Google+ Followers

lördag 16 januari 2010

Jag har en förkärlek för idylliska städer &

- den 16 januari 2010, kl 20:05


samhällen, som t.ex. Eksjö. En av Sveriges bäst bevarade trästäder. Hjo, Nora m.fl. vill jag minnas finns med i den listan.

Gränna är en annan variant av idyll, som påminner starkt om gamla Malmbergets uppbyggnad. Minus Vättern förstås, som är slutet på bergssluttningen.

Jag berörs verkligen av dessa vackra idyller. De ligger där utringlade i vårt avlånga land, som ett långt vackert pärlband, där nu och då möts i en innerlig omfamning.

Det finns en alldeles speciell ro som infinner sig i dylika städer, samhällen och byar. På en del ställen har man verkligen tagit vara på den äldre bebyggelsen och inte dragits med i "slit och slängandan", som i alltför hög grad fått råda. Det ligger nästan något magiskt i att gå runt i alla dessa pittoreska städer, samhällen och byar, där man också kan blanda olika byggnadsstilar. Inte sällan är det en vandring i uppförs- och nedförsbackar. Man har sålunda valt att inte påverka naturen. Inte enbart husens arkitektur har anpassats efter terrängen, utan det finns en hel del lutande torg.

Fiskesamhällena längs västkusten där man understundom får vara den bergsget, som Malmberget trots allt fostrat mig till att vara, de är också mina små oaser i tillvaron. Men gammal arkitektur i sig, den skänker sinnet något alldeles extra. Jag tror att det är därför vi landade mjukt, när vi blev tvungna att hastigt avflytta och hade svinturen att få en gammal lägenhet, med högt till tak, mitt i centrala Göteborg. Ändå är det en helt annan fridfullhet i rena trästäder och samhällen än i storstädernas gamla kvarter och parker.

Det finns riktigt gamla kvarter bevarade i de flesta storstäder. En av mina farbröder levde större delen av sitt liv mitt bland Söders höjders i Stockholm. De gamla gränderna och utsikten över vattnet, har en speciell plats i mitt hjärta, där många minnen lever kvar. Liksom de i Malmö kring Gamla Torg.

Jag känner en tillhörighet med gammal arkitektur och får verkligen mitt lystmäte mättat i de gamla Göteborgskvarteren. Det där med att allt skall rivas, eller anses värdelöst bara därför det är gammalt, det har jag aldrig begripit mig på. Därför blev det aldrig heller några positiva vibbar inom mig, när man rev gamla vackra hus i Gällivare/Malmberget. Tanken på att det som ännu bär vissa spår av Malmbergets gamla idyll, inom kort också kommer att raderas, stängslas in. Den duckar jag inför. Jag väljer att ha sinnebilden levande kvar inom mig.

Många anser att gamla byggnader, det är bara att riva och bygga nytt. Det där har jag aldrig greppat riktigt, därför att jag har sett strålande bevis på häpnadsväckande förvandlingar. Jag kommer ihåg när man lät husen i Haga, här i Göteborg, förfalla. Man försökte intala folk att dessa hus var utom all räddning. Men det blev sådana protester, att man blev tvungen att renovera istället. Idag är det nog ingen som ser på dessa hus, som något som bör rivas.

Men jag har sett många andra strålande exempel på hur man blåst ur gamla sjukhus, värmeverk, tegelbruk, bryggerier och andra industrilokaler. Omvandlat dem till pittoreska bostadshus, eller flerfamiljshus, där även små butiker har inrymts. Bara här i Göteborg har många dylika förvandlingar skett och förhoppningsvis även kommer att ske i fortsättningen, i bostadsbristens tidevarv.

En sak blev jag starkt medveten om under mina första sju år i centrala Göteborg. Storköpsaffärer, affärsarkader där förvandlas man till någon form av anonym robot. Inte sällan står personalen och är invecklad i ett högst privat samtal, medan man blir expedierad. Det kan vara oerhört svårt och frustrerande att få ett ord med i laget. Känslan av löpande band över det hela och att man i vissa fall kommer och stör, slås man inte sällan av. Så blir det också många fel och man känner hur man ibland t.o.m. låtit sig påverkas av detta och står där utanför på trottoaren, med sin kasse i handen och känner sig "pissur". Kommer man in i ett storköp och blir uppmärksammad som kund, kommer man inte helt sällan på tankar, som man själv kan bli en smula häpen över att man ens slagits av. Där man tänkt:

"Undra vad det var för fel på den människan? Hon var ju jättetrevlig och bemötande". Det blir liksom en förvånad gladkick resten av dagen.

Nej, det är mycket som går förlorat i storformathysterin bl.a. mångfalden! Är det bra att vi blir sterotypa? Jag tror inte på den idén. Det är väl därför jag uppskattar små nischbutiker och dessa finns det gott om i alla storstäder och samhällen med egen integritet. Det är något som bör stämma till eftertanke hos dem som tror, att allt måste vara i storformat. Själv kan jag bli dödligt less på att aldrig hitta någon ur personalen, efter att ha gått på fotvandring i, i stort sett hela varuhuset, utan att hitta någon. Man får vända sig i vissa fall till andra kunder. "Ursäkta, vet du var det finns....?"

Alingsås, den gamla kaféstaden, går jag på rundtur i när jag överfalls av en längtan efter gamla Malmberget. Staden påminner mig om mitt gamla Malmberget. Dvs. det samhälle som inte funnits på bra länge, men som man ännu kan finna spår av. Den som frekvent läst mina bloggar, kommer kanske ihåg bloggen som handlade om mitt möte med en ur vårt uppskattade biblioteksfolk i Malmberget, Adolf Henriksson. Han var sig lik och hade då valt att slå ner sina nya bopålar i Alingsås. Skillnaden mellan Alingsås och Malmberget är bara, att i Alingsås slingrar sig vattnet fram på alla håll och kanter och stadens trädgårdsmästare är en verklig klippa.

Jämför man Malmberget med Alingsås, blir förstås Alingsås ett platt fall, men även där finns kuperad terräng. T.o.m. Gustaf Adolfstorg är en dylik historia. Alltså "moffa-torget", som dottern kallade det för, när hon var liten och vi var på Potatisfestival i Alingsås. Det var på den tiden det fortfarande var en renodlad potatisfestival och ägde rum när potatisen var upptagen för året. Numera kan man t.o.m. sikta Souvas från norr i blandning med Lions Ank-race i Lillån, artister och fullspäckat programutbud.

I fredags var jag och "hushänget" på nostalgipromenad i det vinterklädda Alingsås. Det finns tre ställen som är obligatoriska i Alingsås, oavsett vilken årstid och vilket väder som är, sedan är resten alltid en öppen historia. Det ena är Balders Hage, en affär delvis i samma anda som rådde i Slöjd-Anders affär i gamla Malmberget. Det andra är naturligtvis ett kafébesök och det tredje är ett hastigt besök hos Skosalongen.

Mja, nu blev det inget hastigt besök, utan ett långvarigt samtal mellan herrarna om skodesign, skotillverkning och ett alldeles speciellt nytt skomärke "Italigente". Det är nämligen så att skoaffärsägaren är brorsa till designern och skotillverkaren av detta skomärket. Länge designade brorsan skor åt andra företag, men så gjorde han slag i saken och gjorde allvar av sina drömmar. Det är inte vilka skor som helst, eftersom de tillverkas i Milano i samma skofabrik där andra ädla skomärken också ser dagens ljus, dvs. PRADA, Gucci, Versace m.fl.

Efter att herrarna hade diskuterat uppbyggnaden i skon, studerat den genomskärning som fanns på plats. Jämfört det med andra skomodeller som "hushänget" föredrar, gled samtalet över till vem som köpte dessa skor. Vad annat? Fredrik Skavlan, ni vet han i TV, med Skandinaviens största pratshow, "Skavlan", hade stylats med detta skomärke och tyckt att dessa skor var utomordentligt sköna och var nu ägare till tre par olika modeller av detta skomärke. Skosalongsfarbrorn tog fram vilka tre par, som Skavlan hade på sina fötter, just de paren som "hushänget" hade stått och fingrat på.

Det första paret som stack ut och var de som jag först lade märke till i hela skoaffären, var ett par i en modell som påminde lite om "myggjagare" och var i en sammansättning av två olika färger. De var jädrans fräcka. Det skulle visa sig att det var ett av de tre, som ingick i Skavlans stylade skoförråd.

- Men dina tår måste sluta där, sa jag till "hushänget" och pekade på ungefär ¾ av skon. Alltså kan jag sitta här, medan du kan ro runt med årtullarna i skon. Det måste vara en bra allroundsko, som går att använda i de flesta sammanhang. Roddbåt. Extra ficka framtill, eller motsvarigheten till bönpall, fast framtill. Måste också funka som skidor, det är bara att ta med sig stavarna så kan man nog också åka skidor med dem på fötterna. Bredlaggade.

När vi stod ute på gatan igen sa jag till "hushänget":

- Det var en sak till. Den där "lilla" petitessen: priset!

Nu opponerade sig "hushänget". Han är duktigt påläst vad som är normalkostnaden för ett par skor i olika länder. T.ex. i Italien är det vanligt med att man köper ett par skor i kostnadsläget 2 - 4 000:- och så ramlade hela Europakartan fram, igen, för att sluta i Sverige där kostnaden ligger på ca 1 000:-. Om man nu inte är en sådan som går runt i foppatofflor förstås, men de är ju inte billiga de heller.

Det är något speciellt med små affärer. Det är där de här spontana mötena äger rum och där det finns tid för samtal oss människor emellan, även när det finns andra kunder där som väntar på sin tur. De samtalen har en tendes att kunna fortgå utan att det blir stopp i kön. Sånt är det väldigt tunnsått om i stora köpcentra.


1 kommentar:

  1. Det finns 2 kommentarer.

    Det var värst vad det var svårt att få in några inlägg här då.

    Svar till ..gubben med smort munläder..

    Kan inte tänka mig att bloggskrivaren glömt bort det, eftersom Grönköping är lika verkligt som rätten till frispråkighet i Malmberget. Där dylika tilltag blir beivrade av div. korvälskare.

    Länk
    Anmäl >Tanten med det smorda munlädret (2010-01-18 18:40:02)

    ...Du glömde Grönköping...en stad med charm och pittoresk bebyggelse...och frispråkighet som inte står Malmberget efter..
    Anmäl >..gubben med smort munläder.. (2010-01-17 06:50:39)

    SvaraRadera