Google+ Followers

söndag 23 januari 2011

I torsdags var vi bjudna på VIP-kväll av Hagabadet, med champagne, ostron och små snittar.

- den 23 januari 2011, kl 08:22

förstora
Efter det trevliga minglet bar det iväg i taxi till Rondo, där Robert Gustafsson hade sin generalrepetition av "Robert Gustafsson 25 år i nöjesbranschen". En revyföreställning som både jag och herr H verkligen hade sett fram emot.

Jubileumsrevyn började med sång och massor av glittrande personer framme på scenen.

Sedan tog de totalt obegripliga hoppen över, mellan "figurer" som Robert Gustafsson imiterade och gjorde parodi på.

Först ut var en parodi på Tony Irving, http://www.youtube.com/watch?v=IpDQU_ycpj4&feature=related som jag förstått är någon form av domare (förståsigpåare) i "Let´s Dance" på någon av TV-kanalerna. Monologen svällde ut i det tacksamma häcklaroffret Björn Ranelid, som tydligen nu står på tur att nöta sina danspjuck, eller står på tur att få någon rejäl åkomma, som tycks vara det sedvanliga resultatet av deltagandet. Denna gång bestod häcklandet av det sista bråket mellan Ranelid och "Herr von Oben" vid Svenska Akademien - vad han nu heter.

Programmet som sådant "Let´s Dance" är inget program, som jag själv känner mig bekant med. Det börjar bli lite mycket av denna genren i TV-rutan. Men flipprandet med fjärrkontrollen, tidningsskriverierna och reklamen har gjort att jag känner igen dialekten och parodioffret Irving och visst innehåll på spektaklet. Alltså var jag inte helt nollad i nyllet.

Tacksamt var också att göra parodi på alla möjliga dialekter och där borde nog Robert Gustafsson följa den mer sävliga varianten av dialekt, som han också var duktig på att efterhärma och sålunda TALA LÅNGSAMMARE SÅ ATT INTE HÄLFTEN AV ORDEN OCH KLURIGHETERNA FÖRSVINNER I DET SEDVANLIGT DÅLIGA LJUDET... SOM VERKLIGEN INTE GÖR SIG I SNABBTAL I BÄSTA KULSPRUTEHASTIGHET.

Jodå, jag VET att det ligger i tidens anda att prata snabbt och snubblande över orden, men från en scen gör det sig verkligen inte! Det är en mycket svår konst att bemästra helt enkelt.

Jag kan inte förstå att den ena duktiga artisten efter den andra inte skriver sitt eget manus. Gör sina egna röda trådar som sammanbinder de olika passagerna, som man valt att hoppa emellan. Varje berättelse har liksom livet självt en kronologisk följd och kräver en ramberättelse för att det skall få någon form av begripligt sammanhang.

Det saknades sålunda en röd tråd, som höll samman den saliga röran av olika passager. Därför kändes det mer som om det var den första trevande lindan, när manuset ännu inte ligger spikat och klart, än en generalrepetition med premiär nästkommande kväll.

Hur mycket nu än Robert Gustafsson är duktig på att gestalta sina roliga gubbar, hjälps det inte. Saknas den sammanbindande röda tråden, en fortlöpande och begriplig ramberättelse, så saknas den och då går det inte att sy ihop en hel föreställning på två timmar av något som följer som en salig blandning. Sedan spelar det ingen som helst roll hur många duktiga dansare, musiker, sångare och en underbart, rolig och duktig Robert Gustafsson. Det blir ett rejält magplask!

Så kära exekutiv producent Vicky von der Lancken, producent Johan von der Lancken och regi Leif Lindblom, det här måste tyvärr räknas som "en dålig dag på jobbet" för er räkning och ett herrans förslösande med alla dessa duktiga medarbetare på scenen.

Däremot får scenografen Peter Apelgren och koreografen Lars Bethke och hela den övriga ensemblen helt klart godkänt. Men...

* Det spelade liksom ingen större roll att både "Weiron i ottan"


 - Denna gång med en uppringd arbetslös, som aldrig hade haft något jobb.

* "Fred Asp" och "illern Göran"

 - Denna scen var dock fråga om Illern Görans begravning.

* "Brandchefen Greger" i sin kilt och klackeskor gick av och an fram på scenen, eller att

* "Tony Rickardsson" i lite nytappad knorr,

* eller åldringen i Robert Gustafssons gestalt hänger på rullatorn och är hur rolig och kvick som helst i sina repliker,

* eller att Robert Gustafsson och två andra killar är utklädda till damer i fält, där "ärtsoppan" viner runt öronen,

och att allt har sina självklara poäng.

Men även när Nationalteaterns proggklassiker "Livet är en fest" fick publiken att gunga och sjunga med, kändes det bara som den trista väg utför, som Nationalteaterns texter i hög grad handlar om.

Det blev ett tyst och trist konstaterande, att hela denna enorma potential som föreställningen hade, inte på långa vägar nådde fram eller hade använts. Det var nästan så jag satt där och kände visst avund på de tämligen överförfriskade damerna, som mestadels halvlåg över bordet och skrattade. Sedan frågade de varandra mitt i skrattet "vad var det han sa"? Men skratta gick det ändå bra att göra fastän man inte visste vad som skrattades åt (!?) Vi andra runt omkring dem, skrattade sporadiskt till några gånger åt det som sades och försiggick på scenen. Därför att vinglande damer fram och tillbaka till baren, som dessutom studsade fram och tillbaka på stolarna, DET kan man verkligen hålla sig för skratt över, när det pågår en revyföreställning.



 =(Nationalteaterns variant)

Nej.....

Hadelatten da da - umpapa omp
Det var det jag sa - det var inte bra
Umpapa!

PS. Till veckan skall jag skriva om den andra "VIP-tillställningen", som gick av stapeln i Malmberget samma kväll. Den propagandaföreställningen var också ett rejält magplask. Avsaknaden av champagne, ostron och snittar föll sig därför helt naturlig. Det fanns helt enkelt inget att fira på långa vägar. DS.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar