torsdag 28 januari 2010

Igår var det "Förintelsens dag",

- den 28 januari 2010, kl 12:52


den dag man förlagt att minnas alla de miljoner människor, som slaktades av det "mänskliga & intelligenta" egna släktet. Härkomsten hade egentligen inte någon större betydelse bara i inledningsskedet, när man bestämt sig för vilka som skulle rensas ut. Rasläran hade Sverige bidragit med från vår "lärda" fakultetsstad.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Rasbiologiska_institutet

(Se och lär ni som ännu lever i villfarelsen om socialdemokratins förlovade värld).

Jag hade själv en mycket god (tysk) vän, vars föräldrar sändes till koncentrationslägret och "gick upp i rök", därför att hans pappa redan hade medverkat i första världskriget och vägrade att ställa upp i ett andra. Det fanns inga val. Antingen eller.

I december när jag och "hushänget" var i Berlin för att besöka "mitt Berlinbarn", stod vi och tittade på det "utomhusmuseum", som finns på "terrorkvarteret". Dvs. det kvarter där SS höll till och där även Hitlerbunkern fanns. Likt alla råttor höll de sig under jord i sina labyrintsystem. Del av detta system är idag blottat. Tyskland har valt att aldrig glömma vad som första världskrigets vansinniga krigsskadestånd kunde locka fram och det är också straffbart att förneka att förintelsen ägt rum. Vi andra har också en medmänsklig skyldighet att aldrig låta det glömmas bort.

Bara just därför undrar jag VAD Sverige har att göra i Afghanistan? http://www.aftonbladet.se/kultur/article406794.ab Sätt den där krigstörstande Sten Tolgfors, att sortera gamla militärstrumpor i något förråd istället. Därför att han utgör en klar fara för rikets och medborgarnas säkerhet.

Man kunde bli mörkrädd för mindre, när man läste hans glödande försvarstal på DN Debatt och det blev inte längre någon tvekan om vad som gällde: Sverige befinner sig alltså i krig i Afghanistan. Trots att vi förbundit oss att vara neutrala.

Men vi är "lika" neutrala nu, som vi var under andra världskriget. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, kalla hem våra ungdomar från Afghanistan. De har inte råd att bli skadade med den arbetslagstiftning som vi har idag, eller ännu värre, riskera att bli dödade pga. USA:s önskan att vara "Guds utsände" precis överallt på vår jord. Det har dessutom inget med detta lands neutralitetspolitik att göra. Inte i något led.

Jag skulle önska att varenda högstadieskola i hela Sverige hade möjlighet, att göra en studieresa till just detta "kvarteret Terror" i Berlin. Konfronteras med bilderna och platserna. Naturligtvis finns olika "bilder" som visas upp i Berlin. "Checkpoint Charlie" visar hur amerikanarna åter var "Guds utsände", som nu flera presidenter upprepat som ett mantra, men det visar också hur snett allt kan gå just pga. ett krig. Men kriget och den efterföljande maktkampen är faktiskt fortfarande högst närvarande i hela Berlin. Den synliggörs väldigt tydligt.

Själv har jag upplevt hur tanks i skrämmande antal dånande rullat in till Berlin längs transitvägen, till det "befriade" Berlin, dvs. den krutdurk som Berlin förvandlades till efter freden med delningen: Öst-Berlin och Väst-Berlin. Jag har också upplevt både Öst-Tyskland och Väst-Tyskland, var för sig, under delningen. Mina ögon och mitt sinne har fått ta del av båda sidors "dunklande" i den farliga maktkamp som rått i fredstid. Det är glättade bilder båda sidor har visat upp och stått för. Det tog mig lång tid av mitt liv, att genomskåda allt. Men idag har jag verkligen gjort det.

Det var sagolikt kallt och grinigt den här dagen vi traskade runt på "kvarteret Terror", eller så är det så att vi huttrade av bilderna och berättelserna som slog emot oss. Det är svårt att hantera det hela därför att det är så obeskrivligt omänskligt.

Samtidigt är det skrämmande att se att historien åter har startat upp. Åter bränner vi andra religioners byggnader. Åter ställer vi oss i terrorns led. Åter byggs nya höga murar, nu på västbanken. Höjden på Västbankens murar får Berlins murar att te sig som miniatyrmodeller.

Det blev nästan en befrielse att gå tvärs över gatan och möta "Trabantuthyrningscentrets" glada uthyrningsbilar.

Under hela min uppväxt gjorde sig andra världskrigets och förintelsens fasor sig påminda. Än mer påtagligt från den tidpunkt när jag gick småskolan. Då flyttade Anna och Georg Dimitri med sina barn, in i Manstens fd. hus, nere i Bäcken.

Anna själv var en mycket försynt, vänlig och tillbakadragen kvinna. Hon visade aldrig upp sin brännmärkning på armen, när vi barn gjorde "tillslag" hemma hos henne. Men en dag så fanns den i någon veckotidning och jag minns den så himla väl, när min mamma visade bilden och vi pratade om det hela. För mig var det svårt att ta in som barn vad de hade gjort med Anna och vad hon hade upplevt. Trots att jag idag är fullvuxen är det fortfarande lika svårt att ta in.

Långt senare kom Annas och Georgs dotter, Berith (gift Kalander) ut med boken "Min mor fånge Z.-4517". I den boken berättar Berith om sin mors upplevelser i Hitlers koncentrationsläger. Under många år efter boken kom ut medverkade Berith i olika forum. Det som varit bra med Beriths medverkan är att hon dragit paralleller till vår tid: att vi inte får glömma alla de grupper förutom judarna som utsattes under Förintelsen. Det var också romer, homosexuella och politiska fångar som satt i koncentrationslägren och faktiskt den egna befolkningen som vägrade ställa upp på dårskaperna. De flesta som upplevt förintelsen är idag avlidna. Men flertalet av dem har efterlämnat barn. Berith är ett av dessa barn. I sin bok om mamman berättar hon om vad hennes föräldrar upplevt och hur deras liv blev.

Boken bygger på det som Beriths mamma Anna (Hanna?) berättat för henne och tar sin början när Anna är sju år. Hon bor utanför Krakow i Polen med sin pappa och sina syskon, modern har gått bort bara något år tidigare. Det andra världskriget har precis brutit ut. En dag inser fadern att deras liv kan vara i fara då de tyska trupperna kommit allt närmare. Han bestämmer sig därför för att ta med familjen till ett romskt läger några mil bort. Barnen tvingas gå hela dagen, och när de passerar fasterns hus framåt kvällen bestämmer han sig för att lämna kvar de minsta två döttrarna där. Det är sent och Anna och hennes femåriga lillasyster Anita är trötta. De ställer sig gråtandes i fönstret för att vinka av resten av familjen. Där blir de vittnen till hur tyska soldater närmar sig familjen, tvingar dem till att gräva hål i marken för att sedan arkebusera dem, en efter en.

De två flickorna, ensamma med främlingar i boskapsvagnar, transporterades till Auschwitz. Där fick de höra "gå på tå lilla vän om du vill leva". Ordspråket kom av att barnen tvingades passera under ett uppspänt snöre. De som var för små och inte räckte upp, hade inte lång tid kvar att leva. Anita var bara fem år. Hon var liten. Hon fick en tvål och en trasa och lovades en stor bit korv efter att hon fått duscha. Hon var överlycklig, och lovade sin storasyster att de skulle dela på den stora korvbiten. Anna har berättat för sin dotter, Berith, att hon visste. Hon visste vad som skulle ske med hennes syster. Men vad skulle hon göra? Berätta för sin fem år gamla syster att hon snart skulle dö. Hon lät bli.

Här inleds en sex år lång period av hårt arbete, tortyr, förnedring, rädsla, hunger. Jag har svårt att förstå att man som barn överlever en sådan tillvaro. Dessutom att vara zigenarbarn, summa kardemumma, helt värdelös. Än mer hjärtskärande blir det när jag fått ta del av Beriths bok, dvs. Annas berättelse, eftersom Annas äldsta dotter bär namnet Anita.

1945 kommer Anna först till Danmark, sedan till Katrineholm i Sverige med de Vita Bussarna. Hon har då överlevt sex års fångenskap och upplevt död och förintelse i olika koncentrationsläger. När Anna var 15 år gifte hon sig med George. (Annas exakta ålder blir fastställd först efter hennes död). En ny episod av förnedring och diskriminering inleds i Sverige. De flyttar till Norrland, och lever ett hårt och utstött liv. Anna och Georgs första barn fick komma direkt från BB hem till deras bostad, bestående sannolikt av den gröna trävagn, som kommunen inte ville bevara. Men som länge fanns kvar i Malmberget. När Berith föds, åtta år efter flytten till Norrland hade de fått det bättre.
1992 dör Anna och bara 16 dagar senare dör George.

- De kunde inte leva utan varandra, säger Berith i det framträdandet jag lyssnade till.

Romerna har en väldigt stark kultur, med starka seder och traditioner. Det skulle kunna vara en anledning till att majoritetssamhället tagit avstånd från romerna, tror Berith. Jag själv tror efter att ha växt upp med familjen Dimitri i min omedelbara närhet, där Georg var en glad och social arbetsmänniska och Anna en helt vanlig, vänlig och tillbakadragen hemmafru, som många var på den tiden.

Jag såg också hur det gick för de andra ur den romska släkten i Malmberget och är därför rätt övertygad om att den vanliga människan inte har dylika fördomar, eller avståndstagande.

Senare stött på romer i mitt yrkesliv och där har jag insett det komplexa i att tillhöra en minoritet, med i många fall regler som skiljer sig helt från det svenska samhällets. Kvinnor som blivit bortgifta som barn, fått barn trots att de bara själva varit barn och sedan suttit fast i ett limbo. Jag ser och konstaterar att de som vidmakthållit sina starka seder och traditioner, i många fall är de som aldrig kommer att komma in i det svenska samhället. Men det är ett helt annat ämne.

Du som bor i Gällivare kommun och ännu inte läst Berith Kalanders bok "Min mor fånge Z.-4517", gör det. Anna är inte bara en röst från förintelsen, förföljelser och krig, hon är i allra högsta grad en del av historia, som finns inbäddat i Malmberget. Ett av många öden. Boken lär väl finnas på biblioteket om inget annat. Det är en liten tunn bok med stort budskap. Den står i min egen bokhylla ända sedan det året den kom ut.

--------

Bilderna är från kvarteret "Terror" dvs, utomhusmuseet. En bild är från den del av muren som skall sparas mot kvarteret "Terror", där folk ivrigt hackat lös "souvenirer". Två av bilderna är av det omdiskuterade minnesmärket som finns av förintelsens offer, ett helt kvarter med enbart betonggrunkor, som ligger alldeles i närheten av kvarteret "Terror". 

3 kommentarer:

  1. Det finns 7 kommentarer.

    Förintelser fortgår alltjämt ...
    Men det är tyvärr bara den mer än halvsekel gamla som räknas. /Tommy
    Anmäl >Tommy (2010-01-30 18:11:32)

    ...med alla "miljöexperter" från när och fjärran tillhands, så skulle det vara intressant att veta om medellivslängden i Malmfälten är lägre än Sverige i övrigt.

    Detta med tanke på alla "fruktansvärda föroreningar" som LKAB sägs spy ut..

    Att medellivslängden på Göteborgares utemöbler förkortas, vet vi nu..men det kan ju inte ses som en seriös mätning.
    Anmäl >Farbror Jalle..inte miljöexpert. (2010-01-30 06:03:13)

    Jadu, Johnny, fick jag råda över skolplaner och innehåll och hur skolan skulle vara utformad skulle mycket bli annorlunda. Inte bara där, hela samhället behöver stöpas om. Man kan undra som "fullvuxen tant" vem det är som dessa dimridåer gagnar. Inte är det samhällets utveckling iaf.
    Anmäl >Gun (2010-01-29 21:25:24)

    SvaraRadera
  2. Det är just jag menar...varför får man inte lära sig sådant i skolan? Är det för att vi bor i ett Socialistiskt land eller? När jag gick ut skolan så visste jag inte ens vad en kommunist var och så ska det väl inte vara.
    Anmäl >johnny (2010-01-29 17:47:32)

    johnny
    "Minnet av förintelsen" omfattar även dessa människor, som du nu anser att jag "förbisett". Det har inte undgått någon som är påläst andra världskriget, eller förresten det första, att det fanns många fler "intressenter" på arenan, som passade på att följa Hitlers rasbiologi, eller rättare svensk rasbiologi, som han begagnade sig av. Trots allt är det den svenska socialdemokratiska falangen som ivrat mest för olika förtryck, så även de till skyarna höjda makarna Myrdal. Läs hela länken jag bifogade till bloggen. Det fick jag aldrig lära mig i solbänken, sånt har jag fått ta reda på själv.
    Anmäl >Gun (2010-01-29 12:47:24)

    Det är bra att komma ihåg förintelsen, men varför finns det ingen dag som kommer ihåg när kommunisterna dödade flera miljoner människor? Är den massförintelsen inte lika "farlig" eller vad?
    Anmäl >johnny (2010-01-29 07:59:23)

    SvaraRadera
  3. Jo, det är bara första bilden som kommer fram!
    Verkligen en angelägen text!
    Anmäl >Tack Gun! (2010-01-28 16:00:42)

    SvaraRadera