt ändra på. Den här gången slapp hon ensam vara skuld i det. Jag uteblev helt enkelt från lektionerna och skrev bara proven så att jag skulle hålla mig så pass, att jag kunde få min examen, vilket gällde att man inte fick vara underkänd i något ämne!
Mitt slutbetyg i alla läsämnen från läroverket lät ungefär som en entonig melodi: BBBBBBBB (sjunget i melodi "en sjöman älskar havets våg") följt av övriga ämnen, som bröt av den entoniga melodi. De var i betydligt bättre valörer och ända högst upp. Men det miserabla slutbetyget har jag reparerat 100 gånger om, när jag åter kom till andra utbildningar där jag fick utvecklas, utan att dunkas ner i skoskaften.
De få gånger jag fått visa upp mina betyg, har det alltid låtit "men oj, då glömde jag att ta med betygen från läroverket?" Domstolsverket eller rättare sagt Hovrätten för Övre Norrland, som då administrerade våra personalärenden, fick vänta förgäves. Så många undanflykter har de nog aldrig fått travade på varandra. Det var väl bara "egen död" som INTE förekom som ursäkt för varför jag inte ännu hade skickat in betyget från läroverket. De lessnade tillslut och inte var jag ledsen över det!
Jag känner många som helt enkelt hoppade av, de orkade inte med trycket! I en del har de här åren satt hiskeliga spår. Vara ungdom och inte kunna sätta ner klackarna mentalt, eller ha oturen att få de allra värsta diktatorerna till lärare, ja, jag har full förståelse för vilka minnen som bitit sig fast. Något som man helt enkelt sopat under mattan och inte vill tillstå, mer än i förtrolighet. Mig bet det aldrig på. Det fungerade tvärtom! Det väckte enbart trotset, men inte alltför sällan förundran inom mig.
Jag brukade sitta och göra karikatyrer på lektionerna av dem vars måtto var att vara agitator och översittare. Men inget ont som inte har något gott med sig. Utan dessa minst sagt vidriga personer, hade jag inte heller lärt mig i mitt yrkesverksamma liv, vända på dåliga trender för människor som jag arbetat med. Jag har helt enkelt förstått vad de mött på sin väg genom livet och också förstått hur man bryter dålig inverkan.
Jag själv började SKOLKA när måttet var rågat. Det är ingen bra väg, eller som jag ens vill rekommendera, men så här i efterhand lyder insikten, att det var ett sätt att klara den mentala hälsan! Jag har lärt mig mycket ur denna mörka tid av mitt liv!
Min pappa brukade ofta säga till mig, när läroverket och betygen avhandlades:
- Står du där och är obstinat unge?
- Nej, brukade jag svara honom, jag förklarar bara för dig att jag inte finner mig i att bli hunsad. Inte av NÅGON!
Så fanns även den där andra kategorin som fick mig, att trots allt inte bara gå raka vägen därifrån och aldrig mer återvända! Den första var naturligtvis vår underbare klassföreståndare Ragnar Sundberg. Utan hans sprittande charm och stora glädje i undervisningen, tror jag att jag hade mentalt korkat ihop. Det fanns ibland någon vikarie som fick tillvaron att glimma till, när någon av diktatorerna var ur spel. Sedan följde de som var oerhört stimulerande och förde mig framåt i tillvaron. Dit hörde bl.a. den sluddrande Axelsson (i engelska) för att inte tala om Eije Åsbrink och gympa- och musiklärarna.
Utan dem hade jag nog dött en invärtes död! Eije Åsbrink kunde vara mördande sanningsenlig i sina omdömen, men det fick till följd att under hennes fingervisning utvecklades jag.
Så hade vi de där som var varken fågel eller fisk! Tänk er en lärare som hela lektionen stod och spelade "fickpingis", eller satt uppslängd på katedern och skevade med benen och visade hela vägen upp till "halsmandlarna".
När folkskolan, dvs. Centralskolan i Malmberget sprängdes stod jag med gråten i halsen och såg på.
När de rev Läroverket kände jag enbart en befrielse! Jag tyckte att det var lika bra att hela den företeelse och allt vad den skolan hade stått för raderades med marken!
När jag senare fortsatte på Handelsskolan osv. kände jag att studierna åter blev meningsfulla och jag kunde vara den jag var. Fick vara den jag var och hjälp att utvecklas till det jag själv ville. Så fortsatte livet tack och lov därefter och jag har egentligen aldrig slutat att studera och läsa.
Det hade dock varit intressant att idag få höra förklaringen av "den tyska postischfrillan" vad hon hade ansett om mina efterföljande studieresultat: jag som var så värdelös och obildbar i hennes ögon! Men så vidare värst skärpt vet jag inte om hon själv var, eftersom hon aldrig förstod vem det var som var mamma till den där "ovanligt artiga och belevade eleven med ett skarpt intellekt", eller hur det kom sig, att han blev just allt det där inför hennes ögon! Den dagen han modstulen kom hem från skolan och berättade om sin nya lärarinna, lägrade sig tystnaden inom mig och jag vet att jag hann tänka:
"måtte det INTE vara hon"!
Men det var det naturligtvis och efter repat mod och en rejäl stridsplan löste sig det hela till full belåtenhet. Man behöver som bekant inte älska alla här i världen, för att lyckas!
När jag var utlånad en kortare tid till tingsrätten i Malmö för ett specialjobb, hyrde jag en lägenhet strax utanför vallgraven i Centrala Malmö. Jag kom därför att varje morgon på väg till jobbet passera, "Högre Allmänt Läroverk för Gossar uti Malmö", kallat Latinskolan. Över ingången stod i guldbokstäver PRINCIPIUM SAPIENTIEA (EA ihop förstås, men inte på det här tangentbordet) TIMOR DEI
Dvs. "Herrens fruktan är vishetens begynnelse."
Fascinerande devis, eller hur? En devis som borde ha hängt på Malmbergets Högre Allmänna Läroverk också, tänkte jag många mornar när jag passerade förbi byggnaden.
En morgon hade jag stannat och stod och tittade på den pampiga byggnaden utifrån trottoaren, när en gammal skröplig, välspacklad, parfymindränkt, Malmödam kom hasandes fram med en bjäfsande dammtrasa i koppel. Jodå, hon hade noterat att jag passerade där varje morgon och brukade sakta in stegen vid byggnaden. Var det något jag ville eller sökte?
Varvid jag bredvilligt förklarade att jag påmindes om en tid ur mitt eget liv, när jag passerade byggnaden och det kanske var därför jag omedvetet hade saktat in farten.
- Jahau du, sa hon på klingande, skorrande skånska och granskade mig uppifrån och ner, där jag stod i saltslasket på mina högklackade skor, innan hon torrt fortsatte med lätt hopsnörpt mun:
- Men i den härrrringa Latinskoulan haurrr baurrra gosarrrr guått ui.
Ungefär som om hon tvivlade på att jag verkligen gått där eller var en av dessa gossar...
Gamla nyfikna tanter de är som de är, spelar ingen roll vart än man möter dem, de är universella. Det är likadant med dåliga förebilder!
det är roligt med Live traffic som du har på sidan om. Någon från Djursholm har intresserat sig för din gamla blogg från NSDtiden om läroverket. Vet att jag läst den tidigare men roligt med ett återseende. Inte undra på att det blev ett helsickes liv på FB, när du inte försvarade pennalismen som förekom från en viss ovannämnd lärare på läroverket. Tufft av dig och fegt av mig att inte bistå dig, något jag ångrar så här i efterhand och tufft av den som stod på din sida. Det är nackdelen med dylika forum, det är mobbingsdreven som står sig.
SvaraRaderaMmm.. håller med dig, fast handen på hjärtat blir jag nog mer nyfiken vem det kan vara som läser min blogg. Men man behöver ju inte veta allt här i världen, även om jag inte tilltalas av idén att inte veta, något som jag funderar över.
SvaraRaderaFB och åsikter. Jadu, det är ett kapitel för sig. Det har ju en tendens att bli till "mobbingdrev" och är det något som jag aldrig har varit speciellt mottaglig för så är det just den genren. Det är väl också anledningen till att jag själv varit väldigt tveksam till just FB. Det tog många år innan jag föll till föga för övertalning och jag borde nog kanske följt min magkänsla även här och inte låtit mig övertalas.
Men så har jag sett att rätt använt så blir kan det bli något annat.
Jag kan bara tycka att de här personerna, som nu tyckte att det var ok att göra offren till offer igen, bara är att beklaga. Det får mig också att inse att jag har mycket att glädjas åt i alla fall, när det gäller mig själv, fastän jag många gånger kan skärskåda mig själv rätt hänsynslöst. Ärligt och uppriktigt sagt skulle jag inte vilja byta plats med dylika personer. Visst kan det väl kanske vara bekvämt att följa likformigheten, det blir ju "billigare" på sådant sätt och man själv behöver ju aldrig riskera att bli påhoppad. Bra flyta med i strömmen och mängden. Men jag vet inte om jag skulle tycka att det var jag längre, om jag inte kunde ställa mig på den förfördelades sida och vara "människa".
En del av oss föds väl kanske med ett större rättspatos, det är väl kanske så det ligger till.
Jag tycker dock inte att du skall gå omkring med något dåligt samvete, eller döma dig själv som feg. Ibland ser vi och hör sådant som vi kanske borde ha reagerat på, men gör det inte. Det är väl det som kallas för underlåtenhetsskulder och dem har vi människor en tendens att samla på oss i livet, dessvärre.
Läroverkstiden är ingen ljus tid i mitt liv av många anledningar. Men de flesta vuxna som jag känner, som också har gått på läroverket har också noterat hur dåligt man kunde hantera eleverna. Det var mao få vuxna vuxna, som hade hand om elevernas väl och ve. Otroligt många kom ikläm och fick sina liv förödda. Jag kan på rak arm räkna upp minst två handfulla personer, som jag fortfarande kan känna sorg över hur illa det var för dem under den här tidsperioden. Själv gick jag ur det här med en styrka eftersom jag klarade av att själv omvandla den här tiden, som är så viktigt att göra, när man råkar ut för något som inte är utvecklande.