- den 5 september 2010, kl 12:26
"Ensamkommande barn" etc. debatteras och jag blir rätt irriterad, när man inte ens bryr sig om att belysa saker och ting i dess rätta sken!
Jag ifrågasätter inte att hjälpa människor i nöd, det är en självklarhet för mig. Men jag ifrågasätter skarpt sättet man gör det på. Därför att fortfarande är jag av den åsikten, att det kanske inte nödvändigtvis är bästa hjälpen, att den går av stapeln här i Sverige. Jag tror att i väldigt många fall vore det bättre att förändra deras livssituation på plats där problem uppstått. Integrationen är dessutom en klyscha i många fall. Många av invandrarna vill/kan inte heller integreras i samhället främst p.g.a. religiösa skäl.
Ser man då på dessa utlandsbidrag blir det inte heller en så vidare värst uppmuntrande läsning:
* enorma kostnader bara för administrativa kostnader
* ingen eller ringa redovisning över vart pengarna tar/tagit vägen
* förskingring
* till att pengarna regelrätt faller i felaktiga händer. Dvs. går åt till mutor och faktiskt i vissa fall även till regelrätta krig
Jag tycker sålunda att det känns himla lurigt med alla dessa insamlingar och utlandsbidrag. Det finns i min värld endast en enda sak, som jag aldrig kommit på råder någon som helst tvekan om och det är alla dessa "små-lån-verksamheter". Därför att det verkar överlag vara den klokaste idén, att satsa på kvinnorna och att de får upp familjen på fötterna genom eget företagande, eller genom någon form av kooperativt arbete tillsammans med andra kvinnor. Hjälp till självhjälp.
Själv har jag grubblat en hel del på dessa frågeställningar. Mest eftersom jag nu är engagerad i barns rättssäkerhet, något som är en stor bristvara i dagens Sverige.
Senast igår såg jag ett protesttåg för "ensamkommande flyktingbarn", den känns inte renhårig. Helt enkelt inte helt ok, därför att t.ex. Allmänna Arvsfonden bedömer att de ensamkommande flyktingbarnen, som söker sig till Sverige, ofta utgörs av den äldste sonen i syskonskaran. Ett problem för ensamkommande barn och unga är att det förekommer att de emigrerar till följd av familjens vilja. Således kan just denna grupp av barnen känna press att lyckas i det nya landet för att kunna hjälpa familjen som är kvar i hemlandet.
Experter med erfarenhet av ensamma flyktingbarn har påpekat, att det är en särskilt stor psykisk press för de barn och ungdomar, som av vuxna blivit ålagda att lämna felaktiga uppgifter om sig själva. De blir fråntagna sin identitet och tvingas leva med och upprätthålla en lögn som de tror är avgörande för deras egen och ibland familjens framtid. De har därmed inte heller någon som de i förtroende kan vända sig till för att få hjälp och stöd med sin oro, förtvivlan och hemlängtan.
Det är långt ifrån säkert att barnets egen önskan är att få stanna i landet. Barnets lojalitet mot den, eller de personer som skickat henne, eller honom till Sverige är emellertid ibland så stark att barnet fullföljer ansökan om uppehållstillstånd mot sin egen vilja.
I psykolog Marie Hessles avhandling "Ensamkommande men inte ensamma", där hon gjorde en 10-årsuppföljning av 100 ensamkommande barn, som kom till Sverige 1996-97, fann hon att ganska få uppfyllde kriterierna för regelrätta psykiatriska diagnoser. De hade oftast problem med sömnstörningar och koncentrationssvårigheter, i överraskande få fall uppfyllde de kriterierna för PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) och inget barn hade uppgivenhetssymtom. Cirka hälften av ungdomarna behövde stödsamtal från barn- och ungdomspsykiatrin. Vid uppföljningen 10 år senare hade nästan alla barn fått ett gott liv i Sverige, de var etablerade med arbete eller studier, hade ett socialt nätverk och hade ofta bildat familj.
Nästan alltid är det familjen och inte barnet som har fattat beslutet. I en undersökning (Grundin 1994) var det 1 av 20 unga som själva ville åka hit, i en annan (Hessle 2000) var det 8 av 100. De flesta som skickas iväg är pojkar i de övre tonåren, och de är oftast äldst bland sina syskon.
Alltså finns det inga undersökningar som är stridiga, utan alla talar om att detta är långt ifrån "ensamkommande barn" det är fråga om. Det förekommer att Migrationsverket skriver upp åldern på ensamkommande barn, vilket kan resultera i att barnet utvisas. Verket skriver upp åldern i cirka 15 % av fallen. Förfarandet har mött kritik från bland annat Kristdemokraterna. Men tandtester i Norge visar att 9 av 10 ljuger om sin ålder. Personal på svenska boende och även ensamkommande erkänner, att de ljuger om sin ålder. Majoriteten av barnen är pojkar 13-17 år gamla från Irak, Somalia, Afghanistan och Eritrea.
En utredning av Integrationsverket visade att under 1998-2000 hade 87 procent av de undersökta ensamkommande barn, som fått uppehållstillstånd, senare fått kännedom om var föräldrarna befann sig. Det var 9% som hade återförenats med föräldrarna i Sverige och 2,5% som hade återförenats med dem i hemlandet. (gamla siffror men ändå relevanta)
Den grupp som känns väldigt otäck är faktiskt den grupp lilla grupp med "ensamkommande FLICKEbarn" som kommer. Därför att där finns misstankar om att unga flickor kommer hit som offer för trafficking, där hallickar uppmanar flickorna att göra en asylansökan för att inte få problem med myndigheterna. Personligen funderar jag hur staten hanterar/tänkt sig hantera den saken. Jag har inte funnit några belägg för att detta följs upp. Alltså kan det i sämsta fall vara så att vi bistår trafficking!
Liksom för övriga asylsökande i Sverige betalar migrationsverket huvuddelen av kostnaden för ensamkommande barns uppehälle. Om barnet beviljas uppehållstillstånd får kommunen bidrag för dessa kostnader, men som sagt var de pengarna kommer inte som "manna från himmelen". Det ensamkommande barnet får, i likhet med övriga asylsökande en dagsersättning från Migrationsverket. Kommunerna får betalt per dygn för varje plats på gruppboendena samt extra per dygn om platsen är belagd. Ett ensamkommande barn som söker asyl i Sverige har rätt att, utöver boende och omvårdnad, få en god man utsedd, vilket betyder att även denna kostnad skall ersättas från statskassan. Om barnet får uppehållstillstånd, skall en särskilt förordnad vårdnadshavare utses, vilket naturligtvis inte är gratis det heller.
Räknar man så hela den personalstyrkan, som är beräknad på 10 ensamkommande flyktingbarn i t.ex. Kiruna så är personaltätheten 10! Det betyder att dessa "ensamkommande flyktingbarn" har mer personaltäthet än svenska dagisbarn i åldrarna 1-3 år.
Den totala kostnaden för invandringen, tror jag trots allt måste börja skärskådas om det verkligen är på detta vis vi skall fortsätta. Finns det verkligen ingen anledning, att fundera över att bidra med hjälpbehovet på "plats" istället. Därför att gör man bara ett räkneexempel på vad den totala kostnaden blir för oss skattebetalare i enbart detta exempel http://www.kuriren.nu/nyheter/artikel.aspx?articleid=5515019 hamnar kostnaderna enbart på ett (1) enda "ensamkommande barn" på en svindlande prisnivå.
Vet man också vilken trend allt pekar åt, blir man inte så lite fundersam. Skall man slå ihop samtliga kostnader, inser man att här finns en skenande post som inte kan få fortsätta om vi inte skall riskera att försätta oss i en position: där vi absolut inte kommer att kunna bidra till en bättre värld i framtiden, därför att vi har uttömt möjligheterna. Skåda bara det "ekonomiska hälsotillståndet" i många av EU-länderna, det är ingen upplyftande läsning.
För något år sedan hade Göteborgs-Posten en artikelserie om hur försörjningen såg ut för olika individer. Man hade då bl.a. gjort en jämförelse med en invandrarkvinna med 3 barn, hon fick ut i reda pengar dryga 20 000:-/månad i bidrag. Jag kan utifrån det förstå varför det inte känns angeläget för invandrarkvinnor med barn att i någon högre grad arbeta. Motsvarande arbetande kvinna var jämförelsen: Ingen upplyftande läsning heller.
Centerpartiet har tagit upp frågan om rätt till föräldrapenning, utifrån den jämförelsen att det känns fel att betala ut föräldrapenning till nyanlända, som plockar ut detta till sina 5-7 åringar, när detta egentligen var tänkt till barnets första år. Som jag ser det skulle vår invandringspolitik helt och hållet stöpas om. Det är mycket som blir väldigt inhumant både för dem som anländer och för dem som redan bor i det här landet.
Det som är synd är att invandringsdiskussionerna hamnat alldeles snett. Man får inte heller glömma bort att väldigt många kommer hit av det skälet, att man faktiskt önskat byta boplats och land och är också villiga att både arbeta och integreras med det svenska samhället.
Jag ifrågasätter inte att hjälpa människor i nöd, det är en självklarhet för mig. Men jag ifrågasätter skarpt sättet man gör det på. Därför att fortfarande är jag av den åsikten, att det kanske inte nödvändigtvis är bästa hjälpen, att den går av stapeln här i Sverige. Jag tror att i väldigt många fall vore det bättre att förändra deras livssituation på plats där problem uppstått. Integrationen är dessutom en klyscha i många fall. Många av invandrarna vill/kan inte heller integreras i samhället främst p.g.a. religiösa skäl.
Ser man då på dessa utlandsbidrag blir det inte heller en så vidare värst uppmuntrande läsning:
* enorma kostnader bara för administrativa kostnader
* ingen eller ringa redovisning över vart pengarna tar/tagit vägen
* förskingring
* till att pengarna regelrätt faller i felaktiga händer. Dvs. går åt till mutor och faktiskt i vissa fall även till regelrätta krig
Jag tycker sålunda att det känns himla lurigt med alla dessa insamlingar och utlandsbidrag. Det finns i min värld endast en enda sak, som jag aldrig kommit på råder någon som helst tvekan om och det är alla dessa "små-lån-verksamheter". Därför att det verkar överlag vara den klokaste idén, att satsa på kvinnorna och att de får upp familjen på fötterna genom eget företagande, eller genom någon form av kooperativt arbete tillsammans med andra kvinnor. Hjälp till självhjälp.
Själv har jag grubblat en hel del på dessa frågeställningar. Mest eftersom jag nu är engagerad i barns rättssäkerhet, något som är en stor bristvara i dagens Sverige.
Senast igår såg jag ett protesttåg för "ensamkommande flyktingbarn", den känns inte renhårig. Helt enkelt inte helt ok, därför att t.ex. Allmänna Arvsfonden bedömer att de ensamkommande flyktingbarnen, som söker sig till Sverige, ofta utgörs av den äldste sonen i syskonskaran. Ett problem för ensamkommande barn och unga är att det förekommer att de emigrerar till följd av familjens vilja. Således kan just denna grupp av barnen känna press att lyckas i det nya landet för att kunna hjälpa familjen som är kvar i hemlandet.
Experter med erfarenhet av ensamma flyktingbarn har påpekat, att det är en särskilt stor psykisk press för de barn och ungdomar, som av vuxna blivit ålagda att lämna felaktiga uppgifter om sig själva. De blir fråntagna sin identitet och tvingas leva med och upprätthålla en lögn som de tror är avgörande för deras egen och ibland familjens framtid. De har därmed inte heller någon som de i förtroende kan vända sig till för att få hjälp och stöd med sin oro, förtvivlan och hemlängtan.
Det är långt ifrån säkert att barnets egen önskan är att få stanna i landet. Barnets lojalitet mot den, eller de personer som skickat henne, eller honom till Sverige är emellertid ibland så stark att barnet fullföljer ansökan om uppehållstillstånd mot sin egen vilja.
I psykolog Marie Hessles avhandling "Ensamkommande men inte ensamma", där hon gjorde en 10-årsuppföljning av 100 ensamkommande barn, som kom till Sverige 1996-97, fann hon att ganska få uppfyllde kriterierna för regelrätta psykiatriska diagnoser. De hade oftast problem med sömnstörningar och koncentrationssvårigheter, i överraskande få fall uppfyllde de kriterierna för PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) och inget barn hade uppgivenhetssymtom. Cirka hälften av ungdomarna behövde stödsamtal från barn- och ungdomspsykiatrin. Vid uppföljningen 10 år senare hade nästan alla barn fått ett gott liv i Sverige, de var etablerade med arbete eller studier, hade ett socialt nätverk och hade ofta bildat familj.
Nästan alltid är det familjen och inte barnet som har fattat beslutet. I en undersökning (Grundin 1994) var det 1 av 20 unga som själva ville åka hit, i en annan (Hessle 2000) var det 8 av 100. De flesta som skickas iväg är pojkar i de övre tonåren, och de är oftast äldst bland sina syskon.
Alltså finns det inga undersökningar som är stridiga, utan alla talar om att detta är långt ifrån "ensamkommande barn" det är fråga om. Det förekommer att Migrationsverket skriver upp åldern på ensamkommande barn, vilket kan resultera i att barnet utvisas. Verket skriver upp åldern i cirka 15 % av fallen. Förfarandet har mött kritik från bland annat Kristdemokraterna. Men tandtester i Norge visar att 9 av 10 ljuger om sin ålder. Personal på svenska boende och även ensamkommande erkänner, att de ljuger om sin ålder. Majoriteten av barnen är pojkar 13-17 år gamla från Irak, Somalia, Afghanistan och Eritrea.
En utredning av Integrationsverket visade att under 1998-2000 hade 87 procent av de undersökta ensamkommande barn, som fått uppehållstillstånd, senare fått kännedom om var föräldrarna befann sig. Det var 9% som hade återförenats med föräldrarna i Sverige och 2,5% som hade återförenats med dem i hemlandet. (gamla siffror men ändå relevanta)
Den grupp som känns väldigt otäck är faktiskt den grupp lilla grupp med "ensamkommande FLICKEbarn" som kommer. Därför att där finns misstankar om att unga flickor kommer hit som offer för trafficking, där hallickar uppmanar flickorna att göra en asylansökan för att inte få problem med myndigheterna. Personligen funderar jag hur staten hanterar/tänkt sig hantera den saken. Jag har inte funnit några belägg för att detta följs upp. Alltså kan det i sämsta fall vara så att vi bistår trafficking!
Liksom för övriga asylsökande i Sverige betalar migrationsverket huvuddelen av kostnaden för ensamkommande barns uppehälle. Om barnet beviljas uppehållstillstånd får kommunen bidrag för dessa kostnader, men som sagt var de pengarna kommer inte som "manna från himmelen". Det ensamkommande barnet får, i likhet med övriga asylsökande en dagsersättning från Migrationsverket. Kommunerna får betalt per dygn för varje plats på gruppboendena samt extra per dygn om platsen är belagd. Ett ensamkommande barn som söker asyl i Sverige har rätt att, utöver boende och omvårdnad, få en god man utsedd, vilket betyder att även denna kostnad skall ersättas från statskassan. Om barnet får uppehållstillstånd, skall en särskilt förordnad vårdnadshavare utses, vilket naturligtvis inte är gratis det heller.
Räknar man så hela den personalstyrkan, som är beräknad på 10 ensamkommande flyktingbarn i t.ex. Kiruna så är personaltätheten 10! Det betyder att dessa "ensamkommande flyktingbarn" har mer personaltäthet än svenska dagisbarn i åldrarna 1-3 år.
Den totala kostnaden för invandringen, tror jag trots allt måste börja skärskådas om det verkligen är på detta vis vi skall fortsätta. Finns det verkligen ingen anledning, att fundera över att bidra med hjälpbehovet på "plats" istället. Därför att gör man bara ett räkneexempel på vad den totala kostnaden blir för oss skattebetalare i enbart detta exempel http://www.kuriren.nu/nyheter/artikel.aspx?articleid=5515019 hamnar kostnaderna enbart på ett (1) enda "ensamkommande barn" på en svindlande prisnivå.
Vet man också vilken trend allt pekar åt, blir man inte så lite fundersam. Skall man slå ihop samtliga kostnader, inser man att här finns en skenande post som inte kan få fortsätta om vi inte skall riskera att försätta oss i en position: där vi absolut inte kommer att kunna bidra till en bättre värld i framtiden, därför att vi har uttömt möjligheterna. Skåda bara det "ekonomiska hälsotillståndet" i många av EU-länderna, det är ingen upplyftande läsning.
För något år sedan hade Göteborgs-Posten en artikelserie om hur försörjningen såg ut för olika individer. Man hade då bl.a. gjort en jämförelse med en invandrarkvinna med 3 barn, hon fick ut i reda pengar dryga 20 000:-/månad i bidrag. Jag kan utifrån det förstå varför det inte känns angeläget för invandrarkvinnor med barn att i någon högre grad arbeta. Motsvarande arbetande kvinna var jämförelsen: Ingen upplyftande läsning heller.
Centerpartiet har tagit upp frågan om rätt till föräldrapenning, utifrån den jämförelsen att det känns fel att betala ut föräldrapenning till nyanlända, som plockar ut detta till sina 5-7 åringar, när detta egentligen var tänkt till barnets första år. Som jag ser det skulle vår invandringspolitik helt och hållet stöpas om. Det är mycket som blir väldigt inhumant både för dem som anländer och för dem som redan bor i det här landet.
Det som är synd är att invandringsdiskussionerna hamnat alldeles snett. Man får inte heller glömma bort att väldigt många kommer hit av det skälet, att man faktiskt önskat byta boplats och land och är också villiga att både arbeta och integreras med det svenska samhället.
Debatten startad av Julle
SvaraRaderaStartad: 2010-09-06 08:14:20
Det finns 4 kommentarer.
Då får jag väl bara hoppas att Julle får en trevlig resa även om det är med sybarit synes vara lite mer av gåtfull karaktär, åtminstone om man tänkt sig en semesterresa i Spanien där det finns så mycket intressant att uppleva. Vart går resan?
Anmäl >Gun (2010-09-08 12:07:26)
Julle har packat, Julle är klar,
med euro på fickan han utomlands drar.
Ty vad han behöver, vad han vill,
få njuta av värmen, tapas, lägg sherryn därtill.
M.a.o. som sybarit i 14 dar. =)
Anmäl >Julle (2010-09-07 08:05:38)
Vår allas "Tobleronetjuv" pratar ofta om segregationen och vilket problem det utgör. Åsså tycker personen ifråga, att det är fel, att så många diskrimineras av vår arbetsmarknad!!? Tacka för det, när så många av de "hitresta" praktiskt taget lämnas åt sitt öde. De behöver inte ens lära sig svenska!? Något som enligt min mening borde vara ett krav, för att över huvdtaget få flytta hit och ta del av vår "välfärd". Något som skulle gynna arbetsmarknaden och minska både segregationen och främlingsfientligheten.
Anmäl >Julle (2010-09-06 08:48:45)
Att invandrarfrågor inte kan belysas i dess rätta sken, grundar sig ofta i en rädsla. Rädslan att bli stämplad som främlingsfientlig. Varje uttalande måste vägas på silvervåg, innan det levereras. Säger bara "Yäck!" åt vår politiska korrekthet. "Hjälp till självhjälp" och utbildning är något man borde prioritera framför "konstgjord andning".
Anmäl >Julle (2010-09-06 08:14:20)