- den 6 juli 2010, kl 11:20
och Mariekex och somrarna i Svanparken, där vinden ibland slet tag i kalla nylonklänningar och de nedhasade knästrumporna inte hade mycket skydd att erbjuda. Men stora långa rutschbanan, gungorna och karusellerna gjorde att kinderna snart var rödrosiga och kylan bortglömd.
Mest minns jag uppträdandena som var från de två scenerna, som fanns då. Så spännande det var. Jag tror att det var där som min obotliga kärlek till musikkåren och mjukglass föddes.
Mina tankar rör sig framåt i tiden. Jag nuddar tiden när mina pojkar var små. Så blir det ett långt hopp till min dotter. Hon brukade mata tuppen med ostbågar. Kanske inte jordens bästa meny för en tuppmage, men den rackaren verkade känna igen hennes röst, när hon kom springande mot buren med några ostbågar i den lilla medhavda påsen. Stolt struttade han omkring och sprättade sand i buren och hönorna skockade ack..ack...ack.
Befinna sig på en tidsresa i minnet gör att de sista 14 dagarna förträngs ur minnet för att åter finnas där. Så mycket blod som kom i kaskader, ambulans, nålar, påsar hängande över mitt huvud och jag själv som inte längre tycker någonting alls. Kalla händer som hanterar mig. Jag blundar. Känner de olika dofterna kring mig och vet när de blötkalla händerna tar i mig, att det är hon som luktar äppelschampo. Sjukhusets luftkonditionering gör att jag ständigt fryser. De får ingen ordning på den hur mycket de än klagar säger hon med äppelschampot. Mina armar och händer är sönderstuckna och blågula. Hon söker varligt något nytt ställe att sticka in sina nålar. Gillar hon månntro röd jordgubbssaft? Min hals är uppsvälld på utsidan. Insidan känns sönderklämd av intuberingen. När jag skall säga något får jag ta tag i luften och ändå hörs min röst som ett sprucket krus.
Igår när medvetandet började ticka framåt och jag såg mer och mer av väggen, medan jag försökte grimasera så att gummimasken i mitt ansikte inte skulle ta i ögonen, när jag försökte koncentrera blicken på vad världen verkligen innehöll. Det var då jag insåg att ute i min trädgård blommar mina rosa pioner och jordgubbslandet har börjat skifta mot rött. Det är där jag vill vara.
Kom sommar låt mig vara där du är.
Mest minns jag uppträdandena som var från de två scenerna, som fanns då. Så spännande det var. Jag tror att det var där som min obotliga kärlek till musikkåren och mjukglass föddes.
Mina tankar rör sig framåt i tiden. Jag nuddar tiden när mina pojkar var små. Så blir det ett långt hopp till min dotter. Hon brukade mata tuppen med ostbågar. Kanske inte jordens bästa meny för en tuppmage, men den rackaren verkade känna igen hennes röst, när hon kom springande mot buren med några ostbågar i den lilla medhavda påsen. Stolt struttade han omkring och sprättade sand i buren och hönorna skockade ack..ack...ack.
Befinna sig på en tidsresa i minnet gör att de sista 14 dagarna förträngs ur minnet för att åter finnas där. Så mycket blod som kom i kaskader, ambulans, nålar, påsar hängande över mitt huvud och jag själv som inte längre tycker någonting alls. Kalla händer som hanterar mig. Jag blundar. Känner de olika dofterna kring mig och vet när de blötkalla händerna tar i mig, att det är hon som luktar äppelschampo. Sjukhusets luftkonditionering gör att jag ständigt fryser. De får ingen ordning på den hur mycket de än klagar säger hon med äppelschampot. Mina armar och händer är sönderstuckna och blågula. Hon söker varligt något nytt ställe att sticka in sina nålar. Gillar hon månntro röd jordgubbssaft? Min hals är uppsvälld på utsidan. Insidan känns sönderklämd av intuberingen. När jag skall säga något får jag ta tag i luften och ändå hörs min röst som ett sprucket krus.
Igår när medvetandet började ticka framåt och jag såg mer och mer av väggen, medan jag försökte grimasera så att gummimasken i mitt ansikte inte skulle ta i ögonen, när jag försökte koncentrera blicken på vad världen verkligen innehöll. Det var då jag insåg att ute i min trädgård blommar mina rosa pioner och jordgubbslandet har börjat skifta mot rött. Det är där jag vill vara.
Kom sommar låt mig vara där du är.
De var tider de...när man spelade Flipperspel å spelade musik på Jokeboxen på Svanparksfiket.
SvaraRaderaAnmäl >backis (2010-07-08 09:21:04)
Krya på dig nu. Såväl sommaren, som jordgubbssaften räcker länge än!
Anmäl >Röst i natten (2010-07-06 21:53:42)