- den 2 februari 2010, kl 15:19
och leva i förhoppningen om att man lär sig simma under tiden.
Jag vet inte hur många gånger jag stått inför dylika utmaningar/vägskäl i mitt liv, både privat och rent yrkesmässigt.
Sist det hände mig i mitt yrkesverksamma liv, kände jag att det var två vitt skilda uppgifter. Därför lämnade jag mina högst tveksamma synpunkter till förslaget och fick det något oväntade svaret tillbaka:
- Ja, jag vet. Det är just därför jag frågar dig. Har du aldrig hört talas om det judiska ordspråket:
"Giv makten åt den som inte begär den." Fundera nu istället på det här och jag hoppas och tror verkligen att du kommer att svara JA!
Visst tänkte jag igenom saken, men visste redan på vägen hem i bilen, att det hela var oundvikligt. Bränna broar, eller stänga dörrar som står på glänt, det har på något sätt aldrig ingått i min livsstrategi. Jag visste även den gången, att det inte skulle bli några lätta steg. Men på något sätt är jag förunnad att träffa på rätt människor vid rätt tillfälle. Jag är också otroligt bortskämd med att ha en god mentor vid min sida. Jag vet inte hur det kommer sig, men på något förunderligt sätt så uppenbarar de sig alltid. Även i de mest svåra stunder då allt sett helt hopplöst ut, eller kan det vara så, att jag lärt mig att förstå, när jag korsat väg med rätt människa?
Ibland har jag t.o.m. gått in på vägar, som jag intuitivt på förhand känt, att det här kommer enbart visa sig vara en rejäl återvändsgränd. Men någonstans måste man tro sig om att finna hållbara lösningar ur den mest knepiga situation. Min tillgång till humor även i de mest svåra stunder har alltid varit min verkliga livlina. Att våga sig på att aldrig ge upp, bara finna nya mer hållbara vägar har på något sätt alltid varit min drivkraft genom livet. Ha tålamod att ibland vänta ut saker. Devisen om "var sak har sin tid" är inte helt tokigt att ha med sig på livets vandring. En del saker går det inte att göra något åt. Det är inte värt att lägga någon energi på det mer, det är det som leder oss människor vidare i alla möjliga sammanhang.
Min egen inre utveckling upphör aldrig. Varje dag försöker jag att lära mig något nytt. Så sker också utan att jag ens behöver hålla mina sinnen öppna för det. Det kommer till mig.
Oftast när jag fått för mig att så här skall det bli. Så här skall jag göra. Så här skall det vara. Visar det sig med handen i backspegeln, att det var inte så det blev. Men den vägen som istället uppenbarade sig och blev. Den blev oftast inte alls blev så tokig trots allt, därför att någonstans under vägen uppenbarade det sig en ny stig att vandra in på. Ibland har den varit upptrampad av många som gått före mig, ibland rena autostradan. Men ibland har ingen annan fot trätt in där och då finns inga livlinor att förlita sig på mer än sig själv.
Någonstans tror jag att det handlar om att ha tillit till livet självt. Våga tro på det goda och ändå vara medveten om att samtidigt är det onda ständigt närvarande och där vi ibland minst kan förvänta oss det.
Jag vet inte hur många gånger jag stått inför dylika utmaningar/vägskäl i mitt liv, både privat och rent yrkesmässigt.
Sist det hände mig i mitt yrkesverksamma liv, kände jag att det var två vitt skilda uppgifter. Därför lämnade jag mina högst tveksamma synpunkter till förslaget och fick det något oväntade svaret tillbaka:
- Ja, jag vet. Det är just därför jag frågar dig. Har du aldrig hört talas om det judiska ordspråket:
"Giv makten åt den som inte begär den." Fundera nu istället på det här och jag hoppas och tror verkligen att du kommer att svara JA!
Visst tänkte jag igenom saken, men visste redan på vägen hem i bilen, att det hela var oundvikligt. Bränna broar, eller stänga dörrar som står på glänt, det har på något sätt aldrig ingått i min livsstrategi. Jag visste även den gången, att det inte skulle bli några lätta steg. Men på något sätt är jag förunnad att träffa på rätt människor vid rätt tillfälle. Jag är också otroligt bortskämd med att ha en god mentor vid min sida. Jag vet inte hur det kommer sig, men på något förunderligt sätt så uppenbarar de sig alltid. Även i de mest svåra stunder då allt sett helt hopplöst ut, eller kan det vara så, att jag lärt mig att förstå, när jag korsat väg med rätt människa?
Ibland har jag t.o.m. gått in på vägar, som jag intuitivt på förhand känt, att det här kommer enbart visa sig vara en rejäl återvändsgränd. Men någonstans måste man tro sig om att finna hållbara lösningar ur den mest knepiga situation. Min tillgång till humor även i de mest svåra stunder har alltid varit min verkliga livlina. Att våga sig på att aldrig ge upp, bara finna nya mer hållbara vägar har på något sätt alltid varit min drivkraft genom livet. Ha tålamod att ibland vänta ut saker. Devisen om "var sak har sin tid" är inte helt tokigt att ha med sig på livets vandring. En del saker går det inte att göra något åt. Det är inte värt att lägga någon energi på det mer, det är det som leder oss människor vidare i alla möjliga sammanhang.
Min egen inre utveckling upphör aldrig. Varje dag försöker jag att lära mig något nytt. Så sker också utan att jag ens behöver hålla mina sinnen öppna för det. Det kommer till mig.
Oftast när jag fått för mig att så här skall det bli. Så här skall jag göra. Så här skall det vara. Visar det sig med handen i backspegeln, att det var inte så det blev. Men den vägen som istället uppenbarade sig och blev. Den blev oftast inte alls blev så tokig trots allt, därför att någonstans under vägen uppenbarade det sig en ny stig att vandra in på. Ibland har den varit upptrampad av många som gått före mig, ibland rena autostradan. Men ibland har ingen annan fot trätt in där och då finns inga livlinor att förlita sig på mer än sig själv.
Någonstans tror jag att det handlar om att ha tillit till livet självt. Våga tro på det goda och ändå vara medveten om att samtidigt är det onda ständigt närvarande och där vi ibland minst kan förvänta oss det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar