Franska på franska.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 23 maj 2011, kl 20:18

-Tack, det var vänligt, sa jag med ett leende, som kändes som om det var falskeligen ditklistrat med tapetklister.

Jag kände hur stanken av den franska mögelosten spred sig på samma sätt som surströmmingsodören gör och min väntan hade varit tämligen lång. Den franska mögelosten var delvis inklämd i två cm tjocka skivor i det långa brödet och hela skapelsen påminde om en briserande bakterieodling på fotvandring.

Allt hade nog kunnat avlöpa tämligen smärtfritt, om det bara inte hade varit så fruktansvärt varmt ute och Madam Jouret inte haft sådan våldsam ordsvada. Luften stod alldeles stilla och det var fruktansvärt kvalmigt. Vilket i sin tur betydde att stanken från mögelosten tämligen omgående blev fullständigt olidlig.

"Fy för de lede för franska mögelostar", tänkte jag, medan jag försökte parera det långa brödet ifrån näsans luktarea.

Hålla ett så långt bröd på en armslängds avstånd, det låter sig helt enkelt inte göras. Det var stört omöjligt och Madam Jouret mitt emot mig ville uppenbarligen aldrig sluta tala heller. Jag kunde inte gärna gå mitt i hennes pladder och viftningar, som jag dessutom förstod ungefär noll av. Men VAD skulle jag ha sagt?

"Jo... öh... dö... "

Ja, just det, "dö" var nog rätta ordet. Men inte på franska, som inte ens låter sig uttalas och inte med en "dubbelfranska" som stank och som jag inte visste någon levandes råd med heller.


Be att få ta med sig en smörgås för frukostpicknick i det gröna, på knagglig svensk-engelsk-franska, visar sig inte alltid vara en helt simpel sak. Då gäller det att behålla värdigheten och ansiktsdragen, när man väl får i sin hand VAD det visar sig att man egentligen har beställt. Svensk önskning och franskt resultat går nämligen vitt och brett isär. Fransmän de är liksom perfektionister ut i fingerspetsarna, när det gäller det franska uttalet. Man kan säga en sak och är betoningen "aningens" fel och då begriper de fasen i mig inget! De står där och ser ut som kossor ute på grönbete, med lika intelligent blick och munnen som oavbrutet rör sig. Sedan när man stått där och hoverat och haft sig och nästan gjort knut på sig själv, skiner de upp och säger:

- aaaaa...

och så följer det missförstådda ordet, men aaningens aaaningens annorlunda betoning. Så nära och så många ljusår ifrån förståelse inser man då att man är.

Fransmän är som de är. Men något bättre har de faktiskt blivit på senare år. Förut fnös de bara och såg hur kränkta och förnärmade ut som helst, över att man inte klanderfritt talade jordens "enda språk", som var värt att talas: FRANSKA! Då åkte näsan upp i ett fisförnämt och förnärmat läge på två röda sekunder. Försöka med engelska det var nog det värsta helgerån man kunde ägna sig åt. Engelsmän hatade fransmännen sedan andra världskriget. Det gjorde gubbarna på parkbänken i Nancy klart för mig för dryga 40 år sedan. Nu HAR de blivit något bättre och helt odramatiskt i Paris. Men fortfarande är de fullständigt rabiata, när det gäller att förstå den minsta lilla uttalsavvikelsen med franskan.

Alltså var det inget märkvärdigt, som hände med Madame Jouret denna morgon, när jag försökte att få ta med mig en "ostsmörgås". Av "normalstorlek" var det naturligtvis tänkt.

Det hade aldrig föresvävat mig, att jag skulle avtroppa därifrån, med ett helt kilo mögelost nedpressat i en pain riche av den längre varianten, dvs. den en och en halv meter långa varianten franskbröd.

Fastän jag gått på den här minan flera gånger, gick jag på den ännu en gång till. Det tycker jag nästan är en bragd i sig. Talar man inte om exakta namnet på brödet man vill ha och vilken sorts ost man vill ha, då riskerar man att vackert knalla därifrån med ett kilo mögelost nedpressat i en, en och en halv meter lång pain riche inklämd under armhålan. Det är väl för att ost och armhåla skall ha samma odör till slut och de man möter inte skall förstå varifrån odören kommer, osten eller armhålan.

Madam Jouret tänker nog att jag är en vansinnigt matfrisk svenska, eftersom jag gång på gång till hennes stora förvåning förklarade, att jag skall ha ostsmörgåsen alldeles själv, så hon behövde inte dela den i flera bitar. Hon skulle bara veta vilket öde hennes omsorgsfullt fixade "ostsmörgås" rönte, så fort jag hade rundat hörnet. Det var den sista icke mögelostinpregnerade "rumpan" av brödet, som bröts av. Resten åkte raka vägen i närmsta skräpkorg och....

OH, Nej! Är det något som INTE står på min tio i topplista, är det franska mögelostar. Speciellt inte till frukostpicknickmacka i våldsam värme. Bara stanken kan framkalla ett migränanfall.

Sedan är jag inte värre matvrak, än att jag kan tänka mig en betydligt mindre längd bröd än 1 ½ meter franskbröd. Jag tror fortfarande på det egna handmåttet, som lämplig mängd.

 "Sur Ton Chemin" vilket blir översatt "På ditt sätt"