Det är samernas nationaldag idag och jag vet egentligen inget som är så tudelat, som just samer.

Ändra inlägg | Ta bort inlägg

- den 6 februari 2011, kl 14:29

Antingen verkar man vara för, eller emot.

Jag står prydligt parkerad i mitten av diskussionen, därför att förneka sin identitet det tror jag ingen skall ägna sig åt. För att inte tala om att bli förnekad, eller degraderad som människa.

Vi inledde det hela igår när jag och dottern var på Världskulturmuseet i Göteborg och såg Ola Stinnerbom (Kompaninomads) underbara föreställning, medan Herr H var livligt upptagen av Botaniskas Vänners begivna hjälp med en vernissage i Botaniska Trädgården.


Det hela var så lustigt därför att Ola Stinnerbom inledde föreställningen med att berätta, att han bott i Göteborg i 10 år och hade aldrig träffat någon annan same, trots att det påstods bo så väldigt många samer i just Göteborg. Ola kallade samerna för "det osynliga folket". Ja, det är väl så det antagligen är.

Antingen är man väldigt synlig, som de här som sitter i samepartierna/ sametinget och väl förankrade i sina samebyar, med alla rättigheterna bara på sin sida. Men har man ingen plats där, har man oftast hamnat långt i bakvattnet och det är väl där man möter alla de där andra som aldrig passade in, fråntogs gemenskapen/rättigheterna, eller inte passade in i gemenskapen: ratad lapp, storstadslapp, trottoarlapp, papperslapp... du har tappat din lapp, du barfota barn här i livet.

Om Ola Stinnerbom är bara ännu en av alla dessa samer, som fråntagits de egna sammanhangen av sina egna, det vet jag inget om. Men det var rätt roligt att efter föreställningen få sätta Göteborgs Sameförening på Ola Stinnerboms karta. Föreningen fyller faktiskt 40 år i år http://www.sameforeningen.se/ och har kommit att bli en föreningen där alla kors och tvärs är välkomna, såväl samer sprugna från alla möjliga olika platser, till icke samer, som bara stödjer föreningens fortlevnad.

Föreställningen på Världskulturmuseet blev en blandmix av allt det som Ola Stinnerbom och Kompaninomad bjudit på under årens lopp. "Dom kallar oss lappjävlar", var den som träffade mig mitt i hjärtat, eftersom jag nu hemma har Nationalencyklopedin från 1951 stående i min bokhylla. Ett uppslagsverk starkt influerat av den svenska rasbiologins hemska grymheter, som influerade Hitler och också är det som får mig så in i bombens förgrymmad, när den ena enfaldiga partiledaren efter den andra står och slår sig för bröstet, som icke främlingsfientlig.

Det känns så enormt förljuget, när det i själva verket inte alls alltför långt bak i tiden finns tydliga bevis på hur den politiska andan såg ut i Sveriges Riksdag, alldeles bara runt om knuten. Den svenska rasbiologin var i allra högsta grad närvarande och samerna undgick på intet sätt detta. Den film som den unge miljöpartisten med huvudet på skaft, Gustav Fridolin, gjorde i ämnet, sedan han studerat svenska regeringens handlingar i ärendet, borde sändas i repris. Men den lyser med sin frånvaro och man har kompakt lagt locket på. Istället kör vi Lets Dance och andra former av svensk förnedrings-TV. Vi älskar ju att kopiera förnedring, när vi inte själva står för originalet.


Ola Stinnerbom är ingen bortkommen duvunge, som äntrar och intar scengolvet, utan en fullfjädrad artist fullt ut. Jag viskar i ett skede till dottern, att vi kanske borde anamma delar av Ola Stinnerboms nummer och införa det som "morgongympa med en köksstol", eller andra halsbrytande övningar, som han har för sig.



Mest ler jag åt när han åker nerför trappan framlänges och även på rumpan. Det flimrar bortglömda barndomsminnen förbi mig. Jag minns med ens hur jag brukade åka nerför trappan från övre plan, hemma i Malmberget, antingen på rumpan, eller framlänges med hela kroppen, till egen förtjusning och till vrålet av min pappas vilda protester inifrån köket.

Jag brukar normalt inte alls gilla jojk, men Ola Stinnerboms sätt att framföra det hela tilltalade mig verkligen. Vart samens värld befinner sig och vart indianens värld tar vid går det inte att urskilja, när jag lyssnar till honom. Så himla vemodig vacker det är:

 

Idag när det är Samernas Nationaldag, högtidliggjordes det på Gustaf Adolfs Torg med flagghissning och tal av hugade kommunpolitiker och ur samernas egna led. Sedan tågades det mot Världskulturmuseet för en ny föreställning med Ola Stinnerbom och Kompaninomad. Men där avvek jag. Resväskan kallade obönhörligen. Bråttom bråttom...