Jippot Almedalsveckan och den frispråkige "Duracellkaninen" Thomas Bodströms bok "Inifrån: makten, myglet, politiken".

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 3 juli 2011, kl 11:30

Ja, jisses säger jag bara, så är det åter dags för det politiskt kostsamma jippot Almedalsveckan. Sveriges största förtalsjippo, där man hänger ut sin egen förträfflighet och mycket sällan inser, att man kanske borde ha en skyldighet, att medverka till att det här landets befolkning vore värd ett bättre öde än vad som blivit.

Den som ett enda ögonblick betvivlar vad jag skriver, tycker jag skall läsa Thomas Bodströms senaste bok: "Inifrån: makten, myglet, politiken". Den är ett bra sätt att få upp korkgluggarna. På något sätt blir det svenska politiska livet och maktens korridorfikonspråk nedkokat till något, som varje människa kan förstå hur det hela hänger ihop.

Man kan väl knappast anklaga Thomas Bodström för att försuttit tiden i USA. Så sent som i oktober 2010 begärde han föräldraledighet för ett av sina barn för sin vistelse med familjen i USA och när boken gavs ut satt han här på Frölunda Torg och signerar sin nyutkomna bok, där smockorna duggat tätt.

Ibland tror jag rent av att det är bra att rensa, luft och ha storstädning i allt det unkna. Därför att politik är unket, i vissa fall väldigt unket. Men den här boken är på intet sätt unik för Thomas Bodström. Han har några fler i sitt lager, som går under samma teman och där man kan ana sig till att det inte precis är plockat ur luften. Men den här boken är definitivt en käftsmäll tillbaka, som tack för senast.

För faktum är att socialdemokraternas affischpojke nr 1 i god tid före höstens val tydligt deklarerade, att han skulle lämna Sverige efter valet av familjeskäl. Ändå fick Bodström sina väljares förtroende i form av en ansenlig mängd personkryss. Jag tycker att det är bekymmersamt, att väljarnas personkryss väger så himla lätt på vågen, när det uppstår ett skarpt politiskt, konspiratoriskt läge. Det är inte särskilt tilltalande ur demokratisk synvinkel.

Som bekant avslogs den ledighetsansökan och i boken är inte Thomas Bodström nådig mot Vernocia Palm (S), som i TV uttryckte sin upprördhet över hans ansökan, om att få ledigt ett halvår från riksdagen. Ungefär som om hela riksdagen skulle hinna gå under på detta halvår utan Thomas Bodströms närvaro. Skrattretande blir det också med tanke på hur många som aktivt är med vid varje omröstning. Thomas Bodström klassar därför Veronica Palm, som "politisk tondöv" och det ligger nog en stor sanning i det hela.

I vart fall tror jag att socialdemokraterna hade vunnit på att inte hasta iväg med partiordförandeposten så panikartat som det nu blev. Det hela slutade i någon form av fars och spektakel och att det var fråga om en kupp, är inte Thomas Bodström ensam om att tycka, eller känna. Men varken Håkan Juholt, eller Carin Jämtin vill kommentera anklagelserna/uppgifterna i Thomas Bodtröms bok. Medan Heléne Fritzon och Morgan Johansson, som utpekas som ett par av kuppmakarna mot Mona Sahlin, vänder sig i ett uttalande mot Bodströms historieskrivning, som de anser är "grovt felaktig". Jag tror jag aldrig har varit så förvånad över något, som detta utspel från socialdemokratiskt håll.

Det som kan tyckas bedrövligt är att inom de allra flesta politiska led förekommer ett maktspel och en högst personlig maktkamp, som känns rätt avskyvärd faktiskt. Thomas Bodströms angreppet på SSU i boken är ett radikalt angrepp. Men svaret låter inte heller vänta på sig. Daniel Suhonen, chefredaktör för SSU:s tidningskrift "Tvärdrag", recenserar förre justitieministerns Thomas Bodströms nya bok. Ur SvD: "Den kanske tydligaste beskrivningen av honom själv är när han berättar att han aldrig ens läste de propositioner han lämnade till riksdagen för godkännande". Daniel Suhonen sågade Thomas Bodström jäms med fotknölarna och liknade honom vid en politisk naiv 12-åring.

Ja, vad säger man? ... Suck?

Uppföljaren till Mona Sahlin, ger jag inte heller ett vitten för: vindföljet och Åsa-Nisse-typen, Håkan Juholt. Ja, jisses säger jag bara. Är det någon åsikt som han hittills haft som han inte ändrat. Måste jag rösta på honom, går jag hellre och hänger mig!

Frågan kommer definitivt att bli aktuell vid nästa val. Jag gissar att jag då bara åter kommer att få konstatera: att livet innehåller ibland bara olika mått av jävlighet och då gäller det att "gilla läget" och välja det minst jävliga. Därför att ännu har det här landet inte infört "demokrati". Man räknar inte blankröster, dvs. vi som vill ha utbildade människor på rätt poster. Inte en samling vettvillingar som håller på att göra slavsylta av landet, som våra gamla mödosamt byggde upp. Tacken för att de har gjort det och offrat så mycket för. Det är en regelrätt spark i baken.

I det här landet föredrar man att sparka nedåt och slicka uppåt. Det är fint amerikaniserat på alla tänkbara sätt. Så närmar sig också gränsen, när bluffen krackelerar och endast den nakna och avskalade sanningen återstår.

Thomas Bodströms kräkbok, tycker jag är en så utmärkt barometer på hur illa ställt det egentligen är i det här landet. Han har inte missat ett enda hörn, eller politiskt parti, eller betydande person i dessa skitiga hörn. Även Säpo, LO, KU, m.fl. m.fl. "institutioner" har inte heller gått fria från hans granskande öga. Det finns olika grader av skit och elände, att upptäcka på i princip varje sida i boken. Bara just därför kan jag inte annat än bara hoppas, att det här landet inom en mycket snar framtid, kommer att styras av enbart utbildade människor för ändamålet. Inte som nu: ett gäng som hellre tittar ner i det egna navelluddet, än funderar ut hur det skall bli maximalt bra för alla medborgare. Villiga att "casha" in svindlade summor och förmåner, som en svensk arbetstagare aldrig ens skulle våga drömma om.

Egentligen hade jag skrivit en mastodontserieblogg i anledning av Thomas Bodströms bok. Därför att även om jag är tämligen garvad tappar jag i vissa delar andan. Min första reaktion var egentligen att bära iväg boken till återvinningsstationen sedan jag läst den färdigt: "never to be seen again". Men när jag väl sovit åtskilligt på saken, beslutade jag mig för att: det här måste vara en av de bättre inslagen, som vi försetts med i det här landet. Jag föredrar en otäck sanning, än en massa staplade lögner.

Man kan väl bara hoppas att varje gymnasielärare antar Thomas Bodströms bok som studielitteratur. Naturligtvis med att det förs uppföljande resonemang eleverna emellan. Dvs. utan att hjärntvätta eleverna, som är det sedvanliga. Läraren bör i det här fallet endast vara moderator i regelrätta diskussioner i klassrummen.

Men det kastas också sten i glashus i Thomas Bodströms bok:

Den förre länspolismästaren i Uppsala, Göran Lindberg, dömdes för flera grova sexbrott hösten 2010. Den s.k. "Kapten Klänning" hade parallellt med sitt engagerade arbete för jämlikhet begått väldigt grova brott mot unga kvinnor. Flera av dem vittnade om förnedrande våldtäkter och våldsamma övergrepp. Thomas Bodström var en av dem som såg till att Göran Lindberg fick förlängt förtroende, som länspolischef i Uppsala. I boken skriver Bodström hur Linda Romanus varnade honom för Göran Lindberg och hon ville inte att Lindberg skulle få ett nytt förordnande.

- Han ger mig dåliga vibbar. Du får lita på min intuition, citeras hon i boken.

Thomas Bodström tyckte inte att någons intuition kunde vara ett tillräckligt starkt skäl, som grund för ett sådant beslut. Det hade varit något slags protestaktion bland poliser i Uppsala och förstår man inte av en sådan sak, att det ligger mer i botten än enbart en fråga om någon chefs många resor och föreläsningar, då vill jag nog påstå att man själv är rätt "tondöv".

Thomas Bodström tyckte att det bara var hans pressekreterare, som var negativ mot Lindberg på hela departementet. Sålunda valde han att inte lyssna på henne. Göran Lindberg dömdes till sex års fängelse för bland annat grov våldtäkt, koppleri och köp av sexuella tjänster. Så, så var det med den engagerade jämställdhetskämpen. Sådana ljusskygga figurer har vi allt skådat på alltför nära håll, som i sitt yrke är en fin chefstitel/yrkestitel, men som privatmänniska är något helt annat.

Man behöver inte betvivla att Thomas Bodström förkroppsligar i all sin ytlighet den svenska kaviarvänstern. Socialdemokratin är slut i Sverige, som på så många andra håll inom EU. Men död är även allt vad rättvisa och likhet inför lagen heter. Thomas Bodström är en egensinnig glidare, som varken är fågel eller fisk. Det förstärks delvis av hans egna uppgifter i boken. Bl.a. erkänner han, att han aldrig brytt sig om att läsa igenom någon proposition han skrivit under. Det kan förklara en del kritik han drabbats av genom åren.

I egenskap av advokat, borde Thomas Bodström kickas ur advokatsamfundet, liksom alltför många av samfundets medlemmar! Han avslöjar också den allmänna inställningen till det som rättsvärlden betraktar som "rättshaverister". Människor med fullt av papper, som visar hur den ena orättvisan efter den andra drabbat dem oförskyllt. Det är något som "flotta advokater" skyr som pesten enligt Thomas Bodström och det blir bara en bekräftelse på vad jag redan vet. Det betyder att här har vi ännu ett skrå, som hellre för penningens skull ställer sig upp och försvarar en mördares förslagenhet, än man väljer att hjälpa människor, som råkat illa ut under statens vingar.

Å andra sidan kan Thomas Bodström luta sig tillbaka med sin garantilön från den skyddade verkstan, politikerkåren i Fjolltäsk, där han lyfter en garantilön på 44 000:-/månaden. Det är mer än de flesta svenskar har i lönekuvertet varje månad. Det normala är att man får reda sig själv ekonomiskt, när en anställning upphör och får man dessutom sparken är det hårda bud som gäller och inga gräddfiler. Det här behöver inga politiker bekymra sig om. De har en omhuldad värd, som man kan bli kräkfärdig över bara vid blotta tanken. Det är mer än svårt sjuka fått känna av från Försäkringskassan, en av statens alla styrmedel, att fortsätta sparkandet nedåt.

Man kan väl bara hoppas, att det inte blir några fler 100 000:- penningbrännare att skåda i årets upplaga av Almedalsveckan: den skyddade "ankdammen och stora pajkastarveckan".