- den 15 april 2010, kl 11:14
Malmberget, men också de tilltagande stölderna inne i själva affären. Det är inget annat än väldigt tydliga tecken på hur "Social-Sverige" har förlorat insikten över de, som inte har eller av olika anledningar inte känner någon form av inre värdighet.
http://www.nsd.se/nyheter//artikel.aspx?ArticleId=5294419
Anledningarna till att man ägnar sig åt dylika saker, kan vara oerhört många. Men oavsett vad det än är, är det inget annat än ett "rop på hjälp". Här är det något som gått över styr i den människans liv!
Jag har i stort sett hela mitt vuxna liv arbetat med och även stött på människor som inte befunnit sig på livets "solsida" av någon anledning.
Vem är det då som ägnar sig åt detta? (stölderna, grävandet i soptunnorna?)
Jag skall ge några skilda exempel för att verkligen belysa att allting är varken svart eller vitt. Namnen är ändrade och har annan hemvist.
Paulina, hemmafru sedan yngsta barnet kom till världen. Hon är sparsamheten själv, van att trolla fram ur minsta möjliga inköp det ena strålande mat och bakresultatet efter det andra. Det är egentligen den enda avvikande ur "normalnormen", som människor kan lägga märke till. Innan hon blev just hemmafru hade hon ett eget yrkesliv. Hon är gift med en man som har god och stadig inkomst. Paret har ansenliga banktillgodohavanden. De bor också i en egnahemsvilla och har bil. Det är mannen som är den tongivande. Men det är sannerligen inte bristen på pengar som felas Paulina, när hon systematiskt ger sig ut på regelrätt stöldrunda i affärerna. Hon ägnar sig åt butikssnatterier och det har hon gjort i vart fall under hela sitt vuxna liv. Det finns ingen annan i hela den släkten som ägnar sig åt att stjäla, det ingår inte i de moraliska normerna.
Åklagaren gör den ena åtalsunderlåtelsen efter den andra, istället för att man skickar iväg Paulina till en psykiatriker, som hade kunnat nysta i "den verkliga och bakomliggande problematiken". Vad består problematiken av? Svårt att egentligen säga, det kan nog inte ens Paulina själv förstå. Men med sig i den privata biografin har Paulina ett hjärtskärande stycke historia. Hon blev med barn i unga år, men blev tvungen att lämna sitt barn till sina föräldrars vårdnad, därför att någon man fanns inte längre med i bilden. Sedan när hon träffade sin nuvarande man som hon gifte sig med, tog hon åter barnet hem till sig. En lösning som blev mindre bra, även om paret själva fick gemensamma barn också. Barnen blev aldrig jämbördiga och Paulina alltmer ensam i sin tillvaro som fortsatt hemmafru.
Kent, växte upp i en by och flyttade som 12 åring in till centralorten med sin mor och ett yngre syskon. Dessförinnan hade han ett helt normalt familjeliv och det fanns inget som tydde på att han skulle få problem. Den enda avvikande parameter som fanns var att fadern var alkoholist. Vid flytten in till centralorten fick Kent plötsligt problem. Han mobbades för sina utstående öron, som i själva verket inte alls var speciellt utstående! Vid sina besök hos fadern, bjöd fadern honom på öl. Trots hans ringa ålder, något som Kent själv reflekterat över senare. I sin utsatthet, drog han sig inom sitt skal, istället för att berätta för modern om vad som hände honom. Kent började också att sniffa och på den resan blev det.
Utslagen, bostadslös och utan framtidsdrömmar och med ett eget drogberoende, fick hungern honom att helt enkelt gå in på någon matvaruaffär, stjäla med sig en korvring, eller något annat ät och drickbart. Så levde han under många år, tills han liksom många andra i liknande situationer, dog långt innan han ens hunnit fylla 30 år. Han efterlämnade ett litet barn i ett förhållande där han insiktsfullt insett, att han inte alls hade några som helst förutsättningar, att kunna bereda detta barn någon framtid.
Marko föddes i en familj där båda föräldrarna var alkoholiserade. En moster till Marko berättade att barnen inte hade en aning om vad födelsedagar eller julaftnar var. De fick inte heller på andra sätt de mest grundläggande behov tillgodosedda. Det som etsat sig fast i mosterns minne är att Marko en julaftonskväll kommit springande till henne barfota iklädd endast pyjamas, därför att nu slogs föräldrarna, som var höggradigt berusade. Han ville helt enkelt påkalla hennes uppmärksamhet, därför att hans småsyskon grät och han kunde inte hitta något ätbart till dem och själv var han utsvulten. Festen hade väl pågått i ett par dygn i vanlig ordning. Markus kriminalregisterutdrag är som en bibel och på den resan tycks den vara. Jag själv upplevde honom som en vänlig, ömsint person som farit väldigt illa. Men hur skall man backa en redan vuxens liv, som aldrig förstått hur livet kan levas? Han har helt enkelt gjort det bästa av tillvaron med de förutsättningar som gavs honom. Några nämnbara insatser står inte att finna i socialens akter, trots att anmälningar inkommit redan när han var liten.
Vem är den som känner sig villig att döma ut dessa människor? Inte jag i alla fall. Sanningen ser alltid ut på olika sätt, beroende på vem betraktaren är. Vi har som samhälle dessutom gjort det mer sårbart, genom att vi numera öppnat upp för både det ena och det andra. Jag påstår och har alltid påstått att vi har det samhälle vi förtjänar, något som jag rätt ofta får dunkat i huvudet som en enfaldig och förskräcklig syn. Men jag fortsätter ändå att stå på mig, vår livsstil har blivit till en stigande problematik för dem som drabbas av den.
Det är klart, visst kan man skaffa inbyggd sophantering vid Konsum i Malmberget, eller andra livsmedelsbutiker runt om i landet, som har exakt samma problematik. Vi kan också skaffa fler vakter. Bygga larmsystem, som skannar in alla varor som inte är betalda. Vi kan också installera fler övervakningskameror inne i affärerna och soputrymmen. Men räcker det verkligen? Är den mänskliga nöden avhjälpt med det? Knappast!
Personligen har jag ALDRIG någonsin förstått varför man inte i varje livsmedelsaffär med någorlunda självaktning, ställer fram varor i ett särskilt förvaringsutrymme som har utgångsdatum samma dag, eller är sekunda matvaror. Allt till gratis avhämtning för den som så önskar! När dagen är slut tömmer man helt enkelt förvaringsutrymmet vidare till ett slutet soprum. Jag är rätt övertygad om att man slår två flugor i en smäll. Man minskar sopberget och samtidigt tillgodoser man de som av någon anledning är mindre nogräknad.
Jag tror att vi någonstans måste ta bort den där "lägre gränsen av omdöme" och bli humanmänniskor. Det kommer alltid att finnas de som ägnar sig åt att stjäla, eller köpa sekunda varor i tron om att det blir ett billigare köp. Hälsoaspekten är faktiskt borträknad i dessa människors medvetande. En hel del varor är dessutom i god kondition även om man valt ett sista bäst före datum.
Antingen kan man välja den humana aspekten, eller så skrotar vi helt och hållet det system som är inbyggt i vårt samhälle. Där det helt enkelt blivit ett systemfel och många människor slinker genom maskorna och får inte det som de behöver av omsorg och omtanke. Vilket i sin tur inte helt sällan leder till psykisk ohälsa, droger, eller annan kriminalitet för en hel del av dem. Inte helt sällan blir det alla ingredienserna. När skall vi sluta att sparka på dem som redan ligger, eller bara gå oseende förbi dem?
http://www.nsd.se/nyheter//artikel.aspx?ArticleId=5294419
Anledningarna till att man ägnar sig åt dylika saker, kan vara oerhört många. Men oavsett vad det än är, är det inget annat än ett "rop på hjälp". Här är det något som gått över styr i den människans liv!
Jag har i stort sett hela mitt vuxna liv arbetat med och även stött på människor som inte befunnit sig på livets "solsida" av någon anledning.
Vem är det då som ägnar sig åt detta? (stölderna, grävandet i soptunnorna?)
Jag skall ge några skilda exempel för att verkligen belysa att allting är varken svart eller vitt. Namnen är ändrade och har annan hemvist.
Paulina, hemmafru sedan yngsta barnet kom till världen. Hon är sparsamheten själv, van att trolla fram ur minsta möjliga inköp det ena strålande mat och bakresultatet efter det andra. Det är egentligen den enda avvikande ur "normalnormen", som människor kan lägga märke till. Innan hon blev just hemmafru hade hon ett eget yrkesliv. Hon är gift med en man som har god och stadig inkomst. Paret har ansenliga banktillgodohavanden. De bor också i en egnahemsvilla och har bil. Det är mannen som är den tongivande. Men det är sannerligen inte bristen på pengar som felas Paulina, när hon systematiskt ger sig ut på regelrätt stöldrunda i affärerna. Hon ägnar sig åt butikssnatterier och det har hon gjort i vart fall under hela sitt vuxna liv. Det finns ingen annan i hela den släkten som ägnar sig åt att stjäla, det ingår inte i de moraliska normerna.
Åklagaren gör den ena åtalsunderlåtelsen efter den andra, istället för att man skickar iväg Paulina till en psykiatriker, som hade kunnat nysta i "den verkliga och bakomliggande problematiken". Vad består problematiken av? Svårt att egentligen säga, det kan nog inte ens Paulina själv förstå. Men med sig i den privata biografin har Paulina ett hjärtskärande stycke historia. Hon blev med barn i unga år, men blev tvungen att lämna sitt barn till sina föräldrars vårdnad, därför att någon man fanns inte längre med i bilden. Sedan när hon träffade sin nuvarande man som hon gifte sig med, tog hon åter barnet hem till sig. En lösning som blev mindre bra, även om paret själva fick gemensamma barn också. Barnen blev aldrig jämbördiga och Paulina alltmer ensam i sin tillvaro som fortsatt hemmafru.
Kent, växte upp i en by och flyttade som 12 åring in till centralorten med sin mor och ett yngre syskon. Dessförinnan hade han ett helt normalt familjeliv och det fanns inget som tydde på att han skulle få problem. Den enda avvikande parameter som fanns var att fadern var alkoholist. Vid flytten in till centralorten fick Kent plötsligt problem. Han mobbades för sina utstående öron, som i själva verket inte alls var speciellt utstående! Vid sina besök hos fadern, bjöd fadern honom på öl. Trots hans ringa ålder, något som Kent själv reflekterat över senare. I sin utsatthet, drog han sig inom sitt skal, istället för att berätta för modern om vad som hände honom. Kent började också att sniffa och på den resan blev det.
Utslagen, bostadslös och utan framtidsdrömmar och med ett eget drogberoende, fick hungern honom att helt enkelt gå in på någon matvaruaffär, stjäla med sig en korvring, eller något annat ät och drickbart. Så levde han under många år, tills han liksom många andra i liknande situationer, dog långt innan han ens hunnit fylla 30 år. Han efterlämnade ett litet barn i ett förhållande där han insiktsfullt insett, att han inte alls hade några som helst förutsättningar, att kunna bereda detta barn någon framtid.
Marko föddes i en familj där båda föräldrarna var alkoholiserade. En moster till Marko berättade att barnen inte hade en aning om vad födelsedagar eller julaftnar var. De fick inte heller på andra sätt de mest grundläggande behov tillgodosedda. Det som etsat sig fast i mosterns minne är att Marko en julaftonskväll kommit springande till henne barfota iklädd endast pyjamas, därför att nu slogs föräldrarna, som var höggradigt berusade. Han ville helt enkelt påkalla hennes uppmärksamhet, därför att hans småsyskon grät och han kunde inte hitta något ätbart till dem och själv var han utsvulten. Festen hade väl pågått i ett par dygn i vanlig ordning. Markus kriminalregisterutdrag är som en bibel och på den resan tycks den vara. Jag själv upplevde honom som en vänlig, ömsint person som farit väldigt illa. Men hur skall man backa en redan vuxens liv, som aldrig förstått hur livet kan levas? Han har helt enkelt gjort det bästa av tillvaron med de förutsättningar som gavs honom. Några nämnbara insatser står inte att finna i socialens akter, trots att anmälningar inkommit redan när han var liten.
Vem är den som känner sig villig att döma ut dessa människor? Inte jag i alla fall. Sanningen ser alltid ut på olika sätt, beroende på vem betraktaren är. Vi har som samhälle dessutom gjort det mer sårbart, genom att vi numera öppnat upp för både det ena och det andra. Jag påstår och har alltid påstått att vi har det samhälle vi förtjänar, något som jag rätt ofta får dunkat i huvudet som en enfaldig och förskräcklig syn. Men jag fortsätter ändå att stå på mig, vår livsstil har blivit till en stigande problematik för dem som drabbas av den.
Det är klart, visst kan man skaffa inbyggd sophantering vid Konsum i Malmberget, eller andra livsmedelsbutiker runt om i landet, som har exakt samma problematik. Vi kan också skaffa fler vakter. Bygga larmsystem, som skannar in alla varor som inte är betalda. Vi kan också installera fler övervakningskameror inne i affärerna och soputrymmen. Men räcker det verkligen? Är den mänskliga nöden avhjälpt med det? Knappast!
Personligen har jag ALDRIG någonsin förstått varför man inte i varje livsmedelsaffär med någorlunda självaktning, ställer fram varor i ett särskilt förvaringsutrymme som har utgångsdatum samma dag, eller är sekunda matvaror. Allt till gratis avhämtning för den som så önskar! När dagen är slut tömmer man helt enkelt förvaringsutrymmet vidare till ett slutet soprum. Jag är rätt övertygad om att man slår två flugor i en smäll. Man minskar sopberget och samtidigt tillgodoser man de som av någon anledning är mindre nogräknad.
Jag tror att vi någonstans måste ta bort den där "lägre gränsen av omdöme" och bli humanmänniskor. Det kommer alltid att finnas de som ägnar sig åt att stjäla, eller köpa sekunda varor i tron om att det blir ett billigare köp. Hälsoaspekten är faktiskt borträknad i dessa människors medvetande. En hel del varor är dessutom i god kondition även om man valt ett sista bäst före datum.
Antingen kan man välja den humana aspekten, eller så skrotar vi helt och hållet det system som är inbyggt i vårt samhälle. Där det helt enkelt blivit ett systemfel och många människor slinker genom maskorna och får inte det som de behöver av omsorg och omtanke. Vilket i sin tur inte helt sällan leder till psykisk ohälsa, droger, eller annan kriminalitet för en hel del av dem. Inte helt sällan blir det alla ingredienserna. När skall vi sluta att sparka på dem som redan ligger, eller bara gå oseende förbi dem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar