"Euro-orphans"= de övergivna barnen, som

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 1 september 2010, kl 23:46

Uppdrag Granskning hade tagit upp glodde jag på i brist på egen energi, att företa mig något vettigare.

Men jag är nog väldigt dum, eftersom jag inte kunde greppa vad budskapet var från Uppdrag Gransknings redaktionen, eller psykologen som representerade Rädda Barnen.

Vad var det som var felet på RUT och ROT, mer än att vi hjälpt en himla massa människor till jobb.

Sedan är det väl upp till var och en att fördela semestern, eller välja att jobba svart eller vitt. Oavsett vilka val man träffar är det faktiskt egna val, som man gör. Om man nu väljer bort sina barn och inte tar med dem där man stadigvarande tänker leva och arbeta under så många år, är det väl också ett eget val i allra högsta grad. Jag förstod inte riktigt budskapet helt enkelt. Vad förväntas vi vanliga dödliga att göra?

Dessutom är det här väl en fråga för EU och den svenska regeringen i allra högsta grad. Man kanske inte skall vara så himla snabb, att importera människor utan hjälpa dem på plats istället.

Alla som levt med kommunistskräcken, kan gärna ta sig en funderare över om det verkligen enbart blev till det bättre. Jag har själv vänner från forna Östtyskland, forna Sovjetunionen och forna Jugoslavien.

I Jugoslavien blev det definitivt inte till det bättre, när kommunismen föll. Där råder verkligen kris på hög nivå. Senast förra veckan fick jag åter frågan om inte jag, eller någon av mina väninnor kunde tänka sig att måttbeställa kläder av någon som var duktig på att sy. Vidundret på att sy, hon var egentligen utbildad civilingenjör och hade jobbat som det ända till landet kollapsade. De talar ofta om hur välinrättat allt var före Jugoslaviens fall.

Inte ens i Öst-Tyskland blev det en helt smärtfri övergång trots att de inlemmades med Väst-Tyskland.

Katastrofen i forna Sovjet är det väl knappast någon som heller har undgått. Där är det väl istället Maffian som tagit över, liksom i forna Jugoslavien och andra öststatsländer. Man kan bli mörkrädd för mindre, när man börjat studera den verksamheten, som tillåtits breda ut sig. Är maffian och människo/sexhandel bättre än det andra alternativet som var? Hela strukturer har fallit samman och det är verkligen ett elände utan tillsynes slut, som uppenbarat sig.

Jag förstår inte heller de här diskussionerna kring RUT och ROT. Är det bättre status att gå arbetslös, eller att aldrig komma in i arbetslivet och kunna skaffa sig någon egen form av vuxenliv?

Nu är jag faktiskt så gammal att jag själv inte har kunnat ta del av det, som idag är rena självklarheter för alla som arbetar och är småbarnsföräldrar. Min äldste son har aldrig gått på dagis överhuvudtaget. Dessa platser var helt enkelt vikta för andra, ändå har jag aldrig varit någon extrem höginkomsttagare. Det var ett jädrans trixande med dagmammor och barnflickor. Samma sak var det när min yngste son föddes. Då var det definitivt barnflicka, som gällde till dem båda två. Först vid skilsmässan 1977 fick jag del av det samhälleliga skyddsnätet med barnpassning.

Fortfarande har vi det så idag i det här landet, att många arbetar borta under veckorna och bara träffar sina familjer under helgerna. Alternativet är t.o.m. att pendla, eller att bli arbetslös. Det är väl många som fått känna på just den varianten, att tråckla ihop tillvaron med jobb och barn. Eller känner inte de här på Uppdrag Granskning till det, eller den här psykologen på Rädda Barnen. Det här kändes lite väl naivt för min smak helt enkelt.

Hur många är det inte som känner någon, som varit hemhjälp, eller barnflicka i unga år. Jag är ju visserligen från Hedenhöstiden, men så himla långt bort i tiden ligger det faktiskt inte.

Massor av armar saknas fortfarande ute i vårt samhälle, ändå går en rasande massa människor arbetslösa, eller lyfter bidrag.

Det har blivit fint att hellre låta åldringar sitta ensamma, eller ha dem inlåsta. Detsamma gäller många handikappade. Bristen på armar saknas verkligen inom barnomsorg, sjukvård och på många andra ställen ute i arbetslivet. Det har rått en sådan märklig nedskärning av personalstyrkor, som om det skulle ha uppstått någon ny mutation människor, som kan utföra fler saker än vad människor kunde bara för några år sedan.

Har det verkligen blivit en samhällsvinst, all denna personalnedskärning och människoförslösning? Jag tvivlar. Jag tycker istället att det visar tydliga tecken på, att de flesta saker blivit alltmer misskött och då tänker jag sannerligen inte enbart på SJ, eller Vattenfalls orensade ledningsgator, som år efter år förorsakar allt fler långa perioder av strömavbrott, så fort två korslagda snöflingor faller. Jädrans praktiskt att låta kunderna betala för något som de inte får!

VAD är det som blivit så snett och vad beror det egentligen på? Jag har redan dragit min åsikt om det hela. Men nu kommer ytterligare en sak, som kommer att väcka ont blod, därför att man gått och blivit enögd och hjärntvättad.

Jag lyssnade på radion för någon tid sedan (möjligen kan det ha varit P 1). Där var det flera som hade invandrat från Finland. Det var ju därifrån vår första, största våg med inflyttade kom. Det var en dam som sa något, som verkligen fick mig att vakna upp och haja till. Hon sa:

- På min andra dag i Sverige stod jag liksom alla andra, som hade invandrat, på arbetsgolvet och svenska fick man lära sig underhand ute i arbets- och privatlivet. Vad är vitsen med hemspråksundervisning? Det får man ju hemifrån.

Och O NEJ, jag röstar INTE på Sverigedemokraterna, så kom inte dragandes med några sådana argument.