- den 16 april 2010, kl 10:42
snödroppar, krokus, iris, liljor, pärlhyacinter, narcisser m.fl. visar sig från den vackraste sidan och allt fler sällar sig till sällskapet.
Vinterskor är avlagda sedan någon vecka. Men jag är inte som en del göteborgare, som när första solens strålar bryter igenom går omkring i kortbrallor och t-shirt. Som den inbitna permafrosttös jag i själ och hjärta är känner jag att vindarna fortfarande är kalla. Mig låter inga förföriska solstrålar lura. Det är glänta på jacka eller kappa, som står på min agenda.
Visserligen är det alltid en massa människor som rör sig i stan, men nu tycks de på allvar ha tinat fram. De sitter som duvor och fiskmåsar rad i rad precis överallt. Jag tänker på min mammas förmanade ord om att inte sitta på kalla stenar. Det här gardet har inte haft några sådana mammor med dylika förmaningar. De temporära uteserveringarna dyker upp allt tätare, även om stolsryggar har filtar hängande över sig, ett löfte om extra hjälp mot de kalla vindarna. Än avstår jag, filtar till trots. Var sak har sin tid. Uteserveringar också.
Inför långresan till Sicilien botaniserar jag runt i små klädaffärer och låter mig förföras. Men med handen på hjärtat, behöver jag verkligen något nytt i klädväg? Är det trots allt inte vårsyndromet jag råkat ut för? Ny vår, ny sommar på gång, nya löften om sköna dagar i havsband eller ute i trädgården.
På hyllorna med uppdragna plantor är det nu väldigt trångt om saligheten. Trots att jag sår det allra mesta direkt i sålådorna. Jag tar mig en sväng varje kväll genom trädgården och konstaterar, att det kanske inte blivit så stor katastrof ändå. Trots den ovanligt långa och kalla vintern där snötäcket aldrig gav vika. Men på den frågeställningen ges ännu inga klara besked. Än får jag våndas över vad som hänt med alla rosor, clematis och vinrankor.
Vinterskor är avlagda sedan någon vecka. Men jag är inte som en del göteborgare, som när första solens strålar bryter igenom går omkring i kortbrallor och t-shirt. Som den inbitna permafrosttös jag i själ och hjärta är känner jag att vindarna fortfarande är kalla. Mig låter inga förföriska solstrålar lura. Det är glänta på jacka eller kappa, som står på min agenda.
Visserligen är det alltid en massa människor som rör sig i stan, men nu tycks de på allvar ha tinat fram. De sitter som duvor och fiskmåsar rad i rad precis överallt. Jag tänker på min mammas förmanade ord om att inte sitta på kalla stenar. Det här gardet har inte haft några sådana mammor med dylika förmaningar. De temporära uteserveringarna dyker upp allt tätare, även om stolsryggar har filtar hängande över sig, ett löfte om extra hjälp mot de kalla vindarna. Än avstår jag, filtar till trots. Var sak har sin tid. Uteserveringar också.
Inför långresan till Sicilien botaniserar jag runt i små klädaffärer och låter mig förföras. Men med handen på hjärtat, behöver jag verkligen något nytt i klädväg? Är det trots allt inte vårsyndromet jag råkat ut för? Ny vår, ny sommar på gång, nya löften om sköna dagar i havsband eller ute i trädgården.
På hyllorna med uppdragna plantor är det nu väldigt trångt om saligheten. Trots att jag sår det allra mesta direkt i sålådorna. Jag tar mig en sväng varje kväll genom trädgården och konstaterar, att det kanske inte blivit så stor katastrof ändå. Trots den ovanligt långa och kalla vintern där snötäcket aldrig gav vika. Men på den frågeställningen ges ännu inga klara besked. Än får jag våndas över vad som hänt med alla rosor, clematis och vinrankor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar